onsdag 30 april 2014

AVTRYCK.

Hemkommen från Malmötrippen och mer inspirerad än någonsin. Vilken stad, vilka människor, det lämnade verkligen ett stort avtryck i hjärtat. Ett avbrott från vardagen och jag hade inte kunnat haft det bättre. Resan satte - som för det mesta - igång funderingar, längtan och drömmar och jag välkomnar framtiden med öppna armar. Jag känner mig glad och fylld med energi. Kan inte tacka dig nog, Manuela.

Tacksam att vara hemma igen hos min (något) gnälliga dam efter ca en vecka på olika håll. Tid ifrån varandra gjorde sitt och snart firar vi två år tillsammans, jag och min lilla Freja! ❤️  Tänk vad tiden springer!


Emma

tisdag 22 april 2014

KVÄLLSKVIST I MIN OAS.

Jag känner lugnet komma tillbaka. Lägga sig i djupet av min kropp, rakt in i min lite trötta själ. Har tankat med solljus och värme idag, massa kärlek från en mycket efterlängtad vän och glädje. Sådan fruktansvärt stor glädje av att ha henne i mitt liv, vid min sida. Njuter nu av en kopp Pukka-te och tänker snart hoppa i säng. Dagen fick avslutas med medicinsk yoga och det är fan lika magiskt varje gång. Hjärtmeditationen är underbar och denna gång gjorde jag den med en fin vän i tankarna och det fick mig att fundera. Kan man gråta åt någon annan? Jag vet att vännens hjärta väger tungt just nu och jag önskar att jag över allt annat kunde göra någonting för att det skulle bli lättare. Bättre, att jag kunde ta bort det. Men det fungerar ju tyvärr inte så, att man bara kan trycka på delete och ta bort allt som gör ont... No quick-fix här inte.

Jag gråter ibland när jag mediterar och det är skönt. Befriande och lättande, men denna gång undrar jag, var det mina tårar som kom eller hennes? Jag hoppas innerligt det var hennes och att jag kanske på något sätt överförde lite energier och fick det att lätta en smula i hennes hjärtegrop.
Hon kämpar hårt med sitt i livet och förtjänar så enormt att må bra och ha fina personer i sin omgivning. Hon är stark och jag beundrar henne - innerligt och på många sätt. ❤️

Jag önskar hon visste.

Emma

lördag 19 april 2014

HEJ OCH GLAD PÅSK FRÅN SOFFAN.

Det smyger en röklukt in genom springan vid balkongdörren. Ute sitter grannarna på balkongen och njuter av öl i solen. Troligen påsköl, mums så gott. Jag sitter inne med en bok i handen och njuter i alla fall av ljuset som strömmar in i vardagsrummet. Frossar lyxig choklad och istället för att hinka te har jag bytt koppens innehåll till kaffe. Helgen blev inte som jag ville, hade sett fram emot att måla ägg med familjen och frossa i diverse goda ölsorter och maträtter. Men det är ju så; det blir inte alltid som man tänkt sig och som man vill. Jag är en av dem som verkligen fått känna på det när det gäller livets brutala vändningar. Denna vecka och helg är jag som tur är bara sjuk, förkylnings-sjuk.

Det vilar något slags lugn i bröstet, samtidigt som jag känner tårarna bryta sig fram. Över vad? Jadu, det är en bra fråga vad det är denna gång. Men det känns läkande, stärkande. Fåglarna som kvittrar ikapp utanför skänker ett hopp om en evig sommar och värme som den bleka kroppen så väl behöver nu. Jag har läst några av mina gamla blogginlägg och det rör upp mycket känslor. Känner mig oändligt tacksam att ha ett arkiv att rota i när det gäller både bilder och skrift. Även om jag önskar bilderna från sjukhuset och behandlingstiden var fler. Men ja, jag vet att jag då inte gärna ville vara med på bild. (Förresten vem bryr sig dessutom om att dokumentera när all energi går till att överleva?) Kan känna en sorts saknad från den tiden, sjukhuset och behandlingen kändes tryggt. Alltid någon runt omkring en och behandlingen gav mig en maktkänsla. Idag är den maktkänslan förflyttad till min livsstil - hur jag lever och försöker tänka är mitt enda kort att spela för att rå på sjukdomen. Förhållningssättet till dagens vardag, som inte alltid är enkel.

