lördag 31 december 2011

GÅRDAGEN.

Vad underbart det var att sitta vid bordet med stora tjocka släkten kring mig. Jag hade aldrig förväntat mig att kunna vara med på julfirandet hos pappa, men tack vare operationen är jag så pass pigg att jag orkar sitta i ett rum med över 20 personer. Det är fan ett mirakel. Hjärnoperationen jag gått igenom är ett mirakel. Att jag är som jag är idag hade ingen kunnat tro. Jag förstår det nog inte riktigt och jag är evigt tacksam. Tack. Vem är det jag ska tacka? Jag vill säga tack. Tack.

Igår, hemma hos pappa. Alla pratar i mun på varandra, barn som ska sitta i knä, hunden tigger mat och efter ett tag blir man helt hysterisk. Underbart. Haha, jag ska erkänna att jag emellanåt hade svårt att höra vad som sas kring bordet men det gick väldigt bra att fokusera trots virrvarret runt ikring. Jag älskar virrvarret. De höga skratten som slår hårt mot väggarna och att alla ska prata samtidigt. Det kändes nästan som att cancern i min kropp för tillfället inte fanns. Trots att alla frågade om det och jag satt där och pratade om det. Cancern tog första, bästa flyg till Gran Canaria. Stanna där. Du är inte välkommen tillbaka.

Idag är jag trött, inte konstigt med tanke på att det gått i ett sen jag kom hem från sjukhuset. Nyår. Nyår... nej fy fan vad överskattat. Jag ska dra på mig mjukisbyxor, krypa upp i soffan och se en film. På sin höjd äta god mat, njuta av ett glas vin och skåla in tolvslaget. I mjukisar. Idag är ju som vilken annan dag som helst. Men jag måste önska er gott nytt år hur som helst! Jag hoppas 2012 blir ett bättre år. Jag hoppas.

/E

fredag 30 december 2011

TID.

Förlåt för att jag är dålig på att höra av mig just nu. Ligger riktigt efter med att svara i telefon och svara på mail. Jag vet att det är mycket upp till er nu men jag lovar att det bara är tillfälligt. Jag ska bli bättre, just nu har det bara varit mycket att bearbeta. En del av mig var helt övertygad att jag skulle sitta i rullstol nu och att jag inte gör det är på ett sätt som en chock. Likadan som chocken man får när man ska dricka ett glas vatten men så får man mjölksmaken i munnen. Fast det här är 3 gånger värre.

Jag börjar bli mer och mer medveten var jag har min vänsterhand men min kropp är fortfarande inte som den ska. Jag skulle vilja påstå att den är som politik, som höger- och vänsterpartier som jobbar mot varandra. Min vänsterhand jobbar mot min högerhand och vice versa. Hjärnan tror att jag gör något med vänsterhanden och så inser jag att jag inte alls gjort det. Hur fan hamnade glaset där och vem fan stängde dörren efter mig?

(När jag ändå är lite inne på politik bara måste jag ju nämna ett av de nya orden som tillkommit i ordboken: juholtare. Det betyder: "förhastat uttalande som man snart tvingas backa på". Tror jag sätter punkt där.)

Bara att plocka ur diskmaskinen är en utmaning och det läskigaste jag vet just nu är att gå nerför i en trappa. Jag har inte riktigt koll på vilket trappsteg jag står på och jag ska väl erkänna att vänsterfoten är lite ute i dimman, kan inte bedöma avståndet med foten. Men det kommer med massa träning och tid.

Tack sjukhuset för att du tog 3 kg från min kropp, haha. Du verkar jobba effektivt.

/E

torsdag 29 december 2011

SAW-BRUTALT.

Kroppen laggar, den typ hackar - allvarligt. Stod nyss i badrummet och tjuvkikade på stygnen. De ser verkligen brutala ut måste jag säga. Det tog mig en stund innan jag fattade vad jag tittade på. Som en scen ur en Sawfilm. Jigsaw bestämde sig för att gå lös med häftapparaten i skallen på mig. Såg hur han plockade fram årets största såg och började. Klart. Nu plockar han fram häftapparaten, som är ännu större. Förlåt, jag är brutal. Men det är verkligen precis så det ser ut. Brutalt. Det är det enda ord som passar så beskrivande perfekt.

Nu kommer jag väl ligga och noja hela natten. Någon som vill lugna det lilla barnet i mig som är i sin värsta trotsålder?

Mamma: "men varför har du så bråttom? Kan du inte vänta tills imorn med att titta?". Jo, klart jag kunde ha gjort det. Men neeej, varför vänta? Jag fick ju lov att titta ikväll. Ååååh. Varför lyssnade jag inte?

Ni kan vara lugna. Jag kommer inte svimma eller kräkas. Jag mår bra. Jag skriver faktiskt lite med skrattet i halsen. Jag är envis. För envis för mitt eget bästa ibland. Skyll dig själv Emma.

Nu ropar sängen och som jag längtat efter den!

/E

BETALAR, MEN INTE MED PENGAR.

Jag är öm idag. Känner mig som överkörd av en hel rad med långtradare. Det är nu jag betalar. Betalar för gårdagen. Handduken rev mot kroppen efter att jag duschat och jag vill inte röra mig. Kryper in i min mysiga stickade och tänker sjunka långt ner i soffan. Har kommit till insikt om varför ostkrokspositionen är så himla bra. Huvudet känns bättre. Det lättar. Just nu har jag sån där huvudvärk som blir värre av att röra på mig. Som när man headbangar och nästan känner hur hjärnans alla delar far fram och tillbaka innanför skallbenet. Känner mig hängig som precis innan en förkylning bryter ut. Krasslig i halsen och mör i hela kroppen.

Rummet är ett enda bombnedslag, men det gör inget. Skiter i allt vad som heter måsten. Inge mer sånt. Jag är här och jag är nu. Nu vill jag vila.

Jag blir så glad när det verkar som att allt fler och fler tittar in här. Tack för att du hittat hit. Tack för att du läser.

/E

THE TALK.

Jag tror jag har pratat så mycket de senaste dagarna att jag har träningsvärk i käken och tinningarna(?!). Nej. Det är nog inte träningsvärk egentligen, mer smärta från klamrarna... jag är öm. Som fan. Längtar verkligen tills imorn. Allt kan bara bli bättre och bättre nu. Dag för dag.

Jag och mamma hade "the talk" idag och jag säger då det mina vänner... Västerås är nog inte så långt borta. Gårdagen har satt griller i huvudet på mig, jag tänkte på det hela natten. Definitivt inte första gången på senaste. Jag ville be mamma lämna mig där. Känner mig ganska mätt på Djurmo för tillfället. Vill tillbaka till mitt liv så mycket att det kryper i hela mig. Nästan lite otålig. Det betydde så mycket att sitta i mitt kök, i min lägenhet. Mina grejer. Med mamma, syrran, Krister, Emelie, och Danne. Några av de fint utvalda små hjärtan jag sprungit på under tiden jag samlat. Tänk om jag hade haft P, M och E där också. Och A. och S... Men fan, jag har ju så jävla många. Jag saknar er så mitt hjärta värker. Vill tillbaka. Nu.

/E

FÖRTROENDE?

- Hejsan jag skulle vilja boka en tid för suturtagning. Det är 27 häftklamrar som ska tas bort så det är ett ganska stort sår, så den som tar bort dem ska ha gjort det förut. Det måste vara en läkare.
- Jahaaa, vad har du gjot da da?
- Ja, jag har opererat bort en del av en hjärntumör..
- Ahaaa...men, vat då? Sitte de i hjänan da elle? Jag kunde inte hålla mig för skratt när jag hör den förvirrade lilla rösten som bryter på thailändska.
- Ja, tumören sitter på hjärnan men klamrarna sitter i huvudet. Ja, i huden så klart.
- Okej, ja kl 13:00 ha jag tid. Det dä ska vi no fixa. Annas få du en remiss till Falun.

Herregud...ska jag verkligen gå dit och göra det...? Jag kanske borde åka in till Falun istället... Känner mig lugn. Och trygg. Det kommer gå bra. Så länge inte thai-mollica gör det. Hon som inte ens vet var på kroppen en hjärntumör sitter...

/E

onsdag 28 december 2011

FRÅN A TILL B.

Där satt jag. Djupt nersjunken i taxisätet. Såg knappt ut för alla taxilappar som satt på fönstret. Är det så här att vara kort och liten? Man ser inte över vissa saker...? Typ som de små tanterna som kör och tittar genom ratten, inte över ratten. Det är nästan lite sött.

Hade nån sett mig i taxin hade de nog tyckt jag såg ut som den där olyckliga lilla hundvalpen. "Naaaaaw"...Men jag var inte olycklig, inte det minsta. Jag var lycklig, från topp till tå. Bara ofantligt trött så mina ögon typ hängde. Försökte slappna av och lutade huvudet mot sätet. Misstag ett. Varje gupp kändes som att slunga in bakhuvudet i en betongvägg i full kareta... jag får luta mig åt vänster. Det blir bättre. Slappnade av mer. Misstag två. Mitt huvud hängde. Jag var där igen - i min ostkroksposition. Personalen på uppvaket var ständigt och petade på mig. "Emma, nu ligger du så där igen. Som en ostkrok. Det blir inte bra..". Det skiter jag i, det är bättre än betongväggen. Slappnar av mer och känner hur nackspärren biter sig fast mer och mer. Ja men välkommen då, jävla nackspärr. Bit dig fast.


Vägen från Uppsala var en enda raksträcka. Ut från det hysteriska cityt, åkrar på båda sidor av vägen, sen rakt in i det andra hysteriska cityt. Sen såg jag det. "Haga". Nu är jag hemma. Hemma i Västerås för en stund och får ge några av mina finaste gurkor en kram.

/E

MIN MAMMA.

Hur ger man tillbaka till någon som gett en livet? Hon har gett mig livet. Så vad ger man? Vad gör man? Ingenting jag försöker göra kommer någonsin väga upp allt hon gett mig. Allt känns så patetiskt litet. Som att ge en halväten Aladdin-ask till någon som räddat livet på en. "Tack för att du räddade mig. Jag sparade den vita, pärlnougaten, till dig. Eftersom det bara finns en sån. Precis som du." Jaha... tack vad snällt. Jag är speciell och unik - precis som den vita pärlnougaten i Aladdin-asken. Den som det bara finns en av på varje lager. Skrattretande, patetiskt och verkligen litet. Det går inte att väga upp.

Jag önskar jag kunde ge dig hela världen. Allt. Du förtjänar tusen stjärnor i himlen och tusen därtill. Någon dag ska jag ge livet tillbaka till dig och jag kan bara hoppas att jag lyckas halvvägs så bra som dig så har jag i alla fall kommit lite närmare att ge dig något. Något av betydelse.

Min mamma. Min. All kärlek, till dig.

/E

JOHN BLUND-BUSSEN VAR EN DIREKTBUSS.

Nästa hållplats: Akademiska sjukhuset, avdelning 85E, rum 20. Do it, uppmanade jag honom, men nej, han åkte förbi min hållplats. Jag har inte fått mycket sömn inatt. John Blunds direktbuss totalmissade rum 18 och måste av misstag gett den grova mannen i rum 20 allt sitt magiska pulver. Jag har varit påväg in där ett X antal gånger inatt för att täppa igen hans kakhål. Herregud, hela min hjärna skakar ju när han andas.

Som vanligt har jag legat vaken och filosoferat och jag har då kommit fram till ett konstaterande. 2010 var för mig ett riktigt skitår. Nu har jag skrapat näsan i botten way tooo long, klart det vänder nu, tänkte jag. Nytt år, nya möjligheter och nya tag. Massa nytt, det kommer bli så jävla grymt!

