torsdag 19 december 2013

FIGHTAS HELLRE ÄN FLYR.

Det är en tungrodd period jag är inne i. Dagarna är en enda kamp när det är mycket som pågår runt omkring mig. Livet har varit utmanande och hårt inte bara för mig, utan även för många av de mina. När jag tänker på allt som allt undrar jag ibland hur jag står upp. Människans föreviga mysterium - hur mycket man faktiskt klarar. Vardagen och händelser har lett mig in på vägs ände och jag har sedan ett tag tillbaka satt ner foten. Blivit tvungen att agera om jag ska ta mig genom det här helskinnad. Jag har kommit en bit på vägen men det är en sak som tar sådan tid, processen kräver sådant tålamod. Att acceptera. Acceptera acceptera acceptera. Mycket har jag accepterat hittills. Cancern till exempel. Däremot något jag inte har accepterat är cancerns konsekvenser, cancerns inverkan på mitt liv. Mitt liv, inte Mårtens liv.

Jag är trött och less på att vakna på morgonen och inte känna någon mening med dagen. Förut fann jag mening i att ta hand om Freja och mig själv, antar att jag är förbi det. Jag behöver något mer, en motivation, en sysselsättning med inte allt för höga krav. Jag vill ha vänner i min vardag, så många bor på håll. Jag vill göra något jag brinner för. Cancern - Mårten - kom in som en galen storm i mitt liv och ruckade på allt ner till rötterna. Förändringen inom mig, vad jag vill göra, hur jag vill att mitt liv ska se ut, allt har fått annat innehåll. Nya färger, andra glasögon att se med. En annan del av mig har vuxit sig starkare och blivit så tydlig. Jag vet vad jag vill göra, frågan är bara vart. Där hade jag igår två olika (men lika) intressanta samtal med två viktiga personer i mitt liv. Mitt tålamod och min iver på att saker ska bli bra, att jag ska må bättre och ha det liv jag vill ha slår till och vilseleder mitt fokus. Fokus på vänner eller städer, quick fix, istället för fokus på mig. En mening som fastnade var någonting i stil med "du kanske missar bitar på vägen".

Jag tror att när livet kommer med utmaningar får de dig att utvecklas, det är en pågående process. Allt som hänt har lett dig till den du är idag, precis som för mig och alla andra. Jag tittar tillbaka på mitt liv och kan känna att det mesta hade betydande roller. Allt har hur det än är påverkat mig i någon grad. Med de tankarna och med fokus på mig själv och min utveckling kan jag ställa mig bättre frågor. Vad vill jag satsa på? istället för Vart vill jag bo?. När jag sedan börjar satsa kommer det leda mig in på vägar jag annars kanske missat. Processen kommer leda mig till ett svar på frågan om vart jag vill bo. Jag vill utvecklas och jobba med mig själv - något som quick fix ofta får dig att hoppa över. Här finns det inga quick fix, de är inget alternativ för mig. Jag väljer den längre vägen, den som är mer utmanande, kanske också jobbigare men tror att i slutänden tjänar jag på det. Jag vet vem jag är och vem jag vill vara, den långa vägen får hjälpa mig dit. Ett steg i taget.

Jag vill inte fly, jag vill fightas för det jag tror på.

Emma

måndag 25 november 2013

ANDAS. BARA ANDAS.

Dagarna som passerat har passerat med ilfart. Det har varit känslomässigt - som alltid i min vardag även om jag numera försöker få känslorna under mer kontroll. Huvudvärken dunkar i samma rytm och de enda "pauserna" jag får från den är på mediyogan. Som igår tog slut för detta år - tyvärr, kan jag bara konstatera.

Det har varit terapisamtal fyllda med krokodiltårar som fallit utan minsta avbrott. Verkligen fascinerande hur de aldrig tog slut. I samma stund jag inser att jag kommer framåt inser jag också en viss problematik med olika situationer. Hur jag ska gå vidare, hur jag ska få rätsida på relationer, minnen, invanda mönster. Jag vill gärna blunda några sekunder för att sedan öppna ögonen och se att dilemmat är som bortblåst. Vad enkelt och skönt det vore. Men jag känner mer och mer vad jag vill göra. Att jag vill gå vidare i livet, att jag inte är lika rädd för att planera en framtid längre. Jag kan se en framtidsbild mer klart, till och med tro på den. Att klara sig själv på ett annat sätt och att det ska funka. Rädslan över cancerns närvaro finns så klart där, det kommer den alltid att göra. Men det är något jag måste lära mig leva med, något jag måste acceptera. På just den punkten har jag kommit otroligt långt. Accepterat i den utsträckning det är möjligt, och mänskligt. Självklart blöder en del av min själ över att just nu inte kunna jobba, resa och leva en vardag som jag själv valt. Hjärtat värker och det känns som kramp i hela kroppen när sådana tankar dyker upp. Usch.

Det enda jag försöker peppa mig själv med är; det kommer. Det kommer, ha bara tålamod. Djupa andetag har blivit mitt nya sätt att hantera panik och svårigheter på, och för mig funkar det - för det mesta - så mycket mer än någonting annat.

Nu tänker jag njuta av denna kväll efter en uppfriskande promenad med bästis. Plockar fram boken, fixar te och tuggar ingefära. Lovely!

Emma

torsdag 14 november 2013

MORGONSTUNDERNA.

Morgonens promenad runt älven kändes som taget ur en film. Himlen skiftade i brandgul, rosa och rött. Solen hade fortfarande inte kommit över trädtopparna och de frostiga hustaken. Svanarna guppade runt kurandes bredvid varandra i vattnet. Luften luktade nyfällda träd och påminde om när jag var liten och lekte i skogen. Det var rent av magiskt och jag njöt där jag gick med F vid min sida. Långa kliv framåt när jag rensade tankarna inför den gryende dagen.

Gårdagens samtal med K har verkligen tagit nya nivåer. Förut tvekade jag över om hon över huvudtaget kunde hjälpa mig framåt. Hjälpa till i bearbetningen, hitta min väg. Balansen. Idag känner jag att jag kan gå därifrån med mer klarhet, nya insikter och goda råd. Det händer mer och mer ofta än sällan. Innan jag gick dit var tankarna inne och snurrade på att jag fått tunghäfta i sociala sammanhang och att det är mig det är "fel" på. Att det var jag som behöver träna. Efter att ha pratat med K om detta har hon gett mig en annan syn på det hela. En insikt i att jag kanske tolkat mig själv fel. Som K säger har jag inte problem med att prata med andra, främst okända människor. Som hon påminner gjorde jag det utan problem i väntrummet innan terapin började. Istället handlar det om människorna jag pratar med. Jag kan se ett tydligt mönster över vilka jag kan prata med och andra där det uppstår tystnad och i luften hänger en obekväm slöja. Mönstret: de som ofta har svårt att prata med mig vet att jag är sjuk. Jag försöker prata men får knappt respons, ögon som undviker mina, ett skruvande oroligt kroppsspråk. Jag har inte tänkt på det mycket innan, hur tydligt det bemötandet egentligen är och att jag stöter på det en hel del om dagarna.

Både ledsamheten och frustrationen infinner sig när jag konstaterar det. Människor kan inte hantera en konversation med mig för att jag är sjuk. Allt jag önskar är att de ser mig som människa. Som Emma, en helt vanlig tjej, men som ja tyvärr drabbats av något förskräckligt. Men jag ÄR inte cancer. Cancer smittar inte. Jag är som precis vem som helst. Mitt liv går också upp och ner, enligt livets berg- och dalbana. Mina toppar och dalar blir bara lite kraftigare, lite skörare, lite mer kännbara vissa gånger. Detta - andras problem - är det, så klart, som vanligt, bara att acceptera.

En dag som idag lever jag extra mycket på min morgonstund. För den hade verkligen guld i mund.

Emma

tisdag 12 november 2013

JAG AV ALLA MÄNNISKOR?

Jag vill inte fastna i cancer-träsket. Ändå är det lätt att i sjukdomstillvaron tänka allt som rör Mårten för mig. Vardagen kretsar ju verkligen kring det när man är mitt i en sjukdom. Beskedet som kom som en chock, operation och behandling, tron att mitt liv skulle ta slut. Att sedan försöka ställa om sig till något liknande en normal vardag är både skrämmande och svårt. När morgondagen känts långt ifrån självklar, drömmarna satts på paus och fokus abrupt flyttats från ungdomligt liv till en kamp för livet skapas ett trauma. Speciellt med tanke på hur min resa dessutom började med epilepsianfall liknande en nära döden-upplevelse.

På grund av resans början och beskedet i sig finns en typ av posttraumatisk stress i min kropp. Det finns i cellerna. Rädslan för att inte våga hoppas och tro att livet kan rulla någotsånär enkelt har länge haft makten. Många sår har skapats på vägen. Besvikelser och svek från nära och kära. Ovissheten när det gäller framtiden och den dagliga kampen. Kampen för att leva, att må bra och dessutom ha hälsan i behåll. Själen och hjärtat är långt ifrån helt. Det är här konstaterandena blir samma väldigt ofta, i känslorna. Saker jag behöver bearbeta mer, processa för att sedan lyckas släppa. Vara i känslor, gråta och sörja klart. Känslorna är något som kräver otroligt lång tid och där har jag en bit att vandra. Jag önskar det fanns en knapp jag kunde trycka på, som fick allt att gå snabbare. Som fick såren att läka och människor att förstå.

Jag har insett att det är svårt att gå vidare och umgås med ytliga bekanta. Svårt att hitta orden, småpratet. Tungan känns som fasthäftad i gommen och tankarna snurrar i full fart. Tystnad uppstår, skämten blir halvdana och mycket känns både krystat och konstlat. Där kan jag känna en betydligt stor skillnad från hur jag var innan. Jag trodde aldrig jag skulle ha svårt för att hitta samtalsämnen med "okända" människor. Det gick så naturligt förut. Kan göra ett grovt konstaterande att där har sjukdomens "isolation" satt sina spår. Nu är det bara att ta tag i det, att jag ska bege mig ut och träna i det sociala livet. Sjuk insikt, som gör väldigt ont i hjärteroten...

Emma

måndag 11 november 2013

OORDNAD MATERIA.

Det är svårt att hela tiden försöka hantera och känna kontroll. Kontroll över kroppen och smärtan, kontroll över tankarna. Känslorna. Tillsammans blir de stundvis bara för mycket. Jag har blivit duktigare på att lyssna inåt. Att lyssna på mitt hjärta och ställa det mot konsekvenserna som kommer med olika val. "Vad vill jag" är något som jag frågar mig miljontals gånger under en dag och idag har jag kommit så långt att jag även gör som jag vill. För min skull och inte någon annans.

Problemen med relationerna runt omkring har bevisat hur skör min kropp är när det kommer till psykisk ohälsa. Jag har tagit pauser från nära som tagit mycket av min energi. Som jag gått och grubblat över, som fått mig att inte kunnat sova. Fått kroppen att bokstavligen göra en djupdykning för att sedan krascha. Det går bara inte. Värken blir outhärdlig och där kan jag se ett tydligt sammanhang med psykets tillstånd. 

Jag kämpar mig framåt. Beslut jag är tvungen att ta gör vissa gånger förfärligt ont och önskan att det såg annorlunda ut svider i hjärtat. Att jag inte kan förändra människor är den eviga påminnelsen som får mig att bita mig i tungan, ta ett djupt andetag och försöka acceptera läget. Hah, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vill skrika så det hörs tydligt ända ut i rymden. Jag får spel på all acceptens jag blir tvingad till för att kunna gå vidare. Sveken är otaliga, men hey, acceptera situationen bara!

På ett sätt får de bra valen mig att må bättre fysiskt. Musklerna slappnar av mer, men tankarna… Det är där den riktigt hårda kampen utspelar sig.

Emma

måndag 4 november 2013

LIVETS PRÖVNINGAR OCH LÄRDOMAR.

Burr, ute har det grå novembervädret anlänt, det regnar till och från. F sover mest dessa dagar. Jag tar vara på eftermiddagen på bästa sätt genom att ha sjunkit djupt ner i soffan. Fleecetröjan och sockorna är på. Självklart en bok i handen - bara en kort paus för några minuters skrivande.