Känns som jag fortfarande står med fötterna i två liv, mitt gamla och mitt nya. Jag vet var jag vill, men jag håller fortfarande kvar vid saker som varit så knogarna vitnar. Hur jag levde förr och en önskan att jag kunde fortsätta göra det idag. Friheten. Så klart. Men även om jag samtidigt knappt saknar det, tror jag mer det är idén av det, minnet av det. För idag har jag i en bemärkelse det liv jag vill ha, som jag länge strävat efter. Ett liv jag mår bra av. Ett liv att må så gott som "bra" i trots omständigheterna. Det finns självklart saker att putsa på, det finns alltid saker att putsa på. Men för att vara cancersjuk kan jag se framstegen jag gjort och det värmer. När solen bländar mig genom fönstret tänker jag på uttrycket "framtiden är ljus, så ta på dig solglasögon". Och jag känner lycka. Lycka, sorg, glädje, bekymmer, elände och ett jävla rus från livet. Allt på en gång - Emma-style - alla dubbletter som pågår inom mig, alla känslor på en och samma gång. Och där dök Per Gessles sjungande röst upp i mitt huvud... 

Emma

tisdag 15 april 2014

EN TRAVE BÖCKER OCH PUKKA-TE.

Känner mig besvärlig i kroppen. Snuvan rinner till och från och i öronen hörs ett dovt sus. Hela huvudet känns igentäppt och bankar mer än vanligt. Jag ogillar starkt att vara sjuk. Kurerar med citron och ingefära och diverse andra hemkurer för att komma på benen igen. Jag har verkligen dåligt tålamod att bara ligga lågt och inte få komma ut och ta del av solskenet och den friska luften. Men som jag brukar tänka; tålamod är inte bara fiskarens bästa vän.

F har varit på äventyr med brorsan och lägenhetens tomhet under de 5 timmarna var enorm, även om det var skönt med tystnaden. Hemma känns knappt som hemma utan mitt fyrbenta lilla trasselsudd. Hon är en stor del av mig. Idag är en sådan dag som är proppad med te, bokläsning och soffläge. Tur F nöjt kollapsat under soffbordet, så jag får den ro som kroppen och knoppen kräver. Vardagen är i övrigt kantad med en sådan glädje och sorg, alla känslor på samma gång as always. Glädje över framtida händelser. Glädjen slåss mot sorgen. Sorgen över min situation, cancersjuka släktingars situation och en jävla ovisshet. Men så är det; livet, ovisst. Vi vet ingenting och det borde ju om något göra att vi tar vara på idag. På varandra.

Jag kämpar med att acceptera de saker jag inte kan förändra. Den eviga viljan och hoppet om förändring. Jag har så svårt för att hantera människor som inte pratar om sjukdomar, känslor etc. Jag märker att jag kommer framåt men det är den där lilla delen som vill och vill och vill. När frustrationen uppstår får jag ta ett djupt andetag, andas ut och tänka att det blir bra med tiden. Ge det tid. Vilken tröst va? Men det är också livet, hårt och jävligt, utmanande och utmattande ibland, men också helt fantastiskt och vackert på så många sätt.

Jag vill passa på att tacka för stödet från mina närmaste - totalt ovärdeligt - och för fina mail och ord som är både peppande och stöttande!

"Det är meningen att du ska lära dig något av det här, Emma"...och ja, alldeles uppenbart är det så.

Emma

onsdag 9 april 2014

CANCERDRABBAD OCH BOSATT I DALARNA?