2011 kom och likaså gjorde mitt cancerbesked. Uppsägningslappen från Lagerhaus, (nej, nu duger jag inte som anställd längre för jag kostar ju så inåt med pengar när jag är sjukskriven.) nekandet till sjukförsäkring och en rad andra käftsmällar från livet. Det är nu när jag sitter här och tänker över det som jag inser det. Säg aldrig att "nästa år ska bli det bästa någonsin", "nästa födelsedag ska bli den bästa", nästa resa ska bli..." ni förstår poängen. Gör det inte. För det kommer absolut inte bli det bästa. Mamma och Jonas skulle ha den bästa midsommaren, det slutade med att de satt på akuten med Jonas pappa som fått en stroke. Vid ett annat tillfälle skulle Jonas fira sin födelsedag, - som så klart, skulle bli den bästa födelsedagen någonsin - men det slutade tyvärr med att han opererades den dagen. (Idag mår han bra.) Så tänk inte så. Var bara, och ta vara på nuet. Det där "sen" betyder "finns inte".
Sen = finns inte. Sen = aldrig.

Musik som går rakt in i mitt hjärta just nu


/E

tisdag 27 december 2011

FÖRHANDLINGAR I LIVET.

En kompis frågade om jag varit mycket arg och känt ilska på senaste och jag svarade att jag nog mest känt frustration. Så här vid närmare eftertanke finns det faktiskt en sak jag känner en enorm ilska över. Folk som skär sig i armarna eller som försöker ta sitt liv på annat sätt. Jag ska inte döma dem, jag har ingen aning vad de går igenom, vad de bär med sig för bagage genom livet och vilka känslor de sitter med.

Men att försöka ta sitt liv, det är något som gör mig så fruktansvärt arg så det kokar i mig. Varje delmål på min resa är en förhandling om att få köpa lite mer tid. Lite mer tid i livet. Jag köper mig extra tid. Jag hör hur jävla sick det låter i mitt huvud. Vem fan trodde jag skulle behöva göra det? Sånt gör de i filmer, typ i någon traumatisk dramafilm, eller en urspårad action. Är mitt liv en traumatisk dramafilm? En urspårad action?

Jag skulle ge allt att få leva vidare ostört och slippa förhandla mig till mer tid. Förstår ni? Eller...hur fan kan man förstå. Det gör nog inte ens jag.

/E

JAG ÄR INTE KRUSIDULL-TYPEN.

Att sopa saker under mattan och bre på leendet när saker och ting inte är som de ska är inte jag. Det känns så otroligt falskt att jag inte kan hantera det. Istället tar impulsen över mig och jag bara måste ta upp det med berörd person. Prata om det, reda ut det och så kan man förhoppningsvis gå vidare sen. Ingen idé att hålla på med massa krusiduller när det gäller mig. Jag ser igenom det som glasmästarens barn ser TVn trots att någon står mitt framför bilden. Att grubbla och hålla på att ständigt älta skapar bitterhet. Vi vet alla vad bitterness innebär.

"Bitterness is like drinking poison and hope it will hurt someone else." Så lägg ner det. Bitterhet kan förstöra ditt liv anser jag. När du väl är i träsket sjunker du bara djupare och djupare. Som kvicksand ungefär. Sen sitter du där. Jag aktar mig för bittra människor..de drar ofta med en ner. Hur som helst, apropå krusidullerna. Imorn åker jag hem till Dalarna, tar tjuren vid hornen och hoppas det går bra. Nu är det dags att kasta sig ut för stupet.

Imorn blir en stor dag. Reunion med mina underbara tre M, jag längtar så mitt hjärta värker. Bara tanken på att få sitta vid samma bord, ta en kaffe, prata gamla minnen, skratta. Herregud, imorn kommer jag vara ännu mer sentimental än idag.

/E

27 HÄFTKLAMRAR & EN "SIDECUT".

Idag fick jag öppna mitt paket på huvudet, eller rättare sagt Maria fick. De har rakat en golfbana som ser ut som en hästsko på min skalle och jag är jävligt tacksam över hur mycket hår jag fick behålla. Golfbanan börjar mitt på huvudet, mitt i min mittbena och går bakåt ner och sen fram, upp mot örat. Fint. En trevlig liten golftur på 27 hål. Den ni!

Nu är jag återförenad med de snygga nätmössorna för några veckor. Ni förstår inte hur skönt det är att känna hur mycket trycket på huvudet släppte när hon lossade på tejpen. Trycket har lättat nåt så otroligt så jag tror jag ska gråta av lycka. Det är nästan så jag kan säga att mitt huvud känns bra. (Det gör det ju dock inte.) Huden kan återigen andas, och nu frisk luft, inga instängda kompresser med massa hårt lindad bandage runt. Det blir minst sagt svettigt. Jag längtar redan till den dagen då jag får dränka mitt huvud i ett schampoo som luktar himmelriket. Mango-papaya kanske...? Eller citrus. Det här är viktiga grejer!

10:15 går taxin från Uppsala imorn. Snart är jag hemma!

/E

PLÖTSLIGT HÄNDER DET BARA.

Äntligen börjar jag komma dit jag vill med den här bloggen. Det tog ett tag att inse men nu känns det tydligt, vet inte om det är operationens efterdyningar som lämnar sina spår. Har allt för länge tidigare bara skrivit blaj om vad jag gjort om dagarna, eller vad jag sett fram emot. Men poängen med bloggen är ju att få ut reflektioner och reaktioner. Tankar som far runt i mitt huvud och som jag hoppas träffar er, mitt i prick. Så att ni, om kanske bara för någon minut, stannar upp och reflekterar. Att just du läser mina ord värmer mitt hjärta och jag hoppas du vill komma tillbaka. Jag ska försöka se till att du vill komma tillbaka. Att vi båda kan känna att det faktiskt finns något att hämta här.

/E

REFLEKTIONER.

Jag älskar Californication, det ska jag inte sticka under stolen. Hjärndöd och skön serie som alltid funkar att slå på. Hank Moody är väl egentligen definitionen av "kaotisk" men han funkar. Han gör det med hjärta på nåt sätt och jag kan inte rå för att jag känner med honom varje gång det skiter sig. (Ja, jag vet, där har producenterna verkligen lyckats.) På ett sätt vill jag bara bli förbannad men det går ju inte...han är som en hundvalp.

Men jag är så grymt trött på de som sitter och skryter över hur mycket pengar de söp upp i helgen. Att de rökte på som skorstenar så de gigantiska rosa elefanterna flög överallt i rummet. De hade noll koll, tjejerna flödade i omlopp och sen kommer det - "jag är en seriös kille, förhållandetypen. Vill du ta en fika i veckan?". Men seriöst? Är det så du marknadsför dig? "Gjorde av med X tusen, va så jävla hög, minns inte ett skit, men jävlar vad kul det var!"

Bara för att Hank Moody kan leva så där innebär det inte att du kan det och lyckas lika bra. Han är en karaktär. Hank Moody är i TV-rutan och det är ju det bästa, när jag fått nog av hjärndödheten slår jag av och återgår till verkligheten. Den underbara verkligheten. Dessutom tror jag inte många tjejer på jorden skulle välja Mr Moody när det väl kommer till kritan. Correct me if I'm wrong.

/E

CANCER, NU SKA DU LYSSNA OCH DET JÄVLIGT NOGA.

Jag fick frågan vad jag skulle säga till cancern om jag fick en chans och hela natten har jag vänt och vridit. Funderat. En del av mig vet nog precis vad jag vill säga - den lite sadistiske Emma.

"Du är som en inkräktare. Du tog dig igenom en av mina tjockaste, hårdaste murar. En mur som är omgiven av Securitas-vakter 24/7, som har både extra öron och ögon i nacken. Men du tog dig in. Precis som en inkräktare har du tagit för dig av rättigheter du inte har. Du har tagit dig in i min kropp och du är inte välkommen här. Du finns i mig, men du är inte en del av mig. Du kommer aldrig bli en del av mig, för du är inte välkommen här. Du är inte välkommen här. Jag kan inte säga det för många gånger.

Jag vet hur du ser ut. Du liknar en igelkott och försök inte ens se söt ut. För det finns ingenting sött eller fint med dig. Du är hemsk och jag kan känna dig så väl, millimeter för millimeter. Jag vet exakt var du sitter. Och trycker. Du gömmer dig och jag vet att du skäms. Det syns på hela dig. Den där plågan som faktiskt syns i ditt ansikte på de första bilderna. Du är fan ful. Varje andetag du tar ger mig extra smärta i huvudet. Det är som om den där pulserande huvudvärken är det. Dina djupa andetag. Precis som att dina lungor utvidgar sig så dina taggar sticker till lite extra i vad som jag trodde var en hård mur. Kanske är den inte så hård, men ont gör det i alla fall. När du andas, mitt syre.

Jag ska bryta ner dig. Tagg för tagg och när jag väl kommit så långt att du inte har några taggar kvar tänker jag inte ens dela med mig av mitt eget syre. För det är mitt syre, ingenting jag vill ge dig efter att du bestämt dig att jag skulle vara din marionettdocka och tagit över delar av mitt liv. Jag ska klippa av de där trådarna. Du kommer långamt bli så jävla svag att till slut sitter du där och kippar efter andan och inser vilket jävla misstag du gjort. Du inkräktade hos fel person, för här finns inget annat än död att hämta. Död är det enda jag tänker ge dig. Det är det enda du förtjänar.


/E

måndag 26 december 2011

SÅRBARHETEN, VISST ÄR DEN LÄSKIG?

Ni känner nog igen den där känslan av att sakna något. En otrolig längtan efter något och det är omöjligt att sätta fingret på vad det är. Precis som vid hunger säger magen åt mig att något fattas. Som att en del av mig saknas. Nu har jag tittat fram och tillbaka på mobilen snart tiotusen gånger. Återigen, varför gör jag det bara inte? Lyfter luren och får det överstökat.

Vi borde inte låta rädslan styra oss så jävla mycket. Jag klarar av att gå igenom en hjärnoperation men jag vågar inte plocka upp luren och säga det jag behöver säga. Trycker fortfarande på samma bubbla som snart exploderar. Vågar inte sätta mina tankar i ord. Förvandlingen från tanke till handling, vad kan hända? Nu har jag i timmar väntat på att jag ska få det där rycket och bara kasta mig ut. Jag får det alltid till slut. Men nu står verkligen sårbarheten bredbent i dörröppningen och vägrar flytta sig.

Nu är det jag som låtsas vara blind och döv. Min kropp skriker och jag vägrar lyssna. Ignorerar att syret snart är slut. Fan, få mig att göra det. Tvinga mig att göra det. Kasta mig ut för stupet, jag kommer flyga. Jag lovar.

Jag blir galen. Nu gör jag det.

Eller nej, jag sover på saken... Jag borde faktiskt kanske säga det mellan fyra ögon. Fast jag kanske kan säga det över telefon... Fuck. Som lazerturken kanske hade sagt till mig...vågen har gjort kaoz med dig.

/E

HUVUDSAKEN.

Meeeen åååh jag har så tråkigt... Inläggen haglar in just nu, synd att det går i såna perider men jag ska föröka bli lite mer "jämn". Mitt huvud är just nu som årets mest spännande julklapp. Ni vet när man var liten och det är kvällen före julafton och man sett alla julklappar som ligger under granen och man vet att man måste vänta liiite till innan man får öppna dem. Jag har stått och dragit i paketet på mitt huvud och tjuvkikat på min sidecut. Måste säga att jag tror läkarna gjort ett bra jobb för att inte vara utbildade frisörer! Höhö, ska bli grymt intressant att se resultatet. Så jävla synd på alla ärr i skallen bara. Men va fan, i'm gon' rock it! ;] förhoppningsvis...

Allt sitter egentligen bara i huvudet och det blir vad man gör det till.

/E

MIN INSPIRATIONSKÄLLA.

Vinter i P1 med Maria Skäringer:

Kärleken är. Den bara händer, inget man kan värja sig mot. Den är framtid, hjärta, nu. "Nu ska jag vara ensam"... det kändes faktiskt lite sorgligt att säga, men jag hörde det lät så bra. "vara ensam..." översatt till sanningen tror jag att det handlade om att jag behövde förstå att jag på riktigt klarar mig själv. Känna mina egna vingar. Välja istället för att väljas. Göra mig oberoende i grunden. Och nästa gång kärleken händer är jag en egen människa som vet att det är jag själv som ska göra mig själv lycklig.