Jag börjar må lite bättre, känna mig lite piggare. Någotsånär mer balans. Kroppen närmar sig läget där den är mer som den ska och psyket ett snäpp starkare igen. Helgen har varit fantastisk. Matlagning och film med bror i torsdags. T kom i lördags, vi pratade ikapp om de senaste månadernas händelser, käkade bullar och som vi skrattade. Jag skrattade, kände mig ärligt glad inombords. Hon är verkligen en person som får mig att leva upp mitt i tragedier och sorg.

Jag kan se problemet tydligare i dag. Det växer fram, inom mig, framför mig. Vad jag behöver göra, träna på. Ändra i mig själv. Både tankesätt och förhållningssätt till relationer, till livet. När man vet problemet blir det genast lättare att hitta lösningar, att veta vad man ska göra för att komma vidare. Den processen får ta sin tid, jag kan inte ha bråttom. Tänker tillbaka på åren sedan jag blev sjuk, hur jag var innan och vilka gigantiska kliv framåt jag tagit i utvecklingen. Emma 2011 och Emma nu - två helt olika personer.

Förändring är något många förknippar med något dåligt, jag ser åren bakom mig som hemskt tuffa. En kort tid bestående av oändligt med utmaningar, prövningar. Varje vecka någonting nytt. I samma stund är det ingenting jag vill göra ogjort, eftersom allt lett mig till den jag är i dag. Insikter, ödmjukhet, förståelse, allt i större utsträckning än innan. Förändring gör ont vissa gånger, något jag kan konstatera stämmer överens med min resa. Men den har fått upp mina ögon för personlig utveckling, som har blivit ett ämne jag är otroligt intresserad av. Vill lära mig mer, vill veta mer, vill utvecklas mer. Visst har jag gått livets hårda skola, men den för med sig en enorm kunskap som jag aldrig någonsin vill vara utan. Önskar ingenting aldrig hänt. Jag är glad över det jag gått igenom, för det gör mig till en bättre människa. Och som min kloke massör sa i förmiddags; det viktiga är vad vi gör av erfarenheten, av kunskapen. Jag försöker se det positiva och stoppar ner den i ryggsäcken. Jag vandrar sen vidare. Jag minns.

Emma

fredag 1 november 2013

A REMINDER.

Den senaste tiden har verkligen varit tung. Oförståelse och kommunikationsproblem, sårat hjärta och allmänt frustrerade känslor. Inombords har det varit uppror vilket får direkteffekt på hjärnan och huvudvärken. Spänningarna i kroppen är bara för många. Tårarna ligger långt uppe på ytan och personer med stora hjärtan och en tendens till att lägga handen på axeln får mig att bryta ihop. Det är så mycket sorg som behöver komma ut. Varje gång jag pratar med en som frågar, som bryr sig om vill jag helst streta emot och byta samtalsämne. När kranen väl slås på då finns det ingen återvändo. Men fuck it tänker jag, och låter tårarna hysteriskt rinna ner för kinden.

Jag försöker komma ihåg allt nytt jag lärt mig. Förändring är en process som tar sådan tid och det är många gånger - som den här - obegripligt jobbigt. Gamla Emma vill lätt falla tillbaka i gamla mönster. Invanda beteenden, vanor. När jag av naturen är omhändertagande och sedan långt tillbaka tagit ansvar för andra blir det en utmaning att göra annorlunda. Varje gång jag hamnar i en situation krävs det att jag stannar upp och tänker efter. Allt går så automatiskt annars. Jag måste lära mig att släppa och att se vuxna för de vuxna som de faktiskt är. I tanken har jag kommit längre än i känslorna. Tanken är på det klara men hjärtat med dess känslor hoppar lätt in och tar över. Agerar efter hur gamla Emma tänker. Två komponenter som inte är speciellt synkade som det ser ut i dag. Det är där jag måste ge mig mer tid även om tålamodet lyser med sin frånvaro stundvis. Jag vill bara må bra. Så klart.

När jag blir negativt påverkad av omständigheter runt omkring mig blir jag sämre i kroppen och jag inser att det definitivt inte går att fortsätta som jag gjort. Jag måste göra annorlunda, välja rätt för mig själv. Jobba för att hitta balansen igen, få tillbaka energin och livsgnistan. Jag måste sörja det jag förlorat, acceptera det jag inte kan förändra, återigen släppa, släppa andras problem och inte lägga dem på mig själv.

Jag har suttit fast, som i kvicksand - kämpat för att ta mig upp men bara sjunkit längre och längre. Inte kommit någonstans. Knappt fattat varför, inte kunnat sätta fingret på det stora problemet, förrän nu. Med hjälp från terapeuten insett vad det handlar om i grund och botten, hon satte verkligen huvudet på spiken. Frustrationen man kan känna över att något är fel men inte exakt veta vad det är äter upp en. Först när man identifierat problemet kan man ju också agera och göra något åt det. Enbart det har gett mig en gigantisk lättnadskänsla så jag vill gråta krokodiltårar.

Alla gör vi val i livet, alltid, varje dag. Även de gånger vi aktivt inte väljer något har vi också då gjort ett val, ett val att låta bli. Allt vi gör får självklart konsekvenser. Att jag ska ha så lätt för att säga men så svårt att agera efter det när det gäller andra än mig själv. Reminder to myself: alla har ett eget ansvar över sitt liv. Alla har ett eget ansvar över hur man väljer att ta något.

Inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem, inte mitt problem... Inte mitt problem, Emma!

Emma

fredag 25 oktober 2013

MED SAMMANBITNA KÄKAR.

Jag har velat skriva för längesen. Men jag har inte haft orken. Inte hittat orden. I samma stund som jag känner mig tom och livlös känner jag mig mer levande än någonsin när jag väl är glad. Men jag saknar att känna den totala lyckan i bröstet, som fjärilar som flaxar runt. Leende ögon. Mycket i min omgivning och vardag har skapat negativa känslor, extremt lite har skapat fjärilar. Mina fjärilar bor i Västerås, i Polen, i Örebro, så det blir ofta svårt i veckorna när jag har några få här som får mig att må någorlunda bra. Omgivningen, miljön är inte alltid den lättaste att hålla sig munter och uppåt i.
Jag försöker se regnbågens färger i ett foto taget i sepia.

När majoriteten av känslorna man har blir negativa är det klart att det visar sig i kroppen. Det har varit många frustrerade dagar, många dagar av sorg och upprivna sår. Dagar med insikter som gör så ont. Det i sig tär något otroligt, på både psyket och kroppens tillstånd. Hur självaste själen mår. Varje gång jag gråter blir hjärnan som en inflammerad bomb redo att sprängas vilken sekund som helst. Den tickande huvudvärken tilltar tillsammans med spänningarna. Spänningarna leder till mer huvudvärk och tålamodet blir sämre. Tålamodet gör mig känslig och det i sig leder till att jag lätt blir ledsen. Bomben igen. Se, här har vi den onda cirkeln som är så svår att bryta. När yttre faktorer - så som icke fungerande relationer - påverkar en dagligen med kassa känslor blir det jävligt svårt att hålla kroppen i topp. Jag måste bli ännu bättre på att välja bort det som sänker mig.

Alla samtal jag varit på har lärt mig mycket och det är nog tack vare dem jag idag kan göra annorlunda. Välja annorlunda och se på saker annorlunda. Jag börjar knyta ihop säcken, blicka framåt. Ställer mig ofta frågan vad vill jag? vad vill jag göra i mitt liv? med mitt liv? vilka vill jag ha med mig från och med idag? Jag har tömt ryggsäcken och ska nu fylla den igen och behöver tänka till både en och två gånger vad och vilka jag stoppar ner. Kanske främst vilka som jag faktiskt stoppar ner. En så bra beskrivning mamma brukar nämna och påminna mig om.

Det är stora frågor. Men jag måste fortsätta leva, kan inte stanna i det förflutna. Allt jag varit med om sedan Mårten hänsynslöst kastade sig in i vardagen har jag bearbetat mycket. Jag accepterar att jag är cancersjuk, men jag måste få lära mig hantera vardagslivet med tumören i huvudet. Människors bemötande, uttalanden, reaktioner. Den återkommande rädslan för att prata om det, skräcken över att fråga mig.

Framtiden, något jag ändå ser med stort hopp på. Med glädje och längtan, trots att det går lite tyngre just nu. Jag vet en del vad jag vill i framtiden. Vart jag vill. Jag sätter upp mål, delmål och drömmar.
En sak i taget.

Emma

onsdag 16 oktober 2013

16 OKTOBER 1989.

Vaknade tidigt och tog en promenad vid älven. Såg solen gå upp tillsammans med min bästa vän. Det är på dagen 24 år sedan jag kom till världen. Innan det blir tårta senare i eftermiddag blir det ett samtal hos terapeuten. Så jag slängs mellan skratt och gråt. Samtidigt som jag ska bearbeta alla känslostormar och dagar av kaos ska jag vara glad och fira att jag blivit ett år äldre. Men framför allt ett år klokare tror jag.

Jag är stolt över att jag står på mig. Att jag står upp för mig själv på riktigt, det är något jag inte gjorde för ett år sedan. Eller ens för ett halvår sedan. Jag pratar inte bara om det, jag går till handling.

Det som är så bra med dagens sällskap är att det inte gör något att jag skrattar ena stunden och gråter i nästa. De flesta av oss vet ju hur nära de ligger varandra - skratt och gråt - och det är okej.
Nu ska jag bege mig till bussen. Men jag ville bara ge ifrån mig ett livstecken. Och säga tack, för alla som vanligt fina mail och kommentarer som jag får. Era stöttande ord peppar enormt när det går extra tungt, det ska ni veta.

Emma

tisdag 8 oktober 2013

KAOSET. URSÄKTERNA. SÅREN.

Jag vet verkligen inte hur jag ska vara längre. Många gånger har jag skrivit om frustrationen, ilskan och känslan av att skrika för full hals men fortfarande inte bli hörd. De senaste veckorna har varit så kämpiga. Seriösa, tuffa samtal och tårar som leder till en hjärna som ständigt känns inflammerad. Kroppen börjar säga stopp och psyket börjar ta rejält med stryk. Jag tycker att jag sedan dag ett varit tydlig med att jag behöver prata. De flesta som känner mig - alla nära - vet att jag vill och behöver prata. Många säger det ofta till mig "ja Emma, du är ju en sådan som behöver prata". Precis, jag är ju det, speciellt när jag sitter i en situation när jag är obotligt cancersjuk och gått igenom allt som det i sig fört med. Jag fattar att det är jobbigt att sitta bredvid också, jag gör det. Men jag börjar fundera, är det meningen att jag ska fixa det här helt själv? Att allt är upp till mig?

Det finns så mycket som är förstört. Relationer som förlorat tilliten, relationer som skapat så många sår. Det är nästan så jag börjar ifrågasätta mig själv. Har jag inte varit tydlig? Har jag inte försökt? Har jag inte förklarat tillräckligt? Men jo, jag har det. Jag har försökt och återigen försökt. Tillbaka har jag fått fina ord om sorg och förståelse men beteenden som sagt något helt annat. Beteenden som upplevts som axelryckningar. Actions speak louder than words.

Jag blir ännu mer frustrerad och förbannad när saker hela tiden läggs på mig. Det här har jag också pratat om förut. Jag ska lappa ihop relationer, jag ska höra av mig, jag ska fixa och hantera. Förstod man vad jag satt i hade man inte sagt att jag ska acceptera att människor inte vill prata. Att jag måste anstränga mig, att jag måste höra av mig bättre. Tror ni är många runt omkring mig som kan ta i hand på att jag varit dålig på att höra av mig sedan jag blev sjuk. Men ni är tyvärr väldigt få som förstår anledningen till det. Och att jag måste försvara mig, förklara varför, får mig att inse än en gång hur lite vissa har förstått. Relationer som tappat sin tillit kräver tid. Det krävs två brofästen. Jag försöker bygga men ser inget fäste i andra änden, så vad fan ska jag bygga mot? Vad ska jag fästa min del i när grunden inte finns där på andra sidan?

Jag förstår inte hur så många kan känna sig utestängda när allt jag försökt göra med dem är att prata. Lyft frågan men hela tiden i princip blivit nerröstad. När man försökt otaliga gånger ger man till slut upp. För varje gång man försöker får hjärtat sig en törn, varje gång blir ännu ett sår att försöka läka. Sedan får jag höra allt jag ska göra, allt som jag gjort fel.