Då vill jag tipsa dig om Ung Cancers medlemsträffar i Borlänge. Du hittar all väsentlig information här!

Kom ikväll, 18:00 på café Peace & Love.
Hoppas vi ses där!

Emma

torsdag 3 april 2014

MULTITASKING À LA MÄNNISKOKROPPEN.

Nu sitter jag här och tänker "just do it". Upptäcker gång på gång hur svårt det är att kombinera sjukdomens krav på vardaglig lugn, vila och närvaro med ett samhälle som pockar på i alla möjliga former. Gissar att det är en inlärningsprocess och än har jag inte lyckats till fullo att hantera inkommande mail, samtal, sms och diverse förfrågningar och fortfarande ha total mindfulness. Det är så svårt men jag märker att jag mår bäst ju mer jag är ute och ju mindre jag tittar på något som liknar en TV, dator eller mobil. Svårt att avstå de två sistnämnda i dagens 2014. Det är ett val att göra, en förändring att påbörja, sen är det "bara" att hålla sig till det om man verkligen vill. Och träna. Jag har skurit ner på stunderna och mobilen ligger ofta kvar i jackan har jag märkt - det känns skönt. Jag är nöjd så.

Jag har slukat böcker och hinkat te om dagarna. Njutit av solen och trevligt sällskap, busat med Freja och fixat de måstena som behövs. Saker som ger ordning och reda mitt i all röra. I all virrvarr känner jag återigen att det är så otroligt svårt att svara på frågan "hur mår du?". Har märkt att jag nästan snackar förbi det på något sätt och börjar prata om saker som hänt. Fast ja, saker som hänt har ju i och för sig lett till hur jag mår. Men allt som också pågår i kroppen gör det svårt, det går inte att ge ett rakt svar som "jodå, bra!" eller "nja, det är inte bra just nu". Det är komplext och har så många bitar. Så mycket som pågår i kroppen, själen, hjärtat. Jag är trasig inuti. Alla sår som skapats i själen, hjärtat och minnet gör vardagen känslomässigt tung. Alla fysiska symptom eller "skador" gör vardagen begränsad och mig enormt fokuserad inåt i allt jag gör när jag rör mig. För jag har ju just en HJÄRNtumör. Huvudvärken och ögonen, sömnen... Att jag dessutom blivit van huvudvärken gör det ännu svårare att svara på hur-mår-du-frågan. Jag kanske svarar bra men vid närmare eftertanke är det åt helvete. Vilket kan bli fel i olika situationer, oärligt när det senare kommer fram att det varit en jobbig dag. Det är bara för mycket multitasking i kroppen och hjärnan.

Samtidigt som jag bär det otympliga och tunga bagaget så kan jag känna mig glad, lycklig och oändligt tacksam. Över all kärlek och stöttning jag får från mina nära. Att de finns där. Tacksamhet över Freja, att jag kan gå, att det går framåt, att tumören är still, tacksamhet över att jag hela tiden kan höja ribban lite ju mer tid som går. Listan kan bli så lång så lång så lång... Det gör mig glad om dagarna. Lycklig och det spritter i magen och hjärtat. Allt detta pågår samtidigt, varje dag, vilket gör det invecklat. Det är som att vad jag än svarar på frågan så kommer det inte stämma överens med verkligheten. Så jag svarar sådär eller jag vet inte, upp och ner, det går framåt men det är tungt. För de svaren innefattar allt, men... de säger egentligen ingenting.

Det är som A sa vid intervjun; jag kommer aldrig känna mig klar för att det här är bara en bråkdel av allt som vi pratat om, men jag kan omöjligt ta med allt. Vid den punkten står jag varje dag, jag vet så mycket som andra aldrig kommer få veta, för det går liksom inte att berätta. Man måste dra strecket någonstans, välja ut vilka delar som väger tyngst, som är viktigast i stunden. Resten får ligga i mörkret, det behöver inte vara med... fast ja, jo egentligen. Men det går inte.

Emma