Min framtid ligger i mitt hjärta, den vet min hjärna ingenting om. Allt jag försöker tycka baseras på mina tolkningar av tiden som redan passerat. På det som varit. På det som var då. Och att ställa sig bredbent i min egen dörr och stoppa kärleken för att det var så rörigt förr verkar ju ganska idiotiskt och falskt mot sig själv, ingenting jag kommer sitta i gungstolen och vara stolt över som gammal. Att jag förnekade mig själv kärleken.

Hela programmet: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=4828721&fb_source=message
Lyssna och njut. Själv frossar jag i Skäringer just nu, hon inspirerar mig.

/E

EMBRACE IT.

Det kliar nåt otroligt i mina fingrar. "Embrace it, Emma, embrace it!" är det enda jag tänker. Snabbt och låt det inte flyga ifrån dig, utan gör något bra av det. Jag vill göra så himla mycket och att få lov att bara sitta på arslet hela dagarna har gjort att min kreativitet åkt upp i taket.
Jag känner mig inspirerad. Jag vill måla, läsa, fota och skriva. Fota är väl det som ligger längst bort i planen dock... Men det är saker som jag alltid älskat att göra och de bara växer inom mig. Jag har alltid varit en pratkvarn och därför är bloggen bra för mig. Jag får ventilera lite när ingen orkar lyssna. Ska nog dock läsa lite fler böcker, bli lite mer seriös, inspirerad och kanske skriva mer. Helt klart värt att suga på den karamellen...

Nu ska jag plocka fram penna och block och se om man kan åstadkomma nåt vettigt idag.

/E

MER TOMTENISSAR.

Två av mina andra favorit-tomtenissar (pappa & Karin) smög in på mitt rum idag. Ingenting jag förväntat mig så det gjorde verkligen min dag! Återigen överöst med hälsningar och klappisar, nu har jag blivit ännu mer bortskämd..! Mitt bord börjar bli riktigt mysigt med fina kort och annat smått och gott! Fick den här fina tomten av käraste kusin Linn som gjort så fint till mig!
Fick en fin hälsning också: "Till värdens besta Emma, jag tyker synd om dig. Kram Linn"
Hon är för gullig, TACK Linn!
Insåg att jag kanske borde skriva någon rad om hur jag mår också. Huvudvärken är som vanligt, den kommer och går och är ganska pulserande idag, värre än igår. Jag och en av mina underbara sjuksköterskor Lina insåg imorse att jag inte tagit mina mediciner mot huvudvärken inatt. Konstaterade ganska snabbt att det var både bra och dåligt. Bra att jag kunnat sova, sämre då det kommer ge en reaktion med mer huvudvärk idag. Man har minskat ner kortisonet och allt det här har gett reaktioner idag.

Min vänsterarm känns lite mer bortdomnad än tidigare. Låg och vilade tidigare idag och det är helt sjukt hur jag känner att domningarna "åker runt" i kroppen. Jag kan nästan känna precis var det vandrar och det är så obehagligt. Jag blir som 5 år och tårarna bara rinner. När jag är själv är det lättare att hantera men när någon frågar hur det går och lägger handen på axeln blir jag som 5 år. Tårarna bara rinner. Jag vet att det blir så med domningarna och jag vet varför. Men det går inte att hantera. På nåt sätt känns det som att kroppen ska lägga av och det är det värsta. Jag har noll kontroll över det.

Ikväll ska jag tända mitt fina ljus, ta en bit mörk choklad, dricka mitt goda te och bara njuta av de små delar av er där hemma, som jag har med mig här. Underbara ni. ♥

/E

ALLTID RETAR DET NÅGON.

Jag har gett upp det här med att försöka se snygg och pigg ut. Sa tidigare att jag tycker det finaste man kan göra är att ge en bit av sig själv. Så jag tänkte dela med mig av en bild. Trött, medicinsvullen och haha, ja, inte i min bästa form. Men what the fuck. Det kommer sen!


Är väl mer eller mindre känd här på avdelningen som tjejen med den söta tofsen, haha. Alla fnissar lite när den sticker rakt ut. Förståeligt, vek mig dubbel när jag insåg hur jag gått runt och sett ut. Får väl tacka Maria som fixade den fina tofsen och vara glad över att man kan få folk att skratta här i alla fall. Som mammas väninna Görel skulle sagt: Alltid retar det någon!

/E

HOPPAR OCH SKRIKER.

Var fan ska jag börja? Du tände tomteblosset för ett tag sen och det sa jag till dig när det började pyra lite. Du vet, det där förtroendetomteblosset. Jag försökte förklara för dig men det var som att stå och hoppa, vifta och skrika framför någon som är döv och blind.

Tomteblossen... De brinner upp på några sekunder. Nu har det brunnit och jag kan inte förstå att du fortfarande låtsas som om du inte ser att vi för tillfället inte har några tomtebloss kvar. Dom är slut nu och jävlar vilken tid det kommer ta för dig att samla ihop lika fina, starka och speciella, som vi hade innan du tuttade på dem förra.

Hur gör man för att få tillbaka just det där tomteblosset? Så att det finns kvar att använda igen, när någon redan eldat upp det? När man en gång ljugit eller undvikit sanningen... Lögner leder bara till en ond cirkel. En lögn kommer sluta med en hel hög med lögner.
Du vet hur jag är, du känner mig. Jag är rak och ärlig, har jag problem med något så säger jag det. Jag tar tag i det. Jag kan inte få det att gå ihop nu bara, att du spelar döv och blind när jag står här med armarna i luften och skriker för full hals framför dig. Du ser mig inte.

Förtroende är en engångsvara. När det väl är använt och råkar bli förstört, förblir det ofta förstört.

/E

söndag 25 december 2011

EREMIT.

Min, för tillfället, nya kärlek: Isak Strand. Tack för tipset Rick.

Nu börjar jag komma till den där gränsen då jag snart kräks på sjukhusmiljön. Låt mig komma hem nu. Jag känner mig jobbig och ivägen. Är det nåt fel på mig om jag känner mig körig och osocial mot sjuksyrrorna när jag ber dem stänga dörren efter sig, komma in med maten på mitt rum, hjälpa mig ha koll på tiderna för medicinerna. När jag inte orkar småprata med dem, endast vill halvsova och njuta av lugnet på mitt EGNA rum. Äntligen lite egen tid, ingen granne som gnäller på att TVn fortfarande är på eller som tjuvlyssnar på mina telefonsamtal. Haha jag känner mig som en eremit.

Nej fan, jag måste vara topp 3 bästa patienten här, helt klart. Ler och är alltid trevlig och dom har ju faktiskt betalt. Nu har det gått för långt med funderingarna.

Put on your dancing shoes and come sing the blues with me.
Fan vad jag längtar, längtar så inåt efter massor!

/E

EN VÅG.

Att vara född i vågens tecken och sitta på ett sjukhus är inte det lättaste. Jag känner hur mitt hjärta konstant slits mellan glädje och sorg. Igår fick min rumskamrat checka ut och åka hem, det gjorde mig glad, samtidigt ville jag hjälpa henne så fort hon kved i sängen. Hon, precis som jag, vågade inte röra sig till och från pga smärtan. Jag säger då det, ingen vet vad riktig smärta är förren man upplevt det själv, och ingen kan någonsin förstå smärtan jag känt de senaste dagarna. Precis lika lite kan jag förstå grannens smärta. Det bara går inte.

Folk kommer och går här hela tiden och jag tror mitt hjärta skulle gå sönder när jag hörde hur ledsna de nyanlända var i rummet bredvid igår. Läkaren hade varit in och om jag förstått det rätt var det inget positivt besked. Där sitter en ganska ung kille och tjej, på avdelning 85E, som jag. Har han en hjärntumör? Kan de hjälpa honom? Kommer han kunna bli frisk? Hur ser hans resa ut? Fan, gråten sitter i halsen just nu. Jag har alltid varit en människa som styrts av mina känslor, skratt som gråt, ilska som frustration. Min resa har gjort mig så otroligt mycket mer blödig, och tro mig, jag var ganska blödig innan också.

Nu gråter och skrattar jag för minsta lilla. Jag lär mig mer om mig för varje dag som går. Accepterar saker på ett nytt sätt, positivt. Som Stefan Sauk säger i klippet Mitt namn är cancer: "vem vet, kanske gör jag er en tjänst." På ett sätt är det nog också så, även om jag inte känner mig tacksam över att sitta med cancer så finns det förhoppningsvis en mening med det. Jag har utvecklats otroligt på kort tid, lärt mig massor och jag vill bli bättre. Jag kan bli så mycket bättre, vänta bara så ska ni få se.

Som ni hör och förstår blir tiden på sjukhus proppat med massa funderingar. Klart tankarna flödar när det enda jag gör är att vila. Hur som helst, poängen: som våg försöker man hela tiden ha balans på tillvaron. Jag väger, hit och dit, hela tiden. På jukhuset går det inte, för jag kastas från situationer som är varandras motpoler. Det svänger hela tiden och jag är ju så sjukt fucked up känslomässigt så ingen idé att försöka ha vågen i balans. Om en kvart ballar det ur ändå. Fuck it, go with the flow and see where it takes you. Konstaterande: att vara engagerad med hjärtat på många ställen samtidigt är både jobbigt och svårt.

/E

"BACK OFF JÄVLA BLAJ".

HÄR FÅR SJÄL OCH HJÄRTA GÅ FÖRE I KÖN.

De senaste timmarna har jag suttit uppslukad i Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst. Från de första raderna jag läste av henne fram till nu, sida för sida, blir jag bara mer och mer fast. Det finns tonvis med citat att plocka ut och hon lyckas. Hon lyckas så jävla bra.

Det bästa med henne är att hon är sig själv. Hon är äkta. Det är nog fan det finaste en människa kan ge någon annan - en äkta del av sig själv. "Det här är jag och det här står jag för."
Det är i min mening modigt. Att ge en del av sig själv som man inte har någon kontroll över vad personen gör med det. Allt man kan göra är att hoppas de tar vara på det och bevarar det på en fin plats.

Jag är så otroligt trött på alla spel som pågår överallt. Allt ska ju seriöst verka så bra jämt och ändå vet vi hur livets karusell snurrar på, med upp- och nedgångar. Vissa gånger vill vi åka mer och njuta, andra vill vi gärna trycka på stopp och hoppa av illa kvickt.
Om man vet vad man vill, om man behöver säga nåt till någon, för tusan gör det. NU.
Vad väntar du på? Vad väntar jag på?

Nej...jag vet, vissa saker vill jag ändra och göra annorlunda, så varför gör jag det bara inte.. Grymt läskigt att slänga sig rakt ut, men det sitter ju i huvudet. I värsta fall slår jag mig hårt, kanske gör jag bort mig och mår dåligt några dagar, men det är ju övergående. Jag kommer komma starkare ur det.

Det här är resultatet av att gå och trycka på saker och ting, snart spricker jag. Jag måste få säga det. Jag måste få kasta mig ut. Ta en risk, för jag har så mycket att vinna och ingenting att förlora. Här står jag naken och tom idag. Det här är jag. Take it or leave it vafan.

/E

lördag 24 december 2011

SMALL PIECES OF YOU.

Två söta tomtenissar tippade in på tå i mitt rum idag, då blev jag glad! Hälsningarna från Dalarna haglade och jag blev överöst av julklappar. "Fler??" tänkte jag, fyfan, bortskämd är man allt! Fick en mysig stund med mamma och Jonas, lite julstämning trots allt. Och aldrig trodde jag väl att jag skulle ha det så bra på julafton när den spenderades på en, inte så jätte rolig, plats - sjukhussängen. Men jag är pigg och mår bra, kan jag begära nåt mer? Mamma som, som vanligt, tänkt tretusen steg extra tog med Gs julte och en kopp hemifrån så nu ska jag njuta av det och krypa djupt ner i sängen och se Änglagård.

Jag har insett att Krister hade verkligen rätt - jag är rik. Med alla underbara människor som finns vid min sida, som stöttar, tröstar, skrattar och allt vad ni gör för och med mig kan jag inte ha det bättre. Jag är så jävla lycklig och det är tack vare er.

Önskar jag kunde ge er lika mycket tillbaka som ni ger mig. ♥

/E

GOD JUL!