Ibland behöver man reflektera och låta vissa saker sjunka in och just nu känns det bara som det blivit värre. De tuffa samtalen leder inte till något positivt. Det vrids och vänds och överallt måste det hittas en syndabock. En förklaring eller ursäkt kommer, eller så kommer ett försvar. Jag förklarar och förklarar men hela tiden kommer ett "men" tillbaka. Som sagt, det vrids och vänds. Ingenstans känns det som jag blir hörd i det eviga vändandet hit och dit.

Jag har nått slutdestinationen av försök. Jag kan just nu inte lappa ihop vissa relationer. Det är ett val jag gör, för min egen skull. För att jag ska överleva och hantera allt jag redan sitter i. Jag kan inte ta att människor känner sig uteslutna när allt jag gjort är att försöka involvera. Att människor pratar olika språk är bara ännu en dålig ursäkt. Jag köper det inte. Jag står för mina val, för de är val som jag har och kan göra för att försöka må till det bättre. Återigen säger jag det, ni som förstår ni förstår. Vad fan ska jag göra med resten? Oavsett om jag lär mig prata alla språk i världen kommer det fortfarande finnas dessa ursäkter.

Emma

torsdag 3 oktober 2013

ILSKAN SOM KAN LEDA EN TILL UNDERGÅNGEN.

Något jag aldrig riktigt tagit itu med sedan mitt cancerbesked damp ner som en chock är ilskan. Ilskan som jag bär över diverse olika saker. Cancern i sig, de lite för många sveken, reaktionerna som säger "nu lägger vi locket på och går vidare". Teatern. Uttalanden. "Det är ju bra nu...", "Det är ju bra nu", "Det är ju bra nu". Orden ekar i mitt huvud. Själv har jag varje gång velat vråla "VAD I HELVETE ÄR DET SOM ÄR BRA??!!", men det har jag inte gjort. Vilket jag idag kan inse hur dumt det var, att vara tyst. Varje gång jag blivit frustrerad och arg över någon händelse rörande min situation har jag gråtit en skvätt, kanske svurit lite och sedan sparkat i väggen ungefär. Sedan har jag samlat mig och försökt fokusera på något annat. Plockat fram jävlaranamman, vad nu det skulle vara bra för när man redan är adrenalinpumpad...? Terapeuten var nästan provocerande igår när hon ställde frågan "hur kände du då?" gång efter gång. Jag, jag grinade och grinade och grinade.

Ilskan som jag så många gånger känt men aldrig som sagt tagit itu med vällde upp till ytan. Allt oftare pratar jag med högre röst vid vissa samtalsämnen. Känner hur frustrationen trycker på inombords.. Inte konstigt att min livsglädje har ett så svagt sken. Frustrationen och alla känslor som gör mig så arg trycker ner den i botten. Vilken process det här är. Som M säger, man vänder och vrider på stenen, sedan vänder och vrider man lite till. Sedan tror man man är klar, då hittar man en ny vinkel. Word. Word är det enda jag har att säga.

Promenader runt älven i solen har fått mig att känna mig lite bättre, gladare. Jag går igenom mycket just nu, bearbetar och tar tag i liken i garderoben. För det står inte på förrän de börjar lukta annars... Försöker göra de där kloka valen och vara med människor som får mig att känna mig ärligt glad inuti, i hjärteroten. De är få i närheten, men de finns. Det är en ny slags Emma ni kommer se. En som gör valen enbart utifrån hur hon själv kommer må efteråt. En Emma som måste göra annorlunda, annars kommer hon - jag, JAG. - att sluta med undergång. På ett eller annat sätt. Ni som förstår ni förstår, och ni som inte förstår; jag är ledsen men det måste bli så här nu.

Emma

tisdag 1 oktober 2013

SENASTE MR.

Idag ringde läkaren med beskedet jag väntat på med spänning. Det är alltid lika förjävligt nervöst, det är oftast svårt att komma ifrån. Hur som helst ser det bra ut. Tumör-Mårten är still och sover medvetslöst. Jag dansar lyckodansen och skriker ännu en gång FUCK CANCER!

Jag har fortfarande övertaget, och så kommer det förbli så länge jag får bestämma. Nu ska jag meditera, stilla tankarna som försöker mala på.

Emma

måndag 30 september 2013

VAD HÅLLER JAG PÅ MED?

Jag har en känslomässigt omtumlande helg bakom mig. Jag lånade Cs lägenhet i Västerås så resan blev äntligen av. Spenderade dagarna med extremt efterlängtade vänner och kvällarna med mig själv. Inte ens hunden fick vara med, hon var också på en slags semester - från mig. Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt på att vara där, att det skulle bli så känslomässigt och på ett vis smärtsamt.

En del av mig har nog glömt och förträngt allt jag har kvar där. Vilket liv jag faktiskt hann bygga upp och ofrivilligt tvingades bryta upp från när jag blev sjuk. Jag har självklart inte glömt vännerna, men allt jag gått igenom har tvingat mig fokusera på det, på självaste Mårten och hans konsekvenser. När jag gick in på Harmoniq på lördagen och såg M brast det. Tårarna kom och jag kämpade desperat att hålla inne den hysteriska forsen som tryckte på inifrån. Det kändes som mitt bröst bokstavligen skulle explodera och i samma stund insåg jag hur stor min belastning är när det gäller mycket. När vi senare satt på Wayne's och pratade blev det tydligt igen. En våg av lättnad sköljde genom kroppen i samma stund som M sa "du ska inte behöva dra det här lasset själv". Återigen - explosion i bröstet. Tårarna följde som en påhakad släpvagn. Nej jag vet, tänkte jag, men jag gör ju det och har gjort det i två års tid. Endast en person har hållit mig i handen under hela tiden. Aldrig släppt, aldrig backat. (Min fantastiska krulltott.) M fick mig att inse hur mycket jag mår dåligt över. Några enkla fraser och frågor sedan blev allt otroligt glasklart. Under de två åren som jag kämpat för mitt liv mot sjukdomen har jag samtidigt kämpat med diverse anmälningar mot sjukvårdens misstag, försäkringsbolagets misstag, och dessutom kämpat med alla som inte förstår. Som spelar teater och maskeraden är i full gång. Kämpat med sjukvården som också ryckt på axlarna fram tills Rehab i Falun kom in i bilden. Med alla som tagit så lätt på situationen. Det har känts som jag stått och skrikit att "det brinner!!" men alla andra har bara sett en vacker jävla majbrasa ungefär.
"Åååååhh, ja titta vad vackert!".

Överallt runt omkring mig kämpar jag med att ha överseende, med att jag ska acceptera, med att jag ska vara ödmjuk, med att jag ska ha tålamod. Jag, jag, jag. Allt ska jag göra. Allt läggs på mig. Till och med det dåliga samvetet när jag säger att jag inte orkar vara med när det är för högljutt på en middag till exempel. "Vad tråkigt att du inte kommer, det är så synd, vi får komma till dig istället". Men ingen kommer. Det är jag som ska komma, jag, som är sjuk.

Jag kan inte hålla det här inne längre, det går inte. För jag går under. Jag håller på att stånga ihjäl mig. Blodig har jag varit i flera månader, flera halvår. Helgens insikter har fått mig att förstå all smärta jag har i kroppen. Inte smärta som fysisk sår-smärta, men smärta som sorg, frustration och besvikelser. Jag har sagt det förr men jag har fan inte fattat att det har varit så här illa. Jag har skrikit non stopp i två år och min röst börjar ta slut. Visst, livsviljan har jag, men livsglädjen, var fan har den tagit vägen? De där äkta leendena, skratten? Den rena och skära glädjen som känns i bröstet, som ett pirr genom hela kroppen in till själen? Jag har inte känt den på länge, inte förrän i helgen. Lampan kommer slockna om jag ska fortsätta så här, så nu är det stopp. Nu är det dags att tänka sig för och göra smarta val. Val som får min lampa att lysa igen och inte enbart ge ifrån sig ett svagt sken som sjunger på sista versen.

Jag känner mig som Julia Roberts i filmen "Eat, pray, love" typ 50 min in när hon slår sig på bröstet med händerna och frustrerat skriker "No, there's like nothing!  I have no pulse!". Dito. Dito - exakt så känner jag. Jag har knappt någon puls.

Emma

torsdag 26 september 2013

"SMÅSAKERNA."

Freja har varit upp och ner hela veckan, hon löper och har gnällt och knorrat konstant. Lider med henne samtidigt som jag håller på att bli galen stundvis. Sömnlösa nätter och en huvudvärk från helvetet har inte gjort mitt tålamod till det bättre. Jag blir irriterad, trött och har dessutom varit orolig inför dagens MR. Plötsligt var vi två här hemma som bara tyckte allt blev jobbigt och drygt. Hon speglar mig och jag speglar henne - dubbelt kaos och vi är sämsta kombinationen dagar som dessa. Det kan inte vara lätt att ha PMS och samtidigt vara en trotsig hund här hemma.

Dagens MR är överstökad. Har sjunkit ner djupt i soffan och känner mig totalt urblåst. F har åkt till mamma så äntligen har jag fått lugn och ro. Tystnaden tjuter i öronen. Känner hur hela jag känns som ett anspänt åskmoln. Muskelvärk i panna, käkar och spänd i hela kroppen. Allt hänger ihop och dominoeffekten uppstår på en gång. Dunk dunk dunk, Mårten festar. Den som säger att magnetröntgen inte låter varken illa eller högt vet nog inte riktigt vad de pratar om. För mig, som röntgar huvudet och har känslig hörsel, är det bland det värsta jag kan göra. Tänk dig en komprimerad byggarbetsplats och ta alla de ljud och tryck ner dem i en låda. Stick in huvudet, stäng lådan och slå på allt på högsta volym.

Idag var rummet kallt och det fläktade skönt som vanligt. Eller ja egentligen iskallt, men ändå. Öronproppar och hörselskydd var på, men de hjälper knappt. Huvudet fastmonterat och den boll-liknande knappen tryggt i handen. "Tryck om det är någonting." Jag förstår ju varför, men det känns så komiskt att de säger samma sak varje gång trots att jag gjort MR otaliga gånger i över två års tid och allt numera går på rutin. Jag åker in i röret och personalen lämnar rummet. Maskinen låter som en diskmaskin som hakat upp sig, och jag bara väntar på att de ska köra igång. Sedan kommer de, oljuden, ett efter ett eller flera samtidigt. Allt kommer och går när man ligger där. Ljuden, känslorna, paniken, rädslan att rycka till i kroppen så att en serie måste tas om. Onödig tid i röret tänker jag inte utsätta mig själv för. När det låter som högst och kameran jobbar som mest vibrerar britsen. Ytterst lite, men det känns så väl i kroppen, rörelserna i underlaget. Om jag sträcker lite på halsen uppåt och vinklar nästippen uppåt tar den i "masken". I Falun får jag stirra rakt in i "väggen", som är 1 max 1,5 decimeter ifrån mitt ansikte. I Uppsala får jag en spegel så jag kan se ut ur röret jag ligger i. Brukar räkna pärmar i rummet, gissa hur gammal personalen är eller bara kolla vad de gör. Tiden går snabbare då. Att stirra rakt upp i väggen får tiden att stå still. Ljuden tillsammans med det lilla utrymmet man sitter fast i kan bli utmanande även för den som inte har klaustrofobi.

När paniken kommer och det känns som man kommer tappa kontrollen totalt. Jag vet inte vad som kommer hända i kroppen, delar kan röra sig utan att jag egentligen med avsikt beordrat dem. Huvudet kan vilja rycka till och tårarna trycka bakom ögonlocken. Jag är livrädd att tappa kontrollen där, även fast det aldrig hänt. Det är när paniken och frispelet lurar som jag fokuserar på den kalla luften. Fläkten, den "friska" luften eller håret som reser sig på armarna. När jag känner in alla småsaker kan jag koppla bort ljuden och alla känslor som bubblar upp. Jag vill nästan alltid gråta när jag ligger där. Påminnelsen om Mårten i mitt huvud kan inte bli fetare. Påminnelsen om cancer i kroppen och allt jag måste utstå. Förjävligt och jag får en vilja att bara kräkas, rakt ut - på hela situationen. Att jag aldrig kan trycka på paus, inte ens en minut. Eller en halv. Vilken välsignelse det är, att vara frisk.

Emma

torsdag 19 september 2013

DRA LÄRDOM AV MINA MISSTAG.