Kära vänner, jag hoppas ni får en fin julafton! Njut av lite ledighet, unna er lite extra gott och ta vara på dagarna! Umgås med släkt och vänner och, för en gångs skull, sätt er främst. Det tänker jag försöka göra. Jag har nog fått den bästa julkappen på länge. Maria, min läkare, var in igår och pratade med mig och att döma av läget så ser det ut som man skulle kunna operera en gång till och försöka ta bort ytterligare av tumören. Det för så klart med sig, återigen, risker. Samma risker som förut bara att riskerna blir större då de försöker ta ännu mer. Men läkarna ser det som positivt och nu tar jag ett steg i taget. Jag opererades i onsdags och mår redan väldigt bra, känner mig pigg och huvudvärken är "hanterbar".

Kommer få åka hem till mamma på tisdag kväll eller onsdag morgon. Det känns underbart! Läkarna pratar även om man ska påbörja strålning om några veckor - också något som jag, och de, ser som positivt. Men som sagt, nu tar vi ett steg i taget och ser vad som blir. Jag har vunnit den här utmaningen också, nu är det dags att bygga upp kroppen igen och fortsätta kicka skiten åt h-vete! Vänstersidan är fortfarande lite fumlig, men det blir bättre, måste träna det bara, och det känns som en baggis just nu!

Jag har laddat med tidningar, filmer och annat pyssel. Idag tänker jag köra lite extra med sjuksköterskorna, de har ju faktiskt betalt!:D Om nån timme blir det finbesök av M & J, mysigt värre!

GOOOD JUUUUL!
/E

fredag 23 december 2011

2-0 TILL MIG.

Jag ska inte sticka under stolen att de senaste dagarna varit ett helvete. När jag vaknade och låg på uppvaket visste jag inte om jag skulle skrika eller gråta. Huvudvärken och smärtan i huvudet går inte att beskriva i ord. Jag vågade inte röra mig. Samtidigt som jag var överlycklig över att inse att jag kunde röra min vänstra sida ville jag bara försvinna. Jag har i alla fall inte fått en permanent förlamning denna gång. Fyfan... Jag kände mig som 5 år och att ta sig till toaletten var en pärs. Det värsta är att känna hur kroppen vägrar göra som man vill och att inse att kroppen faktiskt inte kan göra som jag vill.

Fick träffa min läkare ganska snabbt efter att jag vaknat och kunde inte vänta en minut på att fråga hur allt gått. Hon log och sa att allt gått som de tänkt och jag tror det var då berget på mina axlar försvann. Jag kan inte rå för att tårarna rinner non stop bara jag tänker på det. Efter första operationen minns jag att Maria sa att "nu är det 1-0 till dig Emma" så jag var ju tvungen att fråga henne om jag kunde säga att det är 2-0 till mig nu. Hon skrattade och sa "ja Emma, det kan du!". Fyfan, jag tog mig igenom den här skiten också...

Det enda jag har just nu är känselrubbning i vänsterarmen. Hur ska jag förklara det.. tänk att ni sovit på armen hela natten och så vaknar ni och försöker styra den, men som ni vet - det bara går inte. Jag är lite fumlig, hittar inte riktigt tangenterna och avståndsuppfattningen är inte riktigt som den ska. Jag skulle in på toaletten igår och såg hur jag och vet ju hur jag skulle öppna dörren, men det bara gick inte. Gick istället in i den och kunde inte bedöma hur nära jag var. Heeeeeeelt sjuk känsla.Jag ser hur jag ska göra men det går inte. Likadant när jag sträckte mig efter filten i fotänden. Jag tror jag är jättenära så jag sträcker mig och sträcker mig men kommer aldrig fram, och så ramlar den ner på golvet, så klart. Hahah hade jag sett mig själv hade jag nog sagt "envisa kärring, lägg ner.". Allt jag gör tar säkert en kvart längre och fan vad blåmärken jag får. Men jag kan själv och ska själv!

tisdag 20 december 2011

NIMA.

Om man absolut inte kan vänta med uppdatering så ring NIMA, 0186114970. Det är där jag kommer vara efter operationen, på uppvaket, och där kan man fråga hur operationen gått och hur jag mår. Så istället för att gå hemma och oroa sig i onödan tänkte jag att man kan slå en pling om man vill! Operationen kommer börja runt 08:00 och läkarna beräknas vara klara runt lunch, absolut senast 14-15.

Fick mitt mysbesök så känner mig nöjd. Nu tänker jag duscha och sen halvsova till Yrrol.

Du kommer aldrig vinna det här.
Det tänker jag aldrig tillåta.
Aldrig.

/E

ÄNTLIGEN.

Ännu en natt då jag sovit som om jag vore medvetslös.. Klockan ringde för tidigt imorse och det bar av till Uppsala med kära mamma. Lång biltur och väl framme var det som vanligt, en evig väntan. Har gjort ännu en magnetröntgen, träffat massa folk, neurofysiologiska undersökningar och förberett inför operationen. Gud vet allt vad de ska göra och vad allt innebär. Ser inte fram emot duschen ikväll, tänk er att bada i handsprit..haha ni förstår ju hur man luktar. Mycket gott! Omgivningen här är så sjukt deprimerande, jag och mamma har suttit i dagrummet och bara gapat de senaste timmarna. Folket här är 70+ och alla sitter i sin egna värld, långt bort från omgivningen. Den oinspirerade och fula omgivningen. Men jag är inte alls bitter:D

Nu ska jag plocka fram chokladen, slå på en film och bara samla kraft. Jag är helt slut och imorn blir en stor dag.
Äntligen säger jag bara. Äntligen.

/E

måndag 19 december 2011

DET SKA FAN GÅ BRA.

Jag har funderat lite till och från hur jag ska kunna uppdatera er hur det gått på onsdag. Inser att det inte kommer gå att jag mailar och ringer var och en då jag kommer vara helt slut och ha massa annat att tänka på... no shit Sherlock, ungefär. Men jag vill uppdatera er så fort jag kan, för jag vet hur många som kommer sitta och vänta oroligt. Det enda sättet jag ser nu är att ni tittar in här en sväng. Lovar att skriva några rader hur det gått. Så när jag vilat och återförenats med min kära mobil, kommer det upp en status här hur jag mår och så vidare. Bara för er, mina vänner!

Jag kommer ligga på uppvaket i minst 24 timmar, sen hänger allt på hur operationen går med komplikationer osv. Men förhoppningsvis kommer det gå bra. Det SKA fan gå bra.

/E

söndag 18 december 2011

51 SNÖLYKTOR.

En kär gammal vän skulle gå ut och leka med snön. Hon kom då på att hon skulle göra snölyktor åt mig. Så hon frågade mig hur många jag ville ha, på skoj svarade jag 51 st snölyktor. En stund senare kom den här bilden upp på FB.
Då har underbaraste Matilda, tillsammans med lite hjälp, suttit ute i snön och gjort 51 snölyktor som nu lyser så fint utanför deras fönster.

Mitt hjärta värmer. Jag önskar det fanns fler som hon i världen.
TACK!♥

/E

TAGGTRÅDS-SÖNDAG.

Idag är dagen då jag får betala för en föraktivförmittegetbästa-vecka. Känns som att någon drar taggtråd genom mina öron och tårarna bränner bakom ögonlocken så fort nån väsnas minsta lilla. Fan vad drygt det är.

I fredags kom brorsan och det blev lite julmys här hemma. Vi kokade knäck, klädde julgranen och åt middag, fuskjul it was. Lördagen gjorde morfar och syrran oss sällskap för julbord i Dala-Husby, det blev min "julafton". Idag tittade Hans förbi en sväng också, mycket roligt att träffa honom en sväng! Så jag känner mig väldigt nöjd med årets jul, nu kan jag åka till sjukhuset och göra min grej. Jul kommer nästa år igen liksom.

Tänker slänga mig i sängen och spontandö. Orkar inte med människor mer, bättre att matas med Entourage och låta timmarna gå så jag får måndag snart.

Kom igen... nu vill jag bara ha onsdag.

/E

lördag 17 december 2011

KOM OCH HÅLL OM MIG.

Jag är nöjd. Idag har jag frossat i kärlek, skratt och choklad. Kan det bli bättre?
Bara en som fattas..

Imorn blir det julbord med familjen och morfar i Dala-Husby. Med tanke på att jag är på sjukhuset under julen får man göra det bästa av det och ha lite fusk-jul innan.

Nu babbel med brorsan, snart dags att sova.

Timbuktu - Kom och håll om mig.
Timbuktu%20-%20Kom%20och%20h%C3%A5ll%20om%20mig

Mysig låt.

/E

fredag 16 december 2011

FREDAGSMYS IT IS!

Hoppar i mjukisarna och går upp och gör dunderfrukosten. Vilken stund som helst dyker S upp för filmmarathon och häng. Ska spendera hela dagen i soffan, bara vara, skratta och umgås.

Senare kommer brorsan, det blir också nice!

Idag kan man verkligen snacka om fredagsmys på hög nivå!
Hoppas ni får en lika bra dag som mig! Njut av den långa helgen ni har framför er!

/E

torsdag 15 december 2011

TIDEN.

Vad hände med tiden? Vad har jag gjort idag? Ingenting och nu är klockan redan fyra. Vad värdelöst, jag skulle göra klart uppgiften och vara effektiv med massa annat. Antar att jag får göra det ikväll, eller imorn, eller på söndag...eller måndag... "Många" dagar finns det kvar. Eller?

Snart kommer käraste M på besök. Finner ett ord för det - mysigt!

/E

CHANGES.

We assume the really serious changes in our lives happen slowly, over time.
But it’s not true. The big stuff happens in an instant.

/E

onsdag 14 december 2011

DET SKEDDE JUST ETT MIRAKEL.

Självaste Julia Mjörnstedt från Ung Cancer ringde mig för en stund sen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Tårarna forsade och jag var stum. Chockad, lättad, glad, förvånad. Kunde inte förstå att någon sa "det här tar jag tag i, du ska inte behöva göra det här. Kan vi göra någonting så gör vi det. Du ska plocka fram godispåsen och se en film, njut."

Tror ingen förstår vilken lättnad det är, att bara veta att de i alla fall försöker. Att de kämpar åt mig och att jag inte behöver ta striden själv. Jag kan koppla av. Va? Kan jag koppla av? Behöver jag alltså inte lyfta luren och tjata på någon idag?

Tårarna av lättnad går bara inte att stoppa.

/E

GOD MORGON? NEJ, GOD DAG!

Lyssna på Spotify: Timbuktu - Övertygad.
He's the shit.

Har äntligen fått iväg mitt mail till Ung Cancer, det var ju på tiden. Det skulle betyda allt i världen att få ett svar. Sen fortsätter väl striden med Länsförsäkringar angående min sjukförsäkring. Återigen ett svar som inte säger ett skvatt om mina frågor. De pratar runt allt och hänvisar till nån byrå för prövning i ärendet. Idioti, svara istället. Det kanske är dags att slänga in slicen med att jag går vidare till rätten för prövning i ärendet istället...

Känns som jag stångar mig blodig här och var just nu. Varför kan inte allt bara fungera? Västerås sjukhus fortsätter vägra godkänna förflyttningen, men idag hoppas jag på att jag får två samtal. Ett från Patientnämden och ett från Uppsala, förhoppningsvis har de något konkret att komma med.

Det vart ett mycket trevligt kaffebesök igår, men idag är jag helt slut. Korkat av mig att vara uppe från 06 till 00 och dessutom vara mer aktiv än vanligt. Haha, vad tänkte jag?

Blir marathon med E, Vince, Turtle och Drama idag.

/E

tisdag 13 december 2011

TÄNK OM SJUKVÅRDEN VAR SOM DEM.

UNG CANCER.



/E

MORALKAKA.

Efter några ångestfyllda samtal igår kunde jag inte sluta fundera över det.

Ibland är det svårt att trycka på bromsen. Det är som att åka tåg i hög hastighet. Det bara går och alla andra på tåget åker med och har lika bråttom. När alla andra runt en också stressar och åker fram i vardagen med samma hysteri inser man inte vilken hastighet man färdas i. Man måste vara utanför det för att förstå. Det är först när man står där sen, på perrongen, och tåget susar förbi en, som man inser hur jävla fort det går. Hur livsfarligt det faktiskt blir om det skulle spåra ur eller om man skulle krocka. Då vill man ganska snabbt sakta ner.

Många av mina nära vänner har det stressigt just nu. Ni är inte en, jag kan nog faktiskt räkna er på en hand. Minst. Det är oro över hur det ska bli i framtiden, hur ni ska hinna, vad ni ska göra, prestationsångest, vardagen, vänner, förhållanden, er själva, gigantiska berg med måsten och ni vet inte vart ni ska börja, listan kan fortsätta i oändlighet.

En sak i taget. Ni är överambitiösa, har höga krav och sätter alla andra före er själva, alldeles för ofta. Så vänd det där fingret och peka på er själv, sätt er först. Sänk kraven och gör det som räcker, inte så mycket mer. Det kan ni behöva och vet ni?
Världen går inte under.

Flippa inte ur över något. Ge det tid. Om ni själva inte har svaret så kommer det med tiden. Tid har alltid ett svar.

Dagens moralkaka á la Emma. Det är kanske lättare sagt än gjort, men förhoppningsvis förstår ni min tanke i alla fall. Kärlek till er. ♥

Vad fan är det vi stressar över?


/E

KAKEPEKKER & BUSSELULLAR.

Var ju för en gångs skull hemma hos mamsing under lucia, så då fick jag ju lov att hålla på traditionen och så fint kliva upp kl 07 för luciatittande på TVn. Tur man hade mysigt sällskap och fick lite julkänsla.

/E

måndag 12 december 2011

WAR YOU WANT, WAR YOU CAN HAVE.

Vilken dag! Fick till slut samtalet från klinikcfenen i Västerås. Hon fick en jävla attityd direkt jag frågade henne vad hon visste om min situation och vad som komma skall. Hon visste inte att jag skulle opereras och jag tror knappt hon visste att jag har en obotlig hjärntumör. Hon hade verkligen taggarna utåt, ansåg massa saker hit och dit, påstod att min läkare i Uppsala ljugit för mig. "Man får inte välja sjukhus, så där har hon från början ljugit för dig."

Sitter nu på Patientnämndens hemsida där det står så här om valmöjligheter angående sjukhusvård:
Du kan välja i mån av plats:
• Sjukhusvård eller specialistsjukvård var du vill i Landstinget Västmanland.
• Sjukhusvård och öppen specialistsjukvård i andra landsting och regioner.

Och så sitter hon och säger att läkaren i Uppsala har ljugit för mig när hon sa att jag hade rätt att välja sjukhus. Fyfan säger jag bara, det är ju självaste klinikchefen som ljuger för mig. Det räcker inte med att hon ljuger för mig, hon var sjukt otrevlig och skrattade mig i örat när jag sa att V-ås har gjort så mycket misstag att jag inte har förtroendet kvar. Svaret jag fick var "hah...Akademiska gör precis lika många misstag ska du veta". Vem säger så?

Imorn blir det ett frustrerat samtal till min läkare i Uppsala. Maria ska allt få veta att klinikchefen påstod att hon ljög för mig. Jag ska skapa krig typ. :D

/E

CYKELVERKSTAD MED EN TOUCH AV FÖRVIRRING.

Västerås vägrar ju som sagt flytta mig till Uppsala så idag var det dags att ta i med hårdhandskarna tyckte jag. Ringde onkologen i Västerås och skulle prata med klinikchefen, hon som skickade den sena kallelsen för mötet som är idag. Tror ni jag fick tag på henne eller? Nej, så klart inte. Fick först boka en telefontid till hennes sekreterare som ringde upp efter ca 1,5 timme. Förklarade läget för henne och bad klinikchefen ringa mig snarast. Sekreteraren var som alltid, mumlade och visste inte vad hon ska säga. "Vad ska vi göra då? Ska vi boka en ny tid? Det vore bra om ni fick träffas och prata... blablabla". Vad är det som är så svårt att förstå när jag säger att jag inte tänker åka till Västerås, betala 300 kr för att säga att jag vägrar bli behandlad där? Vad?

Tydligen var den där klinikchefen så upptagen att sekreteraren knappt visste om hon hade tid att ringa mig på tiden då vi skulle haft mötet...herregud. Jag har fått nog.

Ringde Patientnämnden och förklarade allt och så var det nästa person som inte visste vad hon skulle säga. Hon vart bedrövad när hon hörde allt som hänt när jag varit på sjukhuset i V-ås. Nämnde ordet herregud och katastrof ett X antal gånger och funderade febrilt på vad jag kunde göra. Det här kom hon fram till: ?

Går samtalet inte bra ska jag ringa tillbaka till den mållösa kvinnan på Patientnämnden och så får hon fan se till att nåt händer.

Kan inte folk göra annat än att bli bedrövade och mållösa?

/E

söndag 11 december 2011

VILA-PRIO.

Yoga, glögg och pepparkakor, Wordfeud och allmänt söndagshäng har det blivit idag. Jag är så seg i kolan, men det kanske är dags att ringa de där samtalen som man lovat.

Nedräkningen pågår för fullt, det är inte så långt kvar till den 20e om man tänker efter. Måste försöka planera in dagarna så jag hinner allt som jag tänkt. Hur det ska gå blir ju väldigt intressant, men det handlar väl om prioriteringar antar jag.

Tänker nog spendera kvällen med några avsnitt Entourage. Horrisontellt läge är det bästa idag, så nu tänker jag prioritera att vila. Jag är helt slut.

/E

lördag 10 december 2011

LÖRDAG I VANLIG ORDNING.

Skulle haft min mysdate med min bro idag, men nog fan blev han och de andra där hemma förkylda, så klart. Denna kväll får fördrivas på annat sätt. Film tror jag, haha chocker... Men jag vill ha sällskap!

Lördagen har bestått av massa ritande, pyssel med tavlan och underbara samtal som hoppat mellan hysteri och skratt. Kanske ska jag säga hysteriska skratt! G med sina kloka ord och positiva tankar, M med sitt smittande skratt och sin underbara energi. Fan vilka leenden ni ger mig.

M, S, H, G, M, M, J, M.
Solstrålarna i mitt liv. ♥

Nu blir det vin, natchochips och lite mer pyssel innan det blir film!

/E

VINTERLANDET.

"Pepparkakshus" och snö när man tittar ut. Man kanske kan få lite julstämning trots allt?

/E

fredag 9 december 2011

VI KALLAR DEM KLYSCHOR.

Hamnade i en diskussion med en gammal barndomsvän idag. Hur tråkigt det är att man glider ifrån vissa människor, att man borde göra saker annorlunda, inse vilka som är viktiga för en innan man förlorat dem, göra saker man mår bra av, bla bla bla, ni vet. Allt det där vi kallar så klyschigt. Men fan, klyschor är inte klyschor för ingenting. De har en poäng.

Krävs det verkligen katastrofer (fritt för tolkning) för att man ska inse saker och ting?
Eller de kanske bara ska påminna oss, lite då och då..

Är kanske meningen med livet att lära sig hur relationer fungerar? Hur man hanterar dem, eller kanske ska hantera dem?

Inse saker och ting, göra annorlunda, meningen med livet.........Fuck, I'm deep.

Sängen ropar!

/E

JAG BLIR GALEN.

Västerås sjukhus... nu har de tagit det till ännu en ny nivå igen. Posten var sen idag, berodde väl säkert på snön. Saker och ting verkar inte fungera som de ska längre när det kommer snö. Sverige verkar ju stanna av fastän vi haft vintertider så länge jag kan minnas. Hur som helst. Brevet från Västerås sjukhus handlade om min begäran om förflyttning till Uppsala. Kära lilla Inger skriver då att det inte går för sig som det ser ut just nu, så hon vill att jag kommer på ett möte med henne och pratar om saken. Gissa när?

På måndag kl 15. Får jag påminna om att det är fredag och helg nu?

Jag ska inte bara försöka ta mig från Dalarna till Västerås på så kort varsel, jag ska dessutom betala 300 kr. Så jag ska alltså betala 300 kr för att säga till denna Inger att jag inte tänker bli behandlad på Västerås sjukhus. Och sen då? Ska jag bara åka hem sen igen?
Hon vill att jag ska förklara för henne varför jag vill bli förflyttad och diskutera saken. Något jag faktiskt tänker göra på telefonen, gratis.
Haha, jag kan inte rå för det men fan vad mina horn växer just nu! :D

På måndag kommer stackars Inger få ett jobbigt samtal där jag berättar ALLA turer jag haft med det där sjukhuset. När hon väl hört de hoppas jag hon har en annan ton i skällan.

/E

EFFEKTIVT SA VI.

Efter två nätter med sömn som om jag varit medvetslös börjar jag känna mig, hmm, ja jag vill nog faktiskt använda ordet pigg. Känns som en bra och effektiv fredag så nu är det dags att ta tag i saker och ting.

Dyker ner i pappershögen och ska ge det ett försök att organisera kaoset, sen blir det plugg i 220 så jag kan åtminstone känna mig lite värd helgen som väntar.

Jag älskar att jag ringt min läkares sekreterare så många gånger att hon kan både namn och personnummer utantill nu. Haha vad skulle jag göra utan min kära Britt?

/E

torsdag 8 december 2011

TORSDAG.

Jag har inte förstått att det är torsdag idag. Tyckte jag var hos pappa på middag igår, men det var ju 5 dagar sen nu. Känns som det är måndag och fredag hela tiden, det får gärna vara fredag alla dagar i veckan!

Nu har jag suttit och stirrat på den bittra kvinnan på pappret i för många timmar. Jag har insett att hon ser ut att ha en plastnäsa, men det är väl inne nu för tiden med tanke på att hela kroppen ska se ut som plast? Så hon lär ju vara jävligt hipp!

Alter Bridge - In loving memory.


Jag har inget vettigt att säga idag. Vet inte om jag någonsin har det här. Allmänt nonsens på den här bloggen men det kan ju vara skönt att läsa lite ordbajs ibland. Hoppas jag i alla fall! :]

Dags att sova, de senaste nätterna har verkligen satt sina spår.
Sweet dreams!

/E

onsdag 7 december 2011

LÄTTAD.

Vilken start det blev på den här dagen. Storbölade till filmen Seven Pounds, rekommenderas starkt! Så jävla fin film så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mitt huvud har känts som en vattenballong mer eller mindre hela dan. Det var ingen bra kombo imorse att gråta till filmen och ha spränghuvudvärk samtidigt, haha. Jag borde ju lärt mig vid det här laget att jag inte klarar av vissa sorters filmer, ändå ska jag envisas med att se dom. Sen är det ju alltid svårt att veta hur en film är innan man sett den i och för sig...

Har pratat med Uppsala också och äntligen har jag fått en operationstid!
20 december blir jag inskriven och den 21 ska jag opereras. Jag är så lättad och glad så jag tror jag spricker.

Jag fick 3 av mina önskningar uppfyllda idag. OP-datum, snö och det mest efterlängtade besöket på länge!
Trots sömnbrist blev den här dagen väldigt lyckad.

I'm trippin and I could not get over
I feel lucky like a four leaf clover


/E

UPPE FÖRE TUPPEN.

God morgon! Kortisonet har gjort sitt inatt igen. Haha, "sömn" mellan 2 och 6 ungefär, nice. Naaat.
Blev frulle med mamma och nu film, värdelöst att försöka sova när det inte går. Seven Pounds, kaffe och det sprakar mysigt i brasan.

Känns som mys har blivit min grej.

/E

tisdag 6 december 2011

GOOD THINGS COME IN 3.

SÄGS DET.

Jag trivs bättre i typ svartvit.

God natt!

/E

MEMORIES.

Fick min fika med min bättre hälft idag. Tur att hon kan hjälpa mig med mina hjärnspöken som ibland hälsar på. Supermysigt att få umgås precis som förut. Det var skillnad när jag också bodde i Borlänge.

Du är så jävla bra. ♥


Den bjuder vi ju på, right?

Halloween 2008, det var året då Sanna och jag trodde vi skulle bli rånade. Glömmer aldrig den kvällen, haha vilka minnen!

/E

TISDAGSMYS.