Jag har knappt sovit i natt. Gårdagens intervju på SRs Karlavagnen gjorde mig alldeles för fundersam, men främst nyfiken, för att ligga kvar. Det gick inte.

10 minuter. 10 minuter att svara på frågor rörande hur det är att leva med cancer. Jag kan inte med ord beskriva hur svårt det är att göra. Vanligtvis kan jag behöva minst 1-2 timmar för att hinna förklara och ta med det som känns viktigt för mig. I liknande sammanhang som igår känns det så fel att nämna vissa delar och inte ens beröra andra, men jag styr inte samtalets frågor. Visst går det att påverka, men att prata vitt och brett om det jag tycker är viktigt att lägga fram, det gör man inte. Speciellt inte när det är ens första intervju som Sverige sitter och lyssnar på. Jag var så nervös att jag knappt visste var jag skulle ta vägen.

I efterhand kan jag tydligt känna människors reaktioner över beskedet obotlig cancer. Hur man pratar om det. Hur många ser ett likhetstecken mellan obotlig, eller för den delen även cancer i sig och död. Jag försöker se det som att det idag går att leva med - tack vare nya behandlingar och pågående forskning. Det fanns så mycket jag ville säga igår. Något jag väldigt gärna hade velat lyfta fram mer är oförståelsen och just rädslan och oviljan att prata om cancer. Om sjukdom, om död. Jag har så svårt att förstå varför många är rädda att prata om det. Sedan jag var liten har jag lärt mig prata om känslor och hantera dem (någorlunda), kanske är det en anledning till att jag ser det som självklart. Just vetskapen om hotet i kroppen, något jag nämnde igår och har skrivit många gånger förut är en av de värsta att försöka hantera. När du får se din hjärna på bild och du ser ett mörkt moln lika stort som ett ägg, då vill du bara krypa ur skinnet. Be om en ny kropp, för den här är infekterad. Varningssystemet i kroppen alarmerar att det är dags att byta fordon, till ett fungerande som kan ta dig vidare tryggare på livets resa. Om det ändå var så enkelt som att stiga ur och kliva i en frisk kropp. Det är en evig kamp att försöka få psyket och alla känslor att varje dag kunna handskas med dessa tankar och känslor. Rädslan över faran, ilskan över maktlösheten, frustrationen över att människor runtom en inte vill prata om det. Vissa agerar som att det aldrig har hänt och det är en svidande käftsmäll, den hänger kvar, den känns. Jag som faktiskt sitter här och i skrivande stund känner allt cancern har gjort med mig och fortfarande gör med mig.

Jag tittar på samhället och ser sjukdom, olyckor, tragedier och död överallt. Cancer som är en orsak till mycket sorg kommer vi alla drabbas av. Det är en annan aspekt som gör mig ännu mer förtvivlad. Vi behöver prata om det, alla berörs. Om den dag ännu inte redan kommit (vilket jag uppriktigt hoppas att den inte gjort) så kommer den komma. Den dag du får ett besked att någon i din nära omgivning drabbats av cancer. Kanske blir det du själv. Hårda ord, men hård är också sanningen - tro mig. Livet är här och nu och meningen med livet är att leva det. Så, lev det, just nu. Just nu är det enda du kan påverka. Det gör mig galet frustrerad att se människor leva sina liv som de lever, hela tiden framåt. "I morgon, nästa månad, nästa år ska jag...". Jag har själv varit där och jag levde inte, jag var ständigt i framtiden och såg inte det fina med idag.

Emma

onsdag 18 september 2013

LYSSNA PÅ P4 IKVÄLL.

Ikväll ska det pratas om ett tungt ämne, i radio. Fick ett samtal och sen var jag övertalad att vara med. Hur jag kommer reagera återstår och se, det enda jag vet är att det är viktigt att prata om. Att beröra en sjukdom så många fruktar.

Har ni möjlighet att slå på P4 21:40 så gör det! Annars finns möjligheten att lyssna i efterhand.

Klicka här så kommer ni till sidan!

Emma

ÄNNU EN KÄMPE HAR BLIVIT EN ÄNGEL.

Idag är det mångas tillvaro som står still. Hela Borlänge verkar ha stannat upp. Tror inte det finns en själ här som missat nyheten. Gårdagens bortgång av Kristian, Kristian Gidlund. När jag först fick höra det i morse kände jag ingenting. Jag blev bara tom. Timme efter timme började tårarna trycka på och väl på väg till terapeuten gick de knappt att hålla inne. Jag kände inte Kristian, men är en av alla dem som läst hans blogg. Jag läste den när jag var mitt i operationstider och behandling. När vardagen som mest skrek sjukdom och cancer. Det var en av de två saker vi hade gemensamt - cancer - den andra är skrivandet. Jag fann tröst i hans ord, kunde sörja och gråta ut. Både det fina och förfärliga fick mig att på ett enklare sätt lätta på locket. Låta tårarna komma ut. Idag påminner inläggen mig om en jobbig tid. Minnen rivs upp och känslorna likaså. Han finns inte längre och det känns inte bara sorgligt, det känns konstigt. Hans slut är som ett återkommande hot om hur det kan gå, oavsett hur mycket kämpe man är.

Jag vet att vi hade olika cancer, men rädslan för hur min ska utvecklas med åren försvinner inte bara för det. Ena stunden går det bra, nästa kan det gå utför. Jag lever dagarna med det ständiga hotet om min existens. Döden kan vara runt hörnet, döden kan vara om många år. Som för oss alla, men jag är ytterst medveten att det en dag kommer ta slut. Medvetenheten om Mårten gör inte dagarna lättare att hantera, det får mig bara att se det lilla i livet. De där små detaljerna som man lätt rusar förbi när sjukdom och död håller sig långt borta. När de drabbar personer man läser om i tidningen. Ur den synvinkeln är jag tacksam att jag har fått uppvaknandet pga Mårten. Lever livet här och nu, prioriterar det viktiga. Det på riktigt viktiga.

Idag är en dag då tårarna faller och känslorna ligger långt uppe på ytan. De får falla, för sorgen av Kristian, för Mårten i min hjärna, för alla andra som kämpat eller kämpar mot denna skoningslösa sjukdom. 

Emma

måndag 16 september 2013

SKALMANSTYLE.

Mätt i magen har jag sjunkit ner djupt i fåtöljen. M och J har åkt på jobbet, jag är i Djurmo och skulle hjälpa till, men jag ska erkänna att det blev mer semester. En dag i det tysta, i det lugna och stilla. Det är blött ute och som den donna F är så ligger hon hellre inne i puffen och drar sig. Hon sover och jag, jag klagar inte. Gårdagen har satt sig i musklerna, så det passar utmärkt med en mat- och sovklocka-dag. Däremellan får det bli att ta fram boken eller meditera. Uppladdningsmåndag och vilodag - till tusen.

Natten har varit helt sjuk, men ändå känner jag mig utvilad i ögonen. Skunkar, minkar, igelkottar, grävlingar, katter, ja - alla smådjur ni kan tänka er som kan vålla skada genom att bitas, rivas eller annat - har jagat mig i natt. Alla legat på lur och när jag börjat slappna av, när jag minst anat det, har de hängt fast i foten med tänderna djupt ända in till muskler och ben. Skrik och panikkänslor, kroppens alla signaler är automatiskt inställda på flykt. Man är amygdalakidnappad - fast och fången. Vad fan kommer allt det här från? Hela natten har varit en flykt och när klockan ringde kändes det som en befrielse. 

Jag vet att jag vissa stunder kan tappa fattningen och drabbas av både skräck och en slags klaustrofobi pga min egen kropp. På grund av att tumören finns i min kropp och jag är instängd i den. Det hemska i att inte kunna klippa bort problemet, göra mig av med det. Jag kan inte fly undan tumören, måste bara härda ut. Hitta lösningar och acceptera. M sade en sann sak i morse vid frukosten. Vi hade pratat om meditationen, spikmattan, magnetkudden, mediyogan, mindfulnessen - allt jag gör för att hitta balans och må någorlunda bra - och hon konsaterar något i stil med; "Herregud hur du behöver hålla på. Att göra allt det där och inte ha någon som pushar dig om dagarna. Du är själv, det måste kräva en otrolig självdisciplin." Vad kan jag säga? Det är den största utmaningen i självdisciplin jag någonsin haft. Jag har fått många frågor vad jag gör om dagarna de senaste veckorna och där har ni mitt svar. (Hoppar jag över detta blir det i princip genast sämre, balansen försvinner. Hysteriskt, visst?) Jag läser även bok och är ute på promenader. Finns kraft och vilja blir det lite umgänge med familj eller vänner.  Nu är jag så otroligt less och trött på att må dåligt, så nu får det vara nog. Med mycket, med allt. Det är förändring som gäller och jag kommer lyssna på mig själv. Göra för mig själv, folk får tycka vad de vill. Förstår man och vill man att jag ska må bra, då ifrågasätter man heller inte varför jag säger nej ibland. Och det är nog också en av de största utmaningarna för mig. Att lyssna på mig och min vilja, att säga nej när jag vill och säga ja när jag vill. Inget annat går just nu, hur många gånger ska jag göra misstaget igen?

Det känns bra, att ha satt ner foten och sagt stopp till mig själv. Att börja lyssna mer på rösten där inne, på riktigt leva som jag lär mer. Det tar tid att inse, det tar tid att gå från tanke till handling, men jag kanske faktiskt är där nu. Sen kommer jag lära mig och inse mer på vägen, men det är något jag bara ser fram emot. För det kommer göra mig klokare än vad jag är idag. Ännu bättre.

Emma

onsdag 11 september 2013

110911.

Dagen med stort D. Dagen som förändrade allt, och allt på ett ögonblick. Vissa kanske sitter hemma och fnyser nu, tänker på klyschan att man ska "ta vara på livet för det kan förändras på ett ögonblick". Men så är det, precis det hände mig. Ett epilepsianfall och plötsligt uppdagades att jag var cancersjuk. Sedan den dagen har 11 september varit ett datum som varit förknippat med panikkänslor, ångest och en otrolig sorg. En dag som jag alltid bävat inför och i princip fått magont av. Ögonen tåras när jag tänker på det, den dagen för två år sedan. Skräcken och paniken av att vara helt själv och tro att när som helst ligger jag här, död. Det som följde vet ni trogna läsare redan by now.

Många förstår inte hur pass tufft jag har det. Min pondus, mitt positiva tänkande och jävlaranamman lägger sig som ett filter över det som pågår. Innanför lägenhetsväggarna, i hjärtat, kroppen och hjärnan. Skrapar man på ytan, frågar, petar, gräver så sipprar det långsamt ut. Sedan dag ett har jag stångat mig blodig, kämpat i motvind då sjukhusets läkare och sjuksyrror ofta ifrågasatt mig. Tittat skeptiskt och tyckt att jag inte "verkat må så dåligt". Jag har hela tiden stått upp, tack vare någon slags inneboende styrka, men min styrka har slagit mig själv i ansiktet. Sjukhuspersonalen har sett en person som kämpat på, som inte behövt så mycket hjälp, som verkat må bra. Jag vet själv att jag både skrattat och tagit besked och kommande behandlingar och ingrepp med en klackspark. Allt som rena rama överlevnadsinstinkten. Typ Emma, vad skulle hon behöva hjälp med? Psykolog? Rehab? Äh, knappast! När jag idag summerar resan fram tills nu, kan jag konstatera det. Jag har kämpat för hårt inför sjukhuset, så de har inte fattat hur mycket jag faktiskt behövt dem. Hade jag brutit ihop, blivit deprimerad och självmordsbenägen hade jag nog sorgligt nog fått hjälp. Självmordstankar verkade främst vara något som krävdes på Västerås centrallasarett - vad skulle jag annars ha hjälp med? frågade man sig där.

Väl hemflyttad till Dalarna (hösten 2012) och tillhörande Falun började förändringarna sakteliga ske. Otaliga byten av läkare, remiss till Hjärnskadecentrum för utredning angående rehab och äntligen en samtalskontakt - utan minsta ifrågasättande efter att jag sagt "jag är 23 år, lever med obotlig cancer och har inte fått någon samtalskontakt". Där träffade jag Eva Norén. En kvinna som förtjänar att höjas till skyarna. Hon sparkade mig i baken och fick mig att börja med Mindfulness, stanna upp och leva här och nu. Hon ifrågasatte mig på ett positivt sätt, fick mig att reflektera över hur jag gör, varför jag gör det, för vem jag gör det. Hon fick mig (bland annat) att bryta mitt dåliga mönster, då jag fortfarande satte alla andras välmående framför min egen, trots att det var jag som var sjuk. Eva, dina ord, ditt ihärdiga härliga men ack så jobbiga tjat börjar gå in på riktigt. Du är en av mina änglar, du kom ner som från himlen precis när jag behövde det som mest. Jag hoppas du tittar på din ängel och förstår vilken skillnad du gjort i mitt liv.