Igår hatade jag hela världen haha. Så den fick spenderas med mina kära vänner Vincent, E, Drama och Turtle - vilket järngäng. Jag hade blivit lovad att få ett datum för operationen, men tror ni jag fick det? Nej. Nu blev jag lovad att få datumet imorn istället. Tar orden med en nypa salt men håller verkligen tummarna. Nu har det gått 3 månader och jag har fortfarande inte börjat jobba på att bli "frisk".

Dagens mode är bättre. Ska träffa Sanna vid 13 för en fika på stan. Något jag inte gjort sen jag var på besök i gurkstan vilket var i mitten av oktober. Jag som älskar att ta en kaffe på ett mysigt fik, sitta där i timmar och babbla samtidigt som timmarna flyger iväg. Ser verkligen fram emot lite tid med S!

Jag och mamma stod dubbelvikta i köket igår, så kul. E var ut med ett gäng kompisar i helgen, alla är nyss fyllda 18. Den ena värre än den andra. Men det roligaste var en kille som gråter utanför krogen, över att han är så torr i munnen så han vet inte var han ska ta vägen. HAHAHA. Tänker inte nämna några namn, men fyfan va roligt. Jag ser kaoset framför mig.

För övrigt tror jag det här kan bli en riktigt bra vecka!

/E

måndag 5 december 2011

MORESNOWTHANKYOU.

Här sitter jag som fast. Morgonen flöt iväg i ett zappande bland olika filmer, spontat och oengagerat tittande. Riktigt skönt att bara sitta där och låta några timmar dö. Nu väntar jag på att telefonen ska ringa. Nervöst tittande på skärmen, konstant. Nu då? Men nu kanske? Nu har det gått en halvtimme, kanske nu.. Men nej, ingenting - jag hatar att vänta.

Känner att jag kanske borde variera mitt Stone Sour-behov just nu...haha, försöker i alla fall.
Slipknot - Vermillion part 2.


Och vet ni? Jag tittar ut och ner faller snöflingor. Så mysigt!

/E

DON'T YOU LOVE MONDAYS?

Vid närmare eftertanke har jag insett att samtidigt som jag är för snäll för mitt eget bästa är jag världens elakaste person, haha. Bästa kombon, men så måste det vara.

Nattens sömn har inte varit att leka med. Usch, drömmar hit och dit. Skönt att äntligen få gå upp. Tänker plocka fram mitt kära kärleks-te och fixa frukost, slå på en film och sjunka djupt ner i soffan. Ibland är det skönt att inte ha några måsten.

/E

?

Jag kan inte bestämma om jag är för snäll för mitt eget bästa eller om jag är världens elakaste person...

Kortisonet har gjort mig hyper och nu har FB-chatten spårat ur. Vissa personer borde bara lära sig läsa mellan raderna.
Dags att ge kudden ett nytt försök, wish me luck!

Natti!

/E

söndag 4 december 2011

SMILEY FACE.

Middagen hos pappa igår vart riktigt lyckad. Jag hängde med i det mesta som sas trots hysteriska skratt och babbel i mun på varandra. Fondue i mängder och tusan vad trevligt det var!


Hann med att se brorsan också, får bli en på-tu-man-hand-dejt med honom i veckan, hoppas det hinns med.

Nu
David Gray, en te-kopp i handen och mysigaste tröjan på!
Jag är så sjukt nöjd just nu.

/E

fredag 2 december 2011

TRASSEL.

Träffade en gammal klasskompis på bolaget idag. Såna situationer är det väldigt svårt att veta vad man ska säga. Vad svarar man på frågan "hur mår du?"?
Jag svarade att jag mådde bra och att jag var i Dalarna och "hängde" hemma hos mamma. Herregud...vad tänkte jag? Efter några minuter in i konversationen sa han att han hört att jag har en hjärntumör och han började fråga om det. Jag, som blev lite av mig, började prata om det helt förvirrat. Hoppade fram och tillbaka, hit och dit. Jag visste inte alls vad jag skulle säga och min hjärna blev som ett trassligt garnnystan - kaos. Jag uppskattar att han frågade om det, men fan va dum jag kände mig när jag sagt att jag mådde bra och låtsades som om ingenting hade hänt. Innerst inne märkte jag ju på honom redan från "hej" att han visste. Men vad gör man? Tänk om han inte vetat och så droppar jag såna news från ingenstans... Ni hör ju hur jag yrar. Idag känns det som att nån vänt min hjärna upp och ner, jag är ett enda virrvarr, haha.

Nu tänker jag krypa ner i sängen och döda några avsnitt av Entourage.
Imorn bär det av till pappsen för massa lördagsmys!

/E

YOGA.

Det blev Shutter Island-kväll igår och jag var helt klart den som var mest inne i filmen. Jonas var nog den som var mest förvånad, den motsvarade inte hans förväntningar skulle jag gissa. Jag själv, som den filmslukare jag är, satt där med stora ögon och ville bara veta hur allt låg till. Man slutar inte kolla på en film mitt i, punkt slut. Speciellt inte den filmen, man måste ju få veta hur det slutar, eller hur.

Huvudet känns bättre idag, tack och lov. Så tänkte passa på att köra lite yoga och gå på träningsmaskinen lite lätt. Sen plugg och efter det helg. Fick betyget "föredömligt utfört" på mina tidigare uppgifter. Det känns bra, så nu fick jag mersmak!

Jag vill ha snö nu. Vitt och friskt ute, tända ljus och massa mys inne.
Kom igen nu.

/E

torsdag 1 december 2011

SOFFHÄNG.

Det börjar bli ett faktum. Jag klarar mig inte utan mitt kortison. Huvudvärken har letat sig ner i min nacke igen, jävla skit... Sjukt vad jag spänner både nacke och käke när jag sover. Haha, jag som hoppats och hoppats på att jag skulle klara mig med att bara ta alvedon 4 gånger per dag, istället för det OCH kortison. Men nej, det gick inte. Kortisonet är just nu min vän.

Tänker fixa en stor kopp te och krypa upp i soffan resten av kvällen.

Får man sova snart eller?

/E

MORMOR.

Idag är det ett år sedan mormor lämnade oss, alldeles för tidigt om jag själv får säga det. Tänker massor på henne idag. Jag hade önskat att solen skulle lysa extra när jag vaknade, men jag antar att solen är bakom molnen med henne.


I'm gonna do this, for me and for you.

/E

onsdag 30 november 2011

ONE REPUBLIC - GOOD LIFE.



Dagen har i princip bestått av telefonsamtal för mig. Sammanlagt ca 5 timmar och då har jag pratat med mina bästa. ♥

Imorn blir det plugg och förhoppningsvis mindre huvudvärk!

/E

UPPE I DET BLÅ.

Ni vet hur vårkänslor känns? Ungefär som att det bubblar inom er och allt ni kan göra är att le. Det bara går inte att sluta. Så skulle nog i alla fall jag beskriva det, på ett ungefär. Idag är en sån dag för mig. Det känns som att mitt hjärta bara växer mer och mer, så snart tror jag det ska hoppa ur bröstet på mig. Ni vet vilka ni är och ni gör mig så otroligt jävla glad, jag kan inte beskriva det. Jag vet inte vart jag ska ta vägen helt enkelt, haha.

Jag börjar inse vad som verkligen betyder nåt och vad lycka är för mig. Länge har jag sett min lilla "resa" som började i september som en ond spiral som går neråt. Neråt, neråt och neråt, non stop. Men vet ni, den går nog faktiskt uppåt. Jag säger alltid till alla andra att vara med dem som får de att skratta och göra saker som de blir glad av, men, inte gör jag det själv speciellt bra. Familj och vänner, det är nåt som betyder otroligt mycket för mig. Mezgin fick mig att inse saker igår och det jag måste göra är att se till att spiralen fortsätter uppåt. Skratta, vara positiv, umgås och göra saker jag tycker om. Fyllas av glädje och vara så uppe "i det blå" att jag inte hinner vara negativ. Haha, ni undrar nog om jag röker på...men nej, tyck vad ni vill men jag tror fan på det här. Göran (läkare i Uppsala) sa också att jag skapar bättre förutsättningar om jag är positiv, nåt som flera läkare sagt. Patienter med positiv inställning och dåliga odds överlever i större utsträckning än patienter som är negativa men har goda chanser att klara sig.

Så min största och första uppgift nu är faktiskt att bara vara glad och positiv, uppe i det blå. Mycket mer än jag tänkt innan.

Did you say it? "I love you. I don't ever want to live without you. You changed my life."
Did you say it? Make a plan. Set a goal. Work toward it, but every now and then, look around; Drink it in 'cause this is it. It might all be gone tomorrow."

/E

tisdag 29 november 2011

MALIN

Besök och kaffeprat med en av världens bästa <3

/E

COFFEE & MUSIC.

Satt med penna och musik hela dagen igår, glömde äta och försvann in i pappret totalt. Va skönt det var. Huvudvärken var inte att leka med, jag höll på att få frispel på mamma så fort hon prasslade med en påse eller skramlade med disken. Helt galet vad dåligt tålamod jag har de dagarna. Då är det musik i öronen och försöka koppla bort allt annat som gäller.

Ställde kaffekoppen i kylskåpet imorse, så nu vet jag ju vad jag ska förvänta av mig själv idag, haha. Tänker fortsätta denna dag som igår. Rita, kaffe och musik för hela slanten.

/E

måndag 28 november 2011

A NEW TYPE OF MONDAY.

Vilken skön morgon. Jag vaknade innan klockan ringde, tittade ut och lite vitt var det fortfarande. Snälla snö ligg kvar, det är så mycket vackrare ute när det är vitt. Jag vill inte se mer ruttet gräs och bruna träd, ysch så fult.

Nu ska jag grabba tag i pennan och låta tankarna flyga iväg. Jag är inspirerad att rita - chocker. Musik på högsta volym och huset för mig själv, det tänker jag njuta av. Ritaritaritaritarita.

I must be dreaming.

/E

söndag 27 november 2011

TOTALT UNDERBAR HELG.

Syrran och brorsan kom på besök i lördags och det blev babbel högt och lågt. Jag tror alla hade nån grad av fnatt, vi skrattade så vi kiknade allihop. Tårarna sprutade och magen gjorde ont, haha ibland är det skönt att bara sluta tänka. Det har varit ett jävla madhouse här hemma hela helgen och ja, jag får nog ta på mig det största ansvaret för det. Mina tankar far runt tusen saker och jag är inte ensam om att inte kunna prata. Tror alla har lite talfel här just nu.

Jag äter mindre och mindre kortison vilket känns väldigt bra. Ändå är jag pigg och mår väldigt bra med tanke på situationen, det är grymt! Vet inte om jag inbillar mig att jag mår så "bra" eller att jag verkligen gör det, haha hur som helst är det väldigt bra. Jag ska inte tråka ut er med mitt snack om hela situationen. Jag har nu väldigt många att tacka för leendet på mina läppar.

Jag längtar framåt.

/E

lördag 26 november 2011

POPPERS PINGVINER.

Lagom hysterisk dag så varför sluta?
Lördagsmys hos Skoglund-Sundbergs ikväll.

/E

fredag 25 november 2011

FREDAG. IGEN.

Vilken skön dag. Mamma knackade på dörren strax innan 14 idag, då undrade hon om jag levde. Haha, helt sjukt att jag kunde sova så länge men det behövdes väl. Vi begav oss ner på stan och gjorde lite ärenden, hysterin var total på ICA Maxi. Mamma sprang runt som en flipperkula som vanligt där inne. Jag skulle ringa massa samtal och vara flitig men inget av det blev av. Hann inte ringa nån jag ville, dagen sprang ifrån mig. Det fick bli fredagsmys framför TVn med m&j i vanlig ordning. Känns det kanske igen nu?

Jag har skrattat hela dagen idag, det är jag väldigt glad för. Alla glada stunder är stunder jag kommer hugga mig fast i. Ni underbara människor som får mig att skratta, er kommer jag aldrig släppa. Nu ska skiten bort och allt det positiva in!

Muñeca Sistem feat Notch - Here comes the rain.


Inget kommer få mig att sitta still. Ever.

/E

torsdag 24 november 2011

Life isn’t about waiting for the storm to pass
It’s learning to dance in the rain

/E

...AND IT GOES ON.

"Emma, du kommer aldrig bli frisk. Vi kan inte bota din cancer... du kommer få lov att fortsätta leva med din hjärntumör."

Hur fan förstår man ett sånt besked? Hur accepterar man det? Hur gör man sig motiverad att kämpa vidare? Hur förbereder man sig för att sitt liv kanske fortsätter i rullstol, när det enda man vet är att kunna gå själv och göra allt själv? Hur, det är min stora fråga.

Jag förstår om ni tycker att jag är konstig i huvudet när jag säger att jag ändå känner mig lättad och glad. Min magkänsla har sedan länge sagt att det här inte är tillfälligt och nu vet jag - det är inte tillfälligt. Det jag tror jag kommer ha svårast att acceptera i allt det här är att mitt liv tagit en vändning. Saker och ting kommer inte bli som jag tänkt mig. Sedan får jag lov att försöka se möjligheterna och inte hindren, även om det då och då kommer vara riktigt svårt. Men det är väl inte fel att livet inte blivit som man tänkt sig, det kan bli bra ändå. Man måste komma ihåg att saker också blir vad man gör de till.

/E

onsdag 23 november 2011

BESKED.

Det kändes som att jag fick tillbaka en del av mitt liv idag. En del av mig själv.
Det har varit ännu en lång dag fylld av skratt och tårar. Tänk att de ligger så nära varandra egentligen. Det blev ett hjärtekrossande besked och ändå känner jag mig så lycklig. Det är en konstig känsla. Idag är verkligen beviset på att väntan på domen är värre än självaste domen. Det spelar ingen roll, ovissheten är psykisk terror. Hellre att veta, för då vet man i alla fall. Nu vet jag vad jag har för alternativ och vad jag kommer få jobba med.

Kära vänner, jag har en hel del uppdateringar...men det känns helt fel att sitta här och säga allt rakt ut. Det är invecklat. Jag fick i alla fall träffa min läkare idag. Vi pratade igenom min situation och sen fick jag åka hem. Nu är jag hemma på "betänketid" och har ett stort beslut att ta. Jag ska berätta men vill ta det mer personligen. Du får mer än gärna ringa eller maila om du vill, annars hör jag av mig inom kort! :)

Nu ska jag krypa ner i MIN säng. Fyfan så underbart!

/E

tisdag 22 november 2011


Vem tänker du på?
Jag vet i alla fall vem mina tankar vandrar till..

/e

måndag 21 november 2011

FIGHT.

Med min armé ska det här gå. Ingenting är omöjligt. Och om jag någonsin skulle tvingas klara det här så är det nu, nu när jag har världens bästa stöd.

MED VILJAN, FÖR KÄRLEKEN OCH DRÖMMARNA.

"God didn't give me this long legs to sit in a wheelchair."

/E

UPPSALA.

Nu bär det av till Uppsala, håll alla tummar ni kan! Jag hoppas det går snabbt och smidigt. Lite tid över till annat hade varit kul, men det är kanske att hoppas på för mycket. Får tro på en bra dag i alla fall!

Later.

/e

söndag 20 november 2011

KLYSCHOR.

Imorn bär det av till Uppsala - jag längtar så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mamsing och pappsen följer med, känns bra så vi alla får en chans att räta ut de tusen frågetecken vi har i huvudet. Ska pressa sönder läkaren tills hon svarat på alla mina frågor, tänker inte åka hem innan dess. Om det så ska vara att jag måste stanna kvar några nätter så fine, då får det vara så.

Så jag antar att det är dags att packa och förbereda inför imorn, lika bra att vara förberedd på att bli kvar.

Känns som jag börjar se saker så tydligt. Min omgivning är inte samma dimma längre, jag ser klart. Människor jag borde kasta åt skogen och andra jag borde dra närmare mig. Resan jag nyligen påbörjat har redan nu lärt mig tusen saker. Tusen saker som jag insett om mig själv också och på nåt sätt bara älskar jag det mer och mer.

Jag antar att det är som de säger. Det finns inget ont som inte för nåt gott med sig.

/e

CATCH UP.

Får snart besök av Sanna, ska bli så underbart skönt att träffa henne. Lite positiv energi - vilket jag alltid får av henne. Det är på tiden nu.

Önskar att jag kunde göra det med fler lite oftare.

Stone Sour - Dying.


Så jävla fast på Stone Sour just nu.

/e

lördag 19 november 2011

GOING ON A ROADTRIP.

Lördag med m&j. Jonas har äntligen fått hem bilen, Range Rover Evoque, och jag är inte alls bitter över att jag har körförbud när denna står på uppfarten... Fan.
Svart eller mörkröd skulle den dock varit, haha jag vill ha!
/e

fredag 18 november 2011

INSIKTER.

Vaknade tidigt imorse och hade frukostdate med brorsan och mamma. Mycket mysigt, det blev en underbar start på min fredag! Snoozade nån timme när de åkt på jobb och skola, sen gick jag upp. Sjukt småseg efter torsdagens bravader så snart ska jag lägga mig. Vet inte vart den här dagen tagit vägen, har suttit i telen typ halva dan. Riktigt bra telefonsamtal dock, åker till Uppsala på måndag och får troligtvis reda på någonting vad som komma skall. Finally.

Vad konstigt det känns att sitta och titta på kort när jag har långt hår. Känns som att det var åratals sen dess. Har vant mig så snabbt med kort hår, antar att det är väldigt bra. Jag har insett så mycket sen jag "togs bort" från min vanliga vardag. Det är stört att man måste kliva åt sidan för att inse vissa saker. Jag borde skaffa en ny FB...herregud. Det finns mycket minnen där, men också så otroligt mycket som jag inte kan förknippa mig med idag. Mycket av det är inte jag längre - det var jag.

För övrigt känner jag mig fjäderlätt just nu, så jävla glad!

/e

FÖRLÅT, DETTA BLIR LITE LÅNGT. MEN INTRESSANT! ;)

Alltså jag vet inte vad jag ska säga om de senaste två dagarna. Jag ska inte dra hela historien och grubbla i bitterhet över allt krångel, men jag bara måste dela med mig av Västerås sjukhus underbara, kunniga, fokuserade och duktiga personal. <--- Varning för IRONI.

En läkare ringde mig i måndags, Paul, den tredje läkaren som är inne i mitt "fall". Han ordinerade mig nya mediciner som jag så duktigt tog i onsdags. Natten till torsdagen sov jag inte en blund. Vände och vred fram till klockan blev 03:00, då gav jag upp, slog på datorn och lyssnade på musik och filosoferade istället. Så låg jag fram tills jag skulle upp, vilket jag i princip räknat ner timmarna till. Kl 07 kom pappa och så åkte vi mot Västerås. Väl framme kliver vi in på avdelningen och direkt var karusellen igång. Vi gick in och jag frågade efter Paul, då möter vi 5 förvirrade sjuksköterskor. De står i en klump som förvirrade höns, kollar på varandra och typ gapar. Jag lovar. Alla såg livrädda ut och hade jag sagt "bööö" hade de säkert svimmat på plats. Förstår inte att jag och pappa kunde se så skräckingivande ut... Jag frågar efter Paul igen, då säger de att jag ska träffa nån Niklas, läkare eller sjuksköterska har jag ingen aning om. De säger att mitt rum är klart och jag kunde inte göra annat än att tappa hakan. "VA?? Ska jag ha ett rum? Men vadå? Jag ska ju bara göra röntgen??", svar: "eeh..hehe....jaha...men det kanske kan vara bra att prata i..? heheh". Då tack och lov kom Paul flygande så pratade jag med honom. Frågade var min läkare var - Per-David - som jag haft i säkert 2 veckor men inte hört ett knyst från. Tror faktiskt inte att han finns. Paul skulle försöka se till så jag fick träffa honom, men Per-David var inte där. CHOCKER! :D

Sen kom en sjuksköterska (student) som skulle sätta nål på mig inför röntgen, och jaa...det slutade ju i blodbad typ. Hon vart nervös och klantade till det lite, jag kunde bara skratta... Studenten, hade inte satt många nålar, hon satt där och skakade och var nervös - återigen, man känner sig väldigt trygg alltså. Underbart!
Nästa grej som var för komiskt var att de inte hade koll på vilken avdelning jag kom från. Och att hon som tog mig till röntgen gick in i dagrummet, som en robot styrde hon mot den garanterat älsta tant som satt där: "Emma? Emma, nu ska du få komma till röntgen." Jag fattar ingenting och säger "här är jag!" och så går hon fram till mig och tittar upp (kort som tusan och springer fram med tomtesteg) och säger: "jaha, är det du, men du såg då så frisk ut", sen går vi iväg. Jag och pappa tittar på varann och vill skratta. Förstår inte hur man kan säga så till någon i min situation.
Mot slutet av dagen, efter karuseller och strider hit och dit, kom nästa surprise. Då säger Paul att jag ska stanna kvar över natten ifall de vill att jag ska komma till Uppsala (idag). Jag: "VA?? Vad ska jag göra i Uppsala??", Paul: "Jaa...ifall det blir operation..". Då måste jag säga att sist vi pratade om operation berättade kirurgen alla risker. Allt från att jag kunde bli förlamad till att jag kunde få förstört tankecentra. Så operation förbereder man sig inte över en natt för att gå igenom, speciellt inte när jag inte har någon aning om vilka alternativ jag har och vilket av dem som är bäst. Då bestämde jag mig för att åka hem och få besked över telefon.

Efter gårdagens turer hag jag har satt min fot på Västerås sjukhus för sista gången i den här situationen. Aldrig mer. De saker jag skrivit ovan är bara de jag orkar förklara och bara att personalen visar för patienterna att de är så osäkra som de verkar vara är katastrof.

Det sjukaste i allt det här är att sjukhuset förväntar sig att jag ska lägga mitt liv i deras händer. JAG tog i princip alla beslut igår eftersom personalen inte steppade fram och tog dom och tog ansvar. Hur ska jag kunna ha förtroende för personal som inte säger någonting, inte kan ta beslut och inte ens bestämma vem som ska ta ut nålen i min arm. Jag var påväg att ta ut den själv, det är ju inte svårt och det går på 2 sekunder. Det är helt sjukt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Man blir ju mörkrädd..

Fan va långt och virrigt det blev. Men ja, ni förstår ju säkert kaoset...

/e

onsdag 16 november 2011

I KNOW.

Some things are better off forgotten
We bury them in places that we really only visit by ourselves


Oh, and you were a version like no other


/e

BRA DAG.

Vad denna natt har gjort med mig har jag ingen aning om... Det känns som en bra dag idag i alla fall. Stort leendet på läpparna. Känner mig lätt på nåt sätt.

Efter att man ringt och brytit ihop i luren händer det grejer inom sjukvården. Får troligtvis komma till Västerås imorn och göra magnetröntgen. Saken är ju nu den...jag vill till Uppsala. Jävla krångel, haha.

/e

tisdag 15 november 2011

STONE SOUR.


Short isn't so bad.

Ska tänka på dig imorn Malin. Skönt att för en gångs skull fokusera på någon annan än mig. Börjar bli tröttsamt. Ge tillbaka en del av min vanliga vardag!

Stone Sour - Imperfect.


/e

måndag 14 november 2011

NÄR FÅR JAG TRÄFFA DIG?

JAG SAKNAR.

/e

VAD BRA ATT DET ÄR OKEJ ATT KÄNNA.

BITTER & LESS.

Här sitter vi, jag och mamma med en varsin laptop, mitt emot varandra. Utan ord men med tusen tankar i huvudet. Vi ringer och ringer, tjatar på alla möjliga olika människor inom sjukvården. Vi vet inte vem vi ska vända oss till och vi blir slussade fram och tillbaka. Den ena säger en sak, den andra säger en annan - men ingen vet eller kan säga nåt. Vi skulle få besked efter operationen inom 1-10 dagar, "räkna med 14". Well, jag opererades den 24 oktober och vad har vi för datum idag.. 14 november. Vi har fortfarande inte fått nåt besked, en kallelse för möte ligger inte ens i min postlåda.

Jaa, jag försöker vara positiv, men så lätt är det inte just nu. Sveriges sjukvård är under all kritik.
Jävla cykelverkstad.