Jag har i mina dagar oroat mig mycket. Hur kommer det gå för mig? Tänk om tumören börjar växa igen... Rädslan blir stor varje gång en riktig kämpe går bort i cancer. En sådan där med jävlaranamma. Det påminner mig om att det kan hända mig, livet kommer inte med några garantier. För det mesta försöker jag höra Evas ord då; det får du ta då, Emma. Inte nu, för det är inte så just nu. Det blev nog en av mina viktiga vändpunkter, som jag krampaktigt håller mig fast i. Jag ser mig själv i Eva och det är nog också delvis därför hon har berört mig så djupt, liksom fastnat.

Åter till "helvetesdagen". Jag lade mig igår kväll och det kändes en smula tungt. Men så dök ännu ett klokt uttalande från Eva upp; "Bara för att det har varit så förut behöver det inte bli så idag, eller imorgon. Du kan väl inte spå framtiden, eller?" Inspirerad av det, Manuelas ord och Mia Törnblom vaknade jag imorse och sträckte på mig. Bestämde mig för att 11 september ska bli en bra dag. En dag att fira. Ett datum ska inte få förstöra för mig. Detta ska bli en dag som jag firar mig själv och min resa. För under dessa 2 år så inser jag att jag har kommit väldigt långt, trots alla motgångar.

Enormt stort tack till er som stöttar. Mamma är också en av mina änglar. Som är helt fantastisk, utan henne vet jag inte hur det hade gått. Sämre, det är ett som är säkert. Caroline B är också en jag måste tacka extra, för att du förevigat en av de viktigaste perioderna i mitt liv (bland annat).

Jag har sagt det från början och jag säger det igen. Ingenting ska få stoppa mig.
Inte ens en obotlig tumörjävel. Och vet ni? Dagen har varit riktigt bra, med både skratt och tårar, lycka och sorg.

Emma

tisdag 3 september 2013

VARDAGENS KONSTANTA KRIG MELLAN VILJOR.

Det pågår ett krig inom mig. En konstant fight om vilken av rösterna som ska få höras mest. Vem av dem som ska få vara med och påverka, bestämma. Fyra röster, ett öde, stundvis kan det nog vara fler. Först har vi eldsjälen, som vill så mycket. Hon har svårt att inse att saker är annorlunda. Hon önskar driva projekt, jobba, umgås, träna - ja allt det där som hör en mer normal vardag till. Sen har vi känslomänniskan. Som vid minsta lilla känner efter så där mycket. En person som behöver gråta och vara ledsen. Gråtterapi - finns sådant? Denna röst jobbar verkligen i den andan. Då känslorna ligger utanpå och vid en liten beröring släpps de fram. Och stopp, ja det är ett ord som inte existerar i hennes värld. Tårarna rinner och rinner och rinner. Tredje rösten fightas genom att säga åt alla de andra att stänga av. Sluta vara så känslig. Fan, vad fjantig du är nu. Hon slänger ur sig saker som "sluta känn efter så jävligt, stäng av de där funderingarna, ta tag i saker och ting. Ta dig samman och släpp det förflutna. Det är ju bra nu". Röst två ligger som lamslagen på backen, hon som känner så mycket, så galet mycket sorg. Som är så ledsen och vet att man inte bara släpper hur som helst, eller stänger av för den delen. Man trycker inte bara på av-knappen  en torsdagsmorgon och ler, tycker att allt är fantastiskt och glömmer alla sår. Och bra, vad är bra? Det är bättre, inte bra. Röst fyra står för alla lösningar. Allt som skulle kunna vara bra måste testas. Ett nytt bär som ska göra mirakel, en dryck som får cancercellerna att dö, en kur som gör dig pigg och glad - alla bekymmer försvinner, oavsett cancerform. Rösten i mig som alla gånger drar i det kortaste strå som skulle kunna göra Mårten mindre. Får huvudvärken att försvinna, hjärtat och själen att sväva på moln. "Gör inte det, det och inte det, men kom ihåg: fortsätt lev!" Hur fan går det ihop? Fortsätta leva, njuta av livet och samtidigt anpassa sig till alla "förbud"?

Sedan har vi dessutom Emma som helhet. Tjejen som ser alla dessa vinklar, som också ser just det: helheten, verkligheten. Hör rösterna, huvudets surr och ser vardagens spår. Lyssnar ständigt på jäveln som spelar trummor på min hjärna - som den där irriterande grannens barn som övar och går totalt lös med pinnarna. Helhets-Emma minns, känner och vet det förflutna. Samtidigt känner hon stort hopp inför framtiden och jobbar så hårt för att det ska bli bra. Så bra det kan bli, på alla sätt och vis. Varje dag blir ännu en debatt. Kriget är igång så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Att göra alla val som är rätt för en. Som M skrev i mailet; "Jag vet ju att jag mår så mycket bättre om jag gör rätt val, ändå envisas jag med att göra precis tvärtom." Jag struntar i de dagar jag bara inte orkar - det i min vardag är att göra "fel" val. Att det ska vara så svårt att göra rätt val. Att fan tycka det är okej att göra det jag satsar eller tror på. Köra på sin grej och skita fullständigt i vad andra säger och också känna den känslan ända in i själen och inte bara få ett smakprov. Säga nej och sedan stå på sig. Stå emot den friska världens alla frestelser. Även om den världen egentligen är mer sjuk än min. Sjuk på ett annat sätt.

Tro på mig själv. Lita på mig själv. Till 1000, även om det varje vecka kommer mail och tips som säger "Gör det här, det här kommer hjälpa dig! Det här får bort din tumör, du kommer må jättebra!" Nu är det som så, jag uppskattar något enormt alla tips och mail jag får. Men respektera att jag tar mina beslut, jag svarar om jag orkar och har energin, är intresserad och tror på det. Alla gör vi våra egna val, har våra egna vägar. Jag vill ta min väg, kanske med din hjälp, kanske utan - med det här menar jag ingenting illa.

Emma

lördag 31 augusti 2013

AUGUSTI NÄRMAR SIG SITT SLUT.

Gårdagen blev kluven. Den gick som den där karusellen jag berättade mycket om förut. Euforiskt upp och fritt fall ner, för att återigen följas av en uppgång. Vaknade för en gångs skull av klockan, och inte en ropande hund, som fick mig att ryckas upp ur min djupaste sömn. Ögonen letade sig fram, ut ur drömmen. In i verkligheten, vakenheten. Kändes som jag var så långt ner och innan kroppen vaknat till och fått kontroll på ögonen hade jag zombifierat tagit mig in i vardagsrummet. Till vovven som tyckte jag var dum i huvudet som var uppe så tidigt. Tro mig, tänkte jag, jag vill också ligga kvar och sova mer...

Efter en timmes samtal var känslorna ständigt på kanten till att svämma över. Tanken på att gå genom stan med röd snuvig näsa och blanka svullna ögon tog minst sagt emot. Det enda jag går där och hoppas är att ingen ska se mig. Snälla, låt mig slippa möta någon jag känner nu. Samtidigt som jag lämnar terapeuten de där stunderna flyger alla insikter genom huvudet. Insikter, råd, fakta och jordens alla känslor - så klart är de närvarande. Frustration, sorg, besvikelser, rädsla. De två senaste åren har inte varit nådiga och spåren de lämnat går inte att missa. I alla fall inte för mig.

Fredagen räddades av M som kom med äppelpaj, så det blev fika med kaffe, glass och kramkalas. Prat och jag kan sitta i timmar, utan att fatta att en endaste passerat. Jag saknar att umgås, i stora som små sällskap men speciellt i större skaror.

Jag inser att jag pratar väldigt mycket i klyschor till andra människor, en stor anledning till det är att jag vet att de ofta stämmer. De bär med sig en enorm sanning, en innebörd jag ofta inte kan förklara bättre med andra ord.

Emma

fredag 30 augusti 2013

INSPIRATION.

Jag behöver inspiration. Bokhyllan gapar för mycket tomt och jag behöver tips. Tips på bra och läsvärda böcker, allt möjligt egentligen. Jag är allätare, men gärna också något liknande feelgood. Perfekt att grotta ner sig i när det stundande höstmörkret närmar sig mer och mer. Så har du kanske läst någon bra bok som du inte glömt namnet på?

Emma

onsdag 21 augusti 2013

YOU HAVE FALL TO LEARN HOW TO PICK YOURSELF UP.

Suger på en bit mörk choklad och funderar över en kopp te, efter att ha gått en härlig kvällspromenad. Jag har strosat och kikat på hus, F har busat och levt loppan som vanligt. Det är precis som att jag har fått en spark i baken. Kanske har jag också det. Samtalet med sjukgymnasten, samtalet med nya terapeuten. Nya mål är satta och idag har jag satt p för den här perioden. Det har varit en onödigt tung period, men nu får det vara bra med det. Slut på självömkan. Att jag har det så jävla jobbigt - att allt är så jävla jobbigt - att ingen verkar förstå mig. Men ja, det känns så ibland. Det är ett helvete och detta helvete går upp, och det går ner. Jag måste ha båda de där perioderna. För bara när jag är som längst ner på botten, grinat, hävt ur mig, pratat, grubblat (ja, allt det där ni kan tänka er) kan jag sätta ner fötterna. Sträcka på mig och skjuta ifrån igen, uppåt, mot toppen. Mot mina mål och den starka Emma som jag egentligen är.

Jag vet att jag har mycket att bearbeta, egentligen främst sorg. Sorg över så mycket som jag förlorat och missat. Down-perioderna tillåter mig att gråta över det, ta till mig sorgen. Innan vi kan gå vidare måste vi sörja klart till viss del, även om sorgen kommer fortsätta. Det gäller bara att acceptera. Sorgen, känslorna och dess smärta tillåter mig att lägga mig ner, blotta mig för mig själv och gå in i det, tills jag kräks på det. Se mig för den lilla tjej jag egentligen är. Som de barn vi alla faktiskt är. De som ibland har för stora kläder på sig så man känner sig obekväm eller de som gråter över att de fått fel kläder. Jag är den som känner jag har fått fel kläder på mig, de passar inte och jag vill bara gråta över dem ibland. Tårarna får det att kännas bättre, de läker. Det bästa med perioderna är att de kommer och går. De går över och gör helvetet lite mindre helvetiskt.

Vissa insikter och förändringar med mig är ganska totala. Jag har förändrats och det medför sina konsekvenser. Relationer blir annorlunda. Jag är livrädd för ett x antal saker. Jag är fruktansvärt rädd att stå själv. Själv i hela den här resan, utan stöd och någon att luta sig mot. Jag vet att jag alltid kommer klara mig och det i sig är väl en trygghet gissar jag. Men för att vara helt ärlig, själv - vad är man?

Emma

torsdag 15 augusti 2013

DET ÄR MIN FRAMTID.

"Emma är 23 år och har drabbats av obotlig cancer." Jag läser orden, uttalar dem högt för mig själv. Smakar på dem. I samma stund blir jag torr i munnen och det känns som jag har ett snöre runt halsen. Luften kommer varken in eller ut som den ska, det går trögt som om ett lock ligger på. Varje gång jag läser andras ord om mig själv känns det lika overkligt. Jag - cancer? Det är den hårda sanningen, jag står i boxningsringen mot en dödlig sjukdom.

Jag har fått behandling. Läkarna har gjort vad de har kunnat, nu kan jag bara hoppas att Mårten sover sig genom mitt liv. Att han aldrig börjar växa igen - hela rummet börjar snurra av bara tanken. Framtiden är oviss, som för alla. Det är bara det, att det är så otroligt påtagligt att verkligen veta att min tid är utmätt. Fortfarande ligger frustrationen och pyr, tankarna om alla vänner som stegar framåt i livet. Jag står still. Barn, barn, kommer jag komma dit? Jag vet, jag har sagt det förut, men det är så här i min värld. Hör hur vissa säger "tänk inte på framtiden, var här och nu", "du har kommit långt Emma, du är ung, du har tiden på dig". Men tänk så är det inte åldern som hindrar mig från att skaffa barn då? Kanske är det orken, eller sjukdomen i sig.

"Tänk inte på framtiden"... Hur fan ska jag inte kunna tänka på framtiden? Den står för dörren, jämt. Och jag är 23, vem har inte eller har inte haft dessa tankar vid samma ålder? Så snälla, kom inte och säg att jag får ta det då. För jag behöver bearbeta det nu.

Emma

onsdag 14 augusti 2013

MIN INSAMLING.

Jag har äntligen fått arslet ur vagnen och tagit tag i det. Nu finns den här, så snälla skänk en slant - inte bara för mig - utan för ALLA som kämpar mot denna hemska och orättvisa sjukdom.

Sluta skriv hjärtan på t.ex. era Facebook-statusar för att visa stöd. Gör något konkret istället. Inte ens alla hjärtan i världen kommer hjälpa cancerforskningen framåt. Det behövs pengar, här har du en chans att hjälpa. En enkel knapptryckning, och du gör en enormt viktig sak. En skillnad. Du bidrar.


Tack för att du läser och stort tack till dig som skänkt pengar - oavsett summan!
All kärlek till er.

Emma

tisdag 13 augusti 2013

VACKERT.

Sommar i P1.

"Jag behöver prata om att jag behandlas för en dödlig sjukdom. 
Jag behöver prata om allvaret i min situation. 
Mitt liv handlar mindre och mindre om min kropp, och mer och mer om mina sinnen. 
Vad som händer i mitt huvud."

Kristian Gidlund, kloka ord som känns som mina egna.

Emma

måndag 12 augusti 2013

FÖR ATT ÖVERLEVA KANSKE?

Jag håller på att grubbla ihjäl mig. Mindfulness och meditation, nej du, inatt styr tankarna. Harmoni-Emma och Mindfulness-Emma verkar vara på semester. Typ, kvar i Norge eller något. Det spelar ingen roll hur djupa och många andetag jag tar. "Fokusera på något annat"... det funkar inte just nu. Vill bara störtböla men huvudet kommer vara ännu värre imorn då och det funkar inte. Jag orkar inte det. Snacka om ond cirkel.

Jag känner mig som den där som omvärlden inte riktigt förstår sig på. Som vännen, systern, dottern, barnbarnet, släktingen som hela tiden säger "inte idag", "jag orkar inte", "det är jobbigt idag", "huvudvärken är värre", "en annan dag".

Jag får höra att det är härligt att höra att jag låter pigg i alla fall - fast det är ju så långt ifrån sanningen man kan komma. Hjärnan känns som en vattenballong som skumpar runt precis som guppyn i akvariet. Mörka ringar under ögonen ger avslöjandet att nätterna går tungt och att det är en extra utmanande period just nu. Det har blivit kämpigare sedan jag slutade gå på samtalen hos Eva. Jag är (tyvärr dessa gånger) en djup person som tänker mycket. Som behöver prata av mig, men att sitta och prata med mig själv är inte alltid det bästa. Plus att folk kan ju tro att man är sinnessjuk på riktigt. Jag märker hur jag har nära och kära på en armslängds avstånd hellre än att sänka garden och prata. Det blir så otroligt jävla (rent ut sagt) jobbigt då. Känslorna kokar över och mycket rivs upp. Jag vet att jag sagt det förut, att jag blir som musslan. Att jag stänger in mig. Jag vet inte varför egentligen, har bara mina teorier och jag önskar över allt annat att jag inte gjorde så. Min teori utgår ifrån försvarsmekanism? För att ta sig igenom det jobbiga? Vad vet jag, det är inte enkelt att trycka på "open"-knappen och bara börja prata. Speciellt inte när en stor del av omvärlden har så svårt att förstå.

Frustrationen över att inte orka prata i telefon gör det inte heller lättare att hålla kontakt med vännerna på långt håll. När varken huvudet, kroppen eller öronen fixar det, hur gör jag då? Dåligt samvete för att jag inte hör av mig, dåligt samvete för att jag inte alltid kan vara den vän jag skulle vilja vara.

Emma

lördag 10 augusti 2013

HOME AGAIN.

Efter en vecka på resande fot bland bergen i Norge är jag hemma igen. Husbilen rullade Gagnef - Trysil - Fagernes - Skei - Geiranger - Otta - Idre - Borlänge. Vilken jävla upplevelse måste jag säga, helt klart ett land jag vill tillbaka till någon gång i framtiden. Resan i sig - upp och ner bland fjordar, berg och dalar - kändes som en enda symbol för min Mårten-resa. Vissa gånger gick det lättare och andra tyngre. Öronpropparna användes i princip all tid vi åkte och det funkade rätt bra att sova, att vara på resande fot i allmänhet. Högt bland molnen och lågt i de djupaste dalar. Nu när jag landat hemma kommer grubblandet och tröttheten. Frågorna, insikterna och känslorna bearbetas, får sitt utrymme och kommer också till uttryck. Jag har sovit kasst, haft svårt att somna. Vänt och vridit tills jag har velat slänga ut sängen genom fönstret. Emma, the hulk. Inte helt långt ifrån faktiskt. Fråga min familj.

Jag blir så frustrerad över att det fortfarande är samma tankar som snurrar runt uppe i Mårtens territorier. Tankar som jag inte kommer någon jävla stans med. Om det går någonstans så är det ytterst små steg framåt. Acceptera, acceptera, acceptera. Oftast är det lättast att bara strunta i det, klippa bort det ur ens liv men det funkar inte så. Det går inte med de här pusselbitarna. De måste hamna på rätt plats och göra bilden hel. Känslor, utan dem i bilden hade det varit så otroligt mycket lättare. Då hade jag kunnat strunta i det, gått vidare, stängt av. Byggt ett annat pussel. Men som redan konstaterat fungerar det inte så.

Fäller i alla fall glädjetårar över de fina mail jag får från mina läsare. Tamejfan både skribenter och författare som påstår att jag har talang. Jag? Med mitt pladder om diverse hjärnkaos? Det värmer något otroligt i en liten dalkullas hjärta. Stort tack till er alla, som läser, som skickar tankar och kramar, kommenterar och mail. Jag läser det alla gånger, men orkar inte alltid svara. Ni får ha överseende med det. Kärlek till er. 

Emma

onsdag 31 juli 2013

FUCKING REALITY.

Det känns som jag har huvudet ovanför vattenytan, hela tiden kippandes efter sista rejäla andetag. Kallsup efter kallsup och benen jobbar som bara den. Trampar vatten samtidigt som vågorna brottas med varandra, högt och lågt runt mig. Jag, mitt i kaoset. Stormen. Hur fan hamnade jag här?

Oavsett svaret på den frågan är saken den, att det finns bara en sak att göra. Som fisken sa; "just keep swimming". Att aldrig ge upp, hur mycket det än känns som att världen jobbar emot en. Egentligen är det ju så jävla tröstlöst. Konstaterande: det går riktigt tungt just nu.

Emma

måndag 15 juli 2013

ANTICANCER.

Jag rekommenderar alla att läsa boken Anticancer av David Servan-Schreiber - speciellt om du är eller har varit drabbad själv av cancer. Den kommer med bra tips, kloka tankar och peppande ord - mycket har inspirerat mig i min vardag och kamp. Jag kanske på ett sätt är cancerns marionett-docka, men det hindrar mig inte från att göra allt jag kan för att klippa banden.

Inget är skrivet i sten och jag vill inte vara någon marionett-docka, speciellt inte denna djävulssjukdoms.


Emma

söndag 14 juli 2013

ATT KROSSA MUREN.

Det snarkas i hallen. Tänk att det lilla ljudet från min fyrbenta bästa vän kan värma hjärtat så galet mycket. Tanken på henne får mig att le. Beundrar hennes sätt att vara i nuet, bekymmerslös och glad - jämt och ständigt. Okej då, förutom när jag inte orkar leka eller ge henne tillräckligt mycket uppmärksamhet. Annars, alltid, ett leende på hennes läppar, ögonen liksom lyser. Jag tittar och försöker lära av henne. Att vara i nuet, orosfri över morgondagen och glad. Tacksam, och det är jag för väldigt mycket, till och med på ett sätt att cancern kom in i mitt liv.

Jag försöker lära mig att hantera bekymren när de kommer, om de kommer. Ibland kan jag komma på mig själv sittandes med rynkad panna och ögonbrynen djupt insjunkna. Precis som när man är arg eller irriterad. Det finns mycket jag är arg, besviken och ledsen över. Känslorna bubblar över i skrivande stund. Jag får många "hur mår du?"/"hur går det?"-frågor och det är alltid svårt att svara. När jag gick hos E (psykologen) jobbade jag mycket på att vara ärlig - med mig själv och andra. Att säga som det är, men jag fuskar. Säger att "det funkar" eller "jodå, helt okej". En del av mig vet att jag kommer börja störtböla om jag skulle svara hur det faktiskt är på riktigt. Inte många kan hantera att bryta muren jag byggt upp och kliva in. Jag tror jag "anpassat" mig till det. Många kanske nöjer sig med "helt okej"-svaret och sen byter jag samtalsämne. Enklast så. Många gånger för att det gör allt för ont att känna efter och förklara. Det krävs så mycket. Tillit, ork och mod. Valet att tystna är mycket lättare, då behöver de där öronen inte dra åt sig och ögonen bli osäkra på vad de ska göra/säga härnäst. Att hantera andras osäkerhet över att prata om cancern, nuet, framtiden och döden tar energi. Ofta känner jag nog att jag måste "ta hand om" dem och därför tystnar jag. Vill inte öppna dörren till det mörka som finns där inne stundvis. Jag orkar inte förklara och förklara, vilket jag troligtvis skulle behöva göra om jag skulle ge ett ärligt svar på de där stora frågorna som börjar på "hur".

Men sanningen är väl den, det är dåligt, ingenting är egentligen bra - vad nu det är. Alla känslor, all rädsla, minnen och inte minst oförståelsen är något enormt att försöka hantera. Uppe på det ett huvud som minut för minut ständigt bankar. Att aldrig kunna trycka på paus och få en jävla weekend från cancerkaoset. Att aldrig kunna känna att jag inte är helt ensam i det här. Jag vet att jag har mycket som måste ut. Jag vet att jag måste öppna mig, ta steget, oavsett hur jobbigt det är.
Familjen och vännerna som inte alltid förstår kan få mig att få panik vissa stunder. Jag vet vad jag måste göra, hur svårt och jobbigt det än är. Prata och släppa.

Emma

onsdag 10 juli 2013

HELLRE EN FÅGEL I HANDEN ÄN TIO I SKOGEN.

Jag skulle välja mina relationer. Jag skulle sålla - spara de som ger energi och ta bort de som tar energi. Enklare än så kan det väl inte bli? Ändå undrar hon varför jag stångar mig blodig? Ger människor chans efter chans, trots tydliga tecken på dåligt engagemang och dåliga prioriteringar. Kanske vill jag så jävla gärna att jag inte ser det uppenbara? Ändå kan jag känna inom mig, när jag känner efter på riktigt, att jag nog stångar mig blodig hur mycket det än tar emot att säga.

Det blir lite samma som när jag gick hos Eva (terapeuten). Jag fortsätter som vanligt och intalar mig att saker är annorlunda, bättre, sedan ställer hon frågor och då blir allt ihåligt - och väldigt tydligt. Precis som nu. Ögon utifrån påpekar, frågar, säger vad de ser, vad de hör. Och allt förändras, allt blir uppenbart även för mig. Blinda jag, som så otroligt gärna vill att det ska vara bra. Men, längst in känns det inte bra längre.

Kan vi inte jämföra vänner med pojkvänner? Skulle vi dejta en kille (eller tjej för den delen) som inte ger tillbaka lika mycket som vi ger dem, så inser vi ganska snart att det inte är värt det och lägger ner. Har jag fel? Att lägga mycket tid på en person som lägger tid på massa annat än en själv känns som slöseri. Man ger och man tar, det är väl så det funkar? Tänker jag efter så ställer jag nog ganska liknande krav på mina närmaste vänner och min pojkvän. Stöd och tid, självklart får de tillbaka minst lika mycket som jag kräver av dem. Använd sunt förnuft och förstå att jag inte menar att man ska sitta ihop, bara ha kvalitetstid för det behöver en relation - oavsett vilken det är.