/e

söndag 13 november 2011

DROP AND LET GO.

PICK UP THE GOOD THINGS.

Det är verkligen det man borde göra. Släpp allt som får dig att må dåligt och fokusera på det och dem som får dig att må bra och skratta. Livet är här och nu min vän, se till att leva det och gör det så underbart att det blir värt att minnas.

Efter 2 timmar i telefon med Gisela igår känner jag mig inte som ett totalt frågetecken längre. Men jag är fortfarande riktigt förvirrad i mina funderingar. Kan det verkligen vara så att svaret på frågan man länge ställt sig, är mitt framför näsan på en? Och kan det vara så att man lever i sån total förnekelse att förnekelsen till slut blir ens "sanning"? Jag börjar tro det och med Gs ord i mitt huvud tror jag det ännu mer. Så vad gör man? Switchar man bara om till det man tror vara "sanningen"/verkligheten? Just i det här fallet är det inte bara att switcha, men vem vet, jag ska väl "go with the flow" - som jag själv säger till mina vänner att göra hela tiden. Tänk att det ska vara så svårt att leva som man lär.

Varsågod, en liten del av mig och mina förvirrade funderingar.

/e

lördag 12 november 2011

LÖRDAG.

Ikväll blir det alonetime och det känns skönt. Det har varit mycket i veckan och känner mig jävligt förvirrad. Det kanske är dags att reda ut vad som pågår i detta lilla huvud. Förvirring - då har Gisela de bästa råd man kan få.

Mysig dag med mamma på stan idag. Resten av kvällen blir det film och bara koppla av och koppla bort.

/e

torsdag 10 november 2011

TORSDAG.

Försöker hitta fokus och motivation.

damnyouautocorrect.com

Snöblind - Godmorgon Sverige.


/e

onsdag 9 november 2011

G Ä S P .

Jag är helt slut idag. Har suttit i soffan som ett mongolaidus hela dan - filmmaraton. Orkar knappt lyfta mina armar. Mamma pysslar och har hållit mig sällskap när jag suttit och stirrat på denna dumburk, men snart tänker jag gå och lägga mig. Jag har faktiskt räknat ner timmarna tills man kan gå och lägga sig, utan att folk tittar snett på en, sedan kl 18. Nu är den snart 21 och då säger jag tack och hej för idag. Hoppas på mindre huvudvärk imorn och lite mer energi. Fyfan vad jag klagar, usch... haha skärpning. Ny dag imorn. Hej sängen, hejdå världen!

It always rains the hardest on the people who deserve the sun.

/e

måndag 7 november 2011

söndag 6 november 2011

KLIPP.

Min mamma är bäst. Mitt hår var som ett fågelbo, eller svinto kanske är rättare ord att använda. Det var påväg att bilda readlocks helt enkelt. Stod i duschen hur länge som helst och försökte få ut det, men det blev bara större och större tussar som drogs av... så nu är jag korthårig.

Kan väl bjuda på nån ny bild, kommer lite bättre sen (kanske).
The new me.
Sometimes you just gotta do what you gotta do. Och just nu känns det jävligt ovant och det känns som jag har en helt ny stil. Men antar att det tar tid att dels vänja sig vid en ny längd, men också att lära sig bära upp den. Vem vet, om några veckor kanske jag inte saknar mitt långa hår. Men fan, petitesser, det växer ut.

/e

fredag 4 november 2011

LITE KÄRLEK TILL MINA VÄNNER.

Jag har världens bästa vänner! Ni får mitt hjärta att smälta. Ni får mig att inte veta om jag ska skratta eller gråta av lycka, för jag är lyckosam som har er. Hos er kan jag skratta och apa mig, men också gråta och vara förtvivlad. Ni finns där, oavsett vad. Mitt hjärta värmer när jag vet att jag har er, ni får mig att må bra.

Ni är bäst. ♥

/e

torsdag 3 november 2011

GOD NATT.

Nu tänker jag hoppa i säng. Dagen har varit fullspäckad och innehållit alldeles för mycket fart egentligen (för min del). Hets till vårdcentralen för att byta tid, följa med mamma på klippning, hem och ta en kaffe, tillbaka till vårdcentralen osv. Nu är jag 5 stygn lättare. Jag kan inte förstå att jag blev så glad av att kunna lyfta på ögonbrynen utan att det gör ont i hela huvudet, det är fan en vardaglig lyx, haha! Dock dras jag fortfarande med min nätmössa eftersom plåstret över ärret inte sitter fast. När jag blir av med den och får duscha mitt hår kommer jag hoppa och jubla, tusan vad jag saknar det! Mitt hår. Mitt utsläppta hår, och min lugg.
Nu kör jag uppsatt 24/7. Trist i längden.
/e

onsdag 2 november 2011

LÄS OCH BLI INSPIRERAD.

Mamma tipsade om denna artikel från DN.se (http://www.dn.se/ekonomi/jobb/led-som-en-samuraj). Ser kanske ut att vara grymt mycket text, men icke, och jag lovar att man blir inspirerad. Eller det blev jag iallafall, så nu ska jag ge mig på denna uppgift och se till att bli klar.

Led som en samuraj.

Japansk våldskultur från 700-talet. Kan det verkligen vara en god förebild för ett modernt ledarskap? Ja, faktiskt. Samurajernas visdomar fungerar än i dag i våra vardagskamper. Alla kan hitta sin inre krigares kraft.

John är mellanchef på ett stort företag. Han blir allt mer irriterad över att mindre duktiga kollegor går om honom och får bättre jobb. Hans egen förklaring är att han är så dålig på det politiska spelet. Men egentligen är John klyftigare och mer strategisk än de flesta.

Ellen undviker att söka chefsjobben hon vill ha för att hon ”inte är någon säljartyp”. Hon tycker att hon fungerar dåligt socialt och har svårt för mingel och kallprat.

Dessa två typkaraktärer är hämtade från den amerikanske författaren David J Rogers bok Kämpa och vinn – samurajteknik i vardagslivet.

Rogers är inspirerad av den klassiska japanska krigarklassen som utvecklade och finslipade strids- och kampkonsten i generationer. De gamla svärdskrigarna har en hel del att lära John och Ellen, menar David J Rogers. I stället för att förneka eller ge upp inför sina yttre och inre motståndare behöver de lära sig att ta strid.

Rogers bok är visserligen 25 år gammal, men samurajernas erfarenheter är över 1.000 år. Här är några av dem:

Visdom 1: Livet är en kamp

När slogs du senast? Var det i tredje klass med den stora killen som gav dig näsblod på skolgården?

Fel svar. Snarare i morse, under senaste mötet eller just nu. Kamp är inte ett undantag, det är regeln. Vi är indragna i kamper från morgon till kväll, även om de pågår i det tysta och inte förs med våld.

Dina motståndare är både yttre och inre. De yttre kan vara medarbetare och konkurrenter, olika problem eller tuffa förhandlare. Ingen människa är befriad från yttre motstånd.

De inre motståndarna kallar samurajerna för drakar. Din rädsla att misslyckas är en av de vanligaste och svåraste. Oro, dåligt självförtroende, destruktiva vanor, lättja, leda, nervositet och dålig koncentrationsförmåga är andra inre drakar.

När en drake styr ditt sinne är det för att du tillåter det, menar Rogers. Samurajerna uppmanar dig att ”slå igenom drakens mask” och avslöja den.

Första steget mot seger är att inse att det är just en kamp du är indragen i. Det är inte så enkelt som det kan låta. Många förnekar att de alls har motståndare.

Samurajen gör tvärtom, han intar sin stridsposition – vänd mot motståndaren med balans och tålamod – tills det är dags att sätta in stöten.

Att leva framåtvänd är en anda som fungerar på livets alla områden. Möt dig själv med alla dina rädslor, bekymmer och besvikelser. Erkänn dem och se dem i vitögat.

Visdom 2: Sinnet är viktigare än svärdet

En erfaren samuraj visste att tekniken med svärdet bara avgjorde hans framgång eller fall till 30 procent. 70 procent berodde på anden.

Ta en vanlig fotbollsmatch på tv. Ena laget styr matchen och attackerar med energi och självförtroende. Motståndarna är pressade – men gör plötsligt ett oväntat mål.

På en sekund är rollerna ombytta. Spelarna, deras teknik, kondition och taktik är desamma. Ändå tar de nyss underlägsna över spelet. De har hittat sin inre kraft, medan motståndarna har tappat sin.

Samurajerna har ett ord för den kraften – ki.

Ki är krigarens kraft. Ordet saknar en bra översättning, men handlar om din energi, livskraft, inre styrka och attityd. Ki flödar när du mår bra, är fokuserad och övertygad.

Din sinnesstämning påverkar andra människor, ibland mycket starkt. Hjärtlighet, självförtroende och mod väcker positiv kraft, medan negativ ki – irritation, svaghetskänsla eller förvirring – skapar obehag.

En chef med negativ ki avskräcker sina medarbetare och sänker deras humör, medan positiv ki väcker och inspirerar.

Finns det knep att öka sin positiva ki?

Ett sätt är att bli medveten om sina negativa eller dömande tankar, avvisa dem och ersätta dem. Säg åt dig själv att ”skicka ut din ki” och förvänta dig goda resultat.

Att djupandas med buken i långa andetag fyller också på din ki.

Kanske hade du önskat dig bättre vapen för just din kamp, till exempel mer meriter, prestige eller kunskaper. Men det viktigaste har du redan – dig själv och din ki.

Visdom 3: Var alltid beredd att förlora.

En kämpe kämpar. Så enkelt är det. Störta fram, gå i närkamp och utdela dina slag. Sluta gnälla och gör något, även om det bara är lite i taget. Var aggressiv i stället för apatisk eller nedslagen.

Fysisk handling är ett oöverträffat sätt att hantera motstånd.

Lyckas du inte skriva din rapport? Börja skriva ändå. Är du rädd för att konfrontera en medarbetare? Res dig från stolen och gå fram utan att tveka. Har du ett jobbigt telefonsamtal framför dig? Lyft luren och slå numret.

”Sök faran!”, uppmanade samurajmästarna sina adepter. Därför drog de land och rike runt för att utmana andra mästare. Det handlade inte om dumdristighet, utan om att de visste att segern fanns en tum från motståndarens svärd.

”Besluta dig varje morgon för att dö. Uppfriska varje kväll ditt sinne med tanken på döden”, uppmanar den månghundraåriga skriften Hagakure.

Det kan låta bisarrt och dystert. Men det är tvärtom – samurajen är fullständigt medveten om hur kort livet är. Han vet att döden kommer att ta honom en dag, men den ska inte få honom lätt.

Så länge han lever tänker han leva fullt ut utan rädsla och ha fokus på det som är väsentligt.

Krig hör till det osäkra i livet. Precis som affärer, kärlek och… tja, det mesta.

Visdom 4: Gardera dig inte – du är ändå inte trygg

Du vill starta eget företag, men är rädd för att förlora pengar. Du ringer inte upp en möjlig kund av rädsla för att få nej.

Vi söker garantier och lägger ner stor möda på att undvika risker. Samurajens motto är tvärtom: vänta dig ingenting och var beredd på allt. Ingenting blir ändå som du har tänkt dig.

Samurajerna bar aldrig tunga rustningar. Inte för att de var dumma och våghalsiga, utan för att de förstod vikten av snabbhet och rörlighet.

De var beredda att anfalla blixtsnabbt utan att tveka och räknade inte med att kunna stå emot attacker. Därför bar de ett lätt skydd av vävd bambu och djurhudar på framsidan av kroppen, men inget på ryggen.

De tänkte ändå inte vända sig om.

Människor som får det de vill ha brukar vara mer benägna att anfalla än att försvara sig. De slåss för seger, inte för att undvika nederlag.

Även du bär rustningar. De kan bestå av pengar, nätverk, en lång karriär på samma ställe, akademiska poäng eller strävan att alltid vara perfekt. Rustningen säger vilken attityd du har till kampen.

Samurajen lär dig att gå i närkamp med livet. Han kastar sig in i sin strid med gott humör. Ju mer han fruktar sin motståndare, desto större språng tar han framåt.

/e