Insiktsfulla reflektioner gjordes ikväll. Terapeuter klampar i klaveret, men du lämnar mig alltid med klarare syn. Liksom en mindre grumlig bild. Med tankar och synvinklar som inte slagit mig själv innan.

Emma

I TAKET LYSER STJÄRNORNA.

Jag kan se mig själv i en 13-åring. En 13-åring som går igenom något helt annat - att förlora sin mamma i cancer. Den var hjärtskärande att läsa samtidigt som jag fann tröst i den. Stycken i den påminde så mycket om mamma och mormor, och Mårten, min jävla Mårten. Från kapitel 46 någonstans forsade tårarna. Någon slog på kranen och jag kände mig en liter lättare när jag läst de sista återstående kapitlen.  Kan inte riktigt sätta fingret på vad som var så bra med boken. Jag antar att det var trösten, sorgen, orättvisan och förståelsen, oförståelsen. Hjärtat viskar "besvikelse" och hjärnan säger "du ställer för höga krav".

För höga krav... jo, jag vet, det är sant. Att mina vänner skulle kunna höra mina tankar eller se in i framtiden är lite mycket. Jag antar att jag har slutit mig, krupit in i mitt skal precis som snigeln när den blir rädd. Det är tryggt där. Där behöver jag inte vara rädd för att bli sårad, skadad. Jag antar att jag blir lika trött på allting som Jenna - 13-åringen. Alla ord, alla "jag förstår". Trött på allt.

Jag vet inte vad jag begär, men jag vet jag vet jag vet vad jag behöver göra. Krypa ut ur skalet, sträcka ut handen. Tusen pussar från F och kramar från bästis - precis vad jag behöver idag.

Emma

fredag 5 juli 2013

SAMMA OUTTALADE MENINGAR I TVÅ OLIKA HUVUDEN? NEJ. ALDRIG.

Vad äckligt det är. Jag sitter och läser mina journalkopior från Västmanlands Landsting. Har fått hem yttrande och beslut på anmälan jag gjorde under slutet av 2011 och början av 2012, någon gång... Alla minnen därifrån rivs upp och jag kan minnas nästan allt - som igår. Händelser jag aldrig kommer glömma.

Tänk er att tre personer sitter i ett rum. En av dem kommer med ett besked - vi kallar denna person läkare. När de andra två (patient, anhörig) sedan går därifrån, för att reflektera över vad som sagts, pratar de om beskedet. De har samma uppfattning, samma meningar som klingar i deras huvuden när de upprepar och återberättar för varandra. Den ene kan börja meningen och den andre avsluta den. Men läkaren säger "Nej, det var inte så jag sa. Det där har jag aldrig sagt." Vem har fel då? Hur kan patient och anhörig uppfatta samma meningar fel? Rättare sagt hur kan de höra meningar som tydligen aldrig sagts? Varifrån har de i så fall fått meningarna? Rena rama sammanträffandet? Eller? Kan det faktiskt vara så att läkaren sa som patient och anhörig säger? Att patient och anhörig faktiskt hörde rätt, att läkaren hade fel. Läkaren kom med felaktigt besked.

Men nej, då har läkaren i efterhand ändrat hennes besked och skrivit Uppsalas ord i journalen. Hon fortsätter med att patient och anhörig troligtvis inte förstått vad hon sagt. Att patient och anhörig är i chock och förnekelse. Klart vi var, men vi var väl fan inte döva?! Där står idag att min tumör är elakartad osv - saker som aldrig kom ur hennes mun när vi satt där. Orden som står kom från G.H. i Uppsala - ingen annan.

Kom inte och lura i mig att en person berättar en sak, sedan sitter de två åhörarna separat och återberättar en annan historia - men med exakt samma meningar. Vi är inte dumma i huvudet, hur chockade vi än är. Det är en spark i magen, en idiotförklaring och kränkande att få den responsen. Sjukvården skulle ju aldrig göra någonting fel. God forbid.

Åter till det som är äckligt, och det kan man säga att ovanstående lite invecklade förklaring är. Tvi för min första läkare, som inte kan stå för att hon gav mig felaktigt besked. Därmed var den anmälan färdig, klar. För hur ska jag kunna argumentera mot en i efterhand ändrad journal? Det är maktmissbruk. Det står ord mot ord och självklart vinner läkaren. "Du var chockad, Emma. Du minns inte vad läkaren sa."

Emma

torsdag 4 juli 2013

399 DAGAR SENARE.

Det händer saker.

1 maj 2012. Kortisonnsvullen, känslomässigt rubbad och milt sagt otroligt cancersjuk.
Fotograf: Caroline Broberg.

3 juli 2013. Idag. Hoppfull, starkare än någonsin, fortfarande obotligt cancersjuk.
Bild lånad av Studio By Carolin

Idag kan jag förstå att vissa inte förstår att jag är sjuk. Det syns inte längre och det märks inte på mitt beteende för det mesta. Men vad ska jag göra då? Annat än det bästa av det? Jag sitter ju mitt i det. Tåget går, för sent att hoppa av. Och även om det är åt helvete, orättvist och outhärdligt vissa dagar så har jag många anledningar att le till livet.

Tack Carolin Wahlgren för min nya frisyr. Tack för att du var så försiktig, lyhörd, trevlig, glad och minst sagt duktig! Tack för att du lyssnade, när jag pratade om min resa med Mårten - tumördjävulen i mitt huvud.

Emma

måndag 24 juni 2013

FÖRSÖKER LEVA SOM KLYSCHORNA LÄR.

Jag känner mig lite mätt på människor. Det klagas hit och dit om sådana småsaker att jag ibland vill ställa mig upp och skrika rakt ut. Vissa gånger ångrar jag att jag inte gjorde det där och då, i stunden. Samtidigt så förstår jag ju, att det är livet och det hör därtill. Själv klagade jag på håret för någon vecka sedan. Mamma kommenterade på det och jag blev att skratta lite smått när jag insåg det. Jag klagade över håret, vilket kändes rätt skönt hur löjligt det än var. Så jag vet, jag klagar också, men jag försöker tänka på det. Inte klaga över småsaker som håret, för jag vet att det är drygt för andra runt omkring mig att höra. Det är världens bagatell.

Ibland blir jag bara så förbannad. Människor som har så mycket men som knappt ser något av det. De tittar på andra människor, jämför sig och ser allt andra har som de själva inte har. Själv ser jag så många rika människor som har så mycket. Rik i mina ögon är inte när man har pengar - det är vänner, det är familj. Tak över huvudet och mat på bordet. Hälsa. Otacksamma människor som bara ska ha och ha och ha. Här sitter jag och vill bara ha en sak; en hjärna som är fri från Mårten. En kropp som inte sitter fast i cancerns vassa och elaka klor. Förut kunde dessa tankar få mig att bli smått bitter - okej jag kanske blir lite bitter av dem idag också men jag kan samtidigt släppa det på ett sätt. Jag vet att livskvalitén de har i sitt liv aldrig kommer komma i närheten av mitt. Jag uppskattar småsakerna och jag lever vardagen med guldkant så ofta jag kan. Jag är rik om jag bortser från cancern, för jag inser vad som spelar någon roll. Som Hollywoodskådiskarna, de har så mycket pengar men är många gånger olyckliga och ensamma. Men pengar och materiella ting har de oändligt av.

Jag läste en så klockren beskrivning av närhet och vikten av varandra så jag måste citera den här. Anticancer av David Servan-Schreiber, s 87.

"När en grupp apor hotas av någon fara och blir uppskrämda, trycker de sig instinktivt tätt intill varandra och plockar febrilt varandras pälsar. Faran minskar inte, men känslan av ensamhet lättar. Våra västerländska värderingar och vår dyrkan av konkreta resultat kan göra oss blinda för människans grundläggande, ursprungliga behov av närhet när vi ställs inför fara och osäkerhet. En lugn, trygg, konstant närvaro är ofta den bästa gåvan våra närmaste kan ge oss."

Säger inte det väldigt mycket?

Emma

torsdag 13 juni 2013

TIDEN. DEN VIKTIGA TIDEN.

"När saker och ting i Ditt liv nästan har blivit för mycket för Dig att hantera, när dygnets 24 timmar inte känns nog, kom ihåg majonnäsburken och två koppar kaffe:

En professor stod inför sina filosofistudenter med några föremål på bordet framför sig. När lektionen började lyfte han under tystnad upp en mycket stor och tom majonäsburk av glas och började fylla den upp till kanten med golfbollar. Han frågade sedan sina studenter om burken var full. Studenterna samtyckte till att den var det.
Då lyfte professorn upp en ask med småsten och hällde dem i burken. Han skakade den lätt. Småstenarna rullade ner i tomrummen mellan golfbollarna. Återigen frågade han studenterna om burken var full. De höll med om att den var det.

Därefter lyfte professorn upp en ask med sand och hällde sanden i burken. Sanden fyllde upp resten av tomrummen. Han frågade ännu en gång om burken var full. Återigen svarade studenterna med ett enhälligt "ja".
Då lyfte professorn fram två koppar kaffe som stått under bordet och hällde hela deras innehåll i burken, vilket effektivt fyllde upp det återstående tomrum som kunde finnas kvar mellan sandkornen. Studenterna skrattade.

Nu, sa professorn medan skratten klingade ut, vill jag att ni tänker er att den här burken representerar ert liv. Golfbollarna representerar de viktiga sakerna som familj, barn, hälsa och annat som ligger passionerat i ert hjärta. Sådant som - om allt annat gick förlorat och bara dessa saker återstod - ändå skulle uppfylla och berika ert liv. Småstenarna representerar andra saker som betyder något, som hem, jobb och bil. Sanden representerar allt annat - småsakerna.

Om ni lägger sanden i burken först, fortsatte professorn, går det inte att få plats med golfbollarna eller småstenen. Samma sak är det med livet. Om du lägger all tid och energi på småsaker finns det inte plats för det som är viktigt för dig. Så, var uppmärksam på det som är oumbärligt för din lycka och förnöjsamhet. Umgås med dina barn. Ta med din partner ut på middag. Ägna en omgång till åt det som gör dig passionerad. Tids nog kan du städa huset och annat som är mindre viktigt. Ta hand om "golfbollarna" först - sakerna som verkligen betyder något. Återställ det som är viktigast i ditt liv. Resten är bara sand.

En av studenterna räckte upp sin hand och frågade vad kaffet representerar. Professorn log och sade; -Jag är glad att du frågar. Kaffet finns med för att visa er att hur fullt och pressat ert liv än känns, så finns det alltid plats för en fika med en vän."


Klokt va?

Emma

fredag 7 juni 2013

I'M ON MY WAY, BUT I'M NOT THERE YET.

En dag går, två dagar går och vips så är det en ny vecka. Måndag och fredag känns det som nästan hela tiden. Jag försöker hänga med men gör det inte riktigt. Rycker på axlarna och inser att det gör inget, jag har inte så värst mycket tider att ha koll på numera. Har slarvat lite för ofta med meditationen och träningen den senaste tiden. Dagarna har bestått av att slappa i solstolen de dagar solen gett min bleka kropp en gnutta färg. Jag måste passa på att vara ute de dagarna, de är det bästa och mest effektiva sättet att fylla på energikontot skulle jag gissa. I och med att meditationen mer eller mindre försvann från mina dagliga rutiner i och med det minskade också träningen. Veckan bakom mig har jag varit seg och trött - jag har behövt vila och bara vara. Inga måsten med träning och meditation även om jag vet vilka under de gör, speciellt tillsammans.

Mötet med arbetsförmedlingen blev inte riktigt lika jobbig som väntat. Jag var förberedd på att jag skulle komma dit och få lov att försvara och kämpa för att inte bli övertalad att gå ut och börja arbetsträna nu. Jag är inte där än och det är en bra bit kvar även om jag knappt vill erkänna det. Men där satt vi på hennes kontor på Arbetsförmedlingen. "Hennes" hette någonting med Elisabeth, eller Ellinor, kan ha varit Margaretha. Kändes som något namn en drottning skulle kunna ha, oväsentligt men ändå. Kontoret var lika blekt och tråkigt som det alltid är på dessa myndigheter och jag kände mig som en myra. Pytteliten och virrig. Drottningen började ställa frågor som var väl ungefär lika breda och avlånga som ekvatorn. Jag hade kunnat svara allt från a till ö på dem och de var ett bra svar. Det gjorde mig ännu mer förvirrad - så klart. När hon väl specificerade sig blev jag inte klokare på vad hon var ute efter för svar. Det i sin tur fick mig att inse att jag verkligen inte är som förut. Håret är tillbaka, spralligheten och glada sidor börjar hitta tillbaka men huvudet har långt kvar att gå. Jag kände mig nästan dum där jag satt och inte kunde få ut orden. Tusentals meningar for genom huvudet och allt blev bara kaos där inne. Det faktum att minnet svek mig blev som sista droppen som fick bägaren att rinna över - hela situationen blev bara för mycket och så kom tårarna. Jag kunde inte ens svara på frågor som gällde mig själv och min vardag. Drottningen hjälpte verkligen till att få mig att tappa fotfästet.

Fy tusan för dessa situationer, det är de som får mig att bli ständigt påmind om vad som hänt och att jag inte är som förut. Att hjärnan behöver vila och få komma ikapp efter ingreppet och dessutom allt runt i kring en sådan här situation. Cancer. Ja, idag kan jag säga det, jag kan berätta om det, men mitt hjärta krossas fortfarande till småbitar. Jag får kämpa för att inte bryta ihop och gråta varje gång jag berättar vad som hänt. Idag lyssnar jag på kroppen, jag känner känslorna och det gör det faktiskt svårare att prata om det. Förut stängde jag av och gjorde det, stängde in känslorna och körde.

Jag ser gamla Emma framför mig. Vill bli en del av henne igen, liksom plocka russin ur kakan. Ta allt som jag tyckte var bra med henne och stoppa i mig nu, så att jag kan bli lite mer så igen. Men det går inte, jag kan inte komma in på den vägen just nu. Jag tar ett kliv mot henne men dörren stängs, nyckeln vrids om och kastas iväg. "You're not here yet." Fuck you, I already know.

Emma

tisdag 28 maj 2013

SKRÄCK. SKRÄCK. SKRÄCK.

Rödgråten med några sista tårar på kinden stod jag och väntade på bussen hem. Konstaterade precis att jag var tacksam att jag tog med solbrillorna när en kvinna kommer fram till mig och säger "Men vad vacker du var i den där klänningen!" Tårarna försvann och ett leende spred sig över mina läppar. "Tack, vad gulligt av dig!" svarade jag och kvinnan fortsatte "Ja men jag fick ju lov att säga någonting när man ser något så snyggt!". Tänk att några få meningar kan göra en så glad, mitt i sorgen när den är som jobbigast att känna.

Solen skiner och jag är precis hemkommen från ett samtal med E. Ett samtal som var otroligt jobbigt emellanåt men också så välbehövligt. Checkar av mina framsteg och klappar mig på axeln. E tror på mig och jag kan säga att jag också gör det, kanske inte lika mycket men det kommer. Jag jobbar på det, som med mycket annat. När jag tittar tillbaka på tiden jag gått hos E har det hänt mycket. Både inom mig själv och diverse händelser runt omkring mig. Det pratades om skräck idag. Skräck som jag kände kvällen jag fick epilepsi och karusellen startade. Cellerna i kroppen minns så väl vad som hände då. E ledde mig in i minnet igen, jag fick gå igenom det steg för steg - oavsett att jag har gjort det förr. Jag behöver göra det mer. När jag satt där och fick beskriva som när man återberättar en film, kom stegvis känslor och förnimmelser tillbaka. Så som jag kände det då, konstiga känslor i vänster sida - armen, benet, foten. Att vara i den där skräcken och måla upp den igen som att den händer precis nu gjorde att min fot började darra. Nästan rycka extremt lite, men ändå, jag kände vissa saker som jag kände då. Bara genom att tänka på det och försöka måla upp samma situation och känslor jag minns jag kände då. Döden var på intåg och jag hade ingen kontroll över min kropp. Jag var ensam och livrädd. Exakt så kändes det då, den kvällen som allt förvandlades till kaos. Här skulle de hitta mig död om jag inte tog mig till akuten på stört.

Det är en kväll jag sent kommer glömma och dagens samtal bevisade än en gång att jag är inte klar med den. Skräcken och panikkänslorna. Jag satt hos E och hulkade idag, den ena näsduken efter den andra förvandlades till smulor och tiden började gå mot sitt slut. Nu vet jag vad jag mer behöver hem och jobba vidare med. 11 september 2011, hur många gånger ska jag behöva återuppleva dig?

Emma

måndag 27 maj 2013

JAG? VAD JAG VILL?

Tror aldrig jag haft så mycket tankar runt "vad vill jag?" som på senaste. Jag ser vänner som reser runt utomlands, köper hus, klättrar på karriärstegen, vänner som väntar barn. Jag är så otroligt glad för deras skull att jag blir tårögd bara jag tänker på det. Främst tanken på kommande bebisar - jag längtar. En liten smula rädsla uppstår också, tänker som K sa i fredags. "Jag är ju så rädd att tappa dem!", hah det kan vi ta i hand på. Jag med min vänsterarm... lär väl få träna massor tills hösten kommer! Samtidigt som jag blir glad för mina vänners skull så poppar frågorna upp. Vill jag ha barn? Vill jag göra karriär? Inom VAD vill jag i så fall göra karriär? Var vill jag bo? Hur vill jag bo? Följa mina drömmar? Förresten, vilka är det nu för tiden?

Jag vet. Det kommer med tiden, och jag är inte där än. Jag antar att det är delen av mig som vägrar acceptera att jag är sjuk som även står för dessa tankar. Jag vet att jag måste ta det när jag står där. Som massören sa, "du kommer till vägsjäl och kommer tvingas välja", jag är inte vid ett vägsjäl än. Men tankarna vill vara där på något sätt, jag vill ju självklart också kunna göra allt det som de andra friska gör. Men nej, idag får jag ha tålamod, sitta still i båten och njuta av mina dagar hemma. Komma ihåg att det är vad jag behöver just nu - tid och lugn.

Jag kan ju faktiskt sola hela dagarna när det är fint väder, promenera och vara ute, ta sovmorgon, dricka kaffe när jag vill på dagen. Äta när jag vill på dagen. Se på film eller sova hela dagen om jag så vill. Det finns fördelar och kanske börjar jag kunna se dem mer och tycka att det är helt okej att vara sjukskriven.

Klappar mig själv på axeln och säger "jag har blivit duktig". Gett mig själv mer tid och lugnat mig något ofantligt om vi jämför hur det var för två år sedan. Det tar tid, men det är okej. Tränar på att prata med mig själv med en snällare röst. Tack underbara vän för att du hjälper mig inse saker jag ibland är blind för. Utan ditt stöd i den här karusellen vet jag inte vad. Jag hoppas jag påminner dig om hur viktig du är för mig. Gisela. 

Emma

onsdag 22 maj 2013

TANKEN NÄR DEN ÄR UNDERMEDVETEN.

För några veckor sedan hamnade jag i ett undermedvetet tänk som jag inte visste om att jag hade. Heh, komisk formulering... Efter månader in och månader ut med huvudvärk, trötthet och orkeslöshet blev det en vana för mig att säga "gör jag si, gör jag så, blir det så där". Med andra ord: "överanstränger jag mig", "stressar jag", "vilar jag inte", "är jag bland mycket folk, rörelse och ljud"....så "blir jag trött" eller så "får jag huvudvärken från helvetet", "blir jag som överkörd i kroppen - d.ö.d." etc etc... ja, ni fattar. Jag var i det, att tänka så, sen att det var negativt det reflekterade jag aldrig över.

En dag var jag hos min terapeut och satt där, med andan i halsen i princip och berättade att det var en sådan där stressig dag. Jag skulle göra en del ärenden, hade tider att passa och det blev stressigt. En sådan där dag när jag kommer komma hem och spontandö i soffan med ett huvud som sprängs vilken sekund som helst, tyckte jag. Terapeuten tittade på mig och sa "hur vet du det?". Ja, tänkte jag lite med ett spontant skratt i mitt huvud, hur vet jag det? Genom erfarenheter, det har varit så sedan jag blev sjuk ungefär, därför vet jag det, tänkte jag. "För det har varit så?" svarade jag. "Och varför skulle det behöva bli så nu bara för att det har varit så? Du vet väl inte vad som kommer hända senare idag? Eller vet du det, Emma?" Nej, tänkte jag det vet jag faktiskt inte. Småskrattade lite och insåg komiken i det hela.

Självuppfyllande profetia, nämnde jag det? Jag gjorde det fast det blev på ett negativt sätt. Det tänkandet, "gör jag så kommer jag få huvudvärk", måste jag bryta. Sagt och gjort, eller ja, inte gjort men nu jobbar jag på det mer än någonsin. Jag vänder på det, för kan jag göra självuppfyllande profetior till det negativa hållet måste jag kunna göra dem åt det positiva hållet också. Meditation till exempel, skapar lugn i min kropp och gör att jag andas bättre, det i sin tur hjälper mot huvudvärken. För min del funkar det bättre än en tablett. Jag har provat allt och det finns inget piller som tagit bort huvudvärken, men meditationen lindrar det. Mer än det kan jag inte begära. Jag har hittat mitt svar för att få lite mer kontroll på huvudvärken.

Idag har jag tittat på ett klipp med Kjell Enhager och känner mig galet peppad. Han har både komik och vett i de saker han säger. Jag AB, kolla på den. Vi kan mycket mer än vi tror, frågan är vill vi tillräckligt mycket?

Emma

tisdag 21 maj 2013

TISDAG I TYSTNADENS TECKEN - T.I.T.T. SOM J SKULLE SAGT.

Jag sitter hos mamma. Djurmo, platsen som jag vill kalla lugnet själv - i alla fall en dag som denna. Här mår jag bra. Tystnaden är total om man bortser från fågelkvitter och tutande tåg med någon timmes mellanrum. Underbart med andra ord. Perfekt ställe för mindfulness och vila för huvudet. Öronen får också tid att återhämta sig. Jag behöver göra så här ibland, ta mitt pick och pack och sticka hemifrån. Med mamma är allting dessutom så enkelt. Vi pratar - om allt - och det finns en förståelse som inte många andra har. Vi har gått igenom lite liknande saker även om de egentligen inte är lika alls, men de påverkar en på liknande sätt. Tvingar en att gå igenom faser av bearbetning. Ja, så ska jag nog säga, det stämmer mer överens med verkligheten. Chock, förnekelse, sorg, rädsla, oro och skräck. Det tar ungefär aldrig slut, alltid poppar något nytt upp som kräver ens känslor och energi.

Jag och diskussioner... jag skulle kunna prata tills någon tejpar igen munnen på mig, hah. Pratkvarn är förnamnet, oftast i alla fall. Ibland kommer ingenting, allt beroende på olika faktorer så klart. Sedan jag blev sjuk, opererades och de grötade runt i huvudet har det också blivit lite error i huvudet. Som när vi var och handlade (för ett år sedan eller så) och M bad mig hämta keso. Jag stegar mot mejerihyllan och efter tre steg har jag glömt vad jag gör där. Levande frågetecken och folk i affären både ser väl förvirringen och undrar.

Likadant med fokus, så fort någonting runt mig stör min koncentration är jag lost. Mycket ljud, rörelse och aktivitet har verkligen fått mig ur balans, både i huvud och kropp ordagrant. Fötterna känns som runda under och jag snurrar runt som en sådan där barnleksak, en gubbe som är rund nertill istället för att ha fötter. Med tyngd i de "runda fötterna" så skulle man slå honom på huvudet skulle han bara vicka runt lite, gunga liksom. Den skulle aldrig ramla. Skillnaden mellan den och mig är att slår man till mig så ramlar jag nog på några sekunder. Efter operationen är balansen urdålig vissa dagar, men jag blir ändå imponerad över kroppen. I början av 2012, så där direkt efter operationen fick jag ju lov att lära mig gå i trappor igen. Lära mig avståndsbedömning med vänstersidan, fan till och med försöka komma ihåg att jag ens hade en vänstersida. Lära mig använda handen och styra den riktigt igen, allt blev som en tultande bebis nästan. Ostyrigt och hackigt. Idag märker jag ytterst lite, då har de varit inne i min hjärna. Kontoret som styr allt. Herregud. Det kommer jag nog aldrig fatta. På lite mer än ett och ett halvt år har kroppen lärt sig allt igen, utan någon som helst hjälp. Jag bara fortsatte göra allt som vanligt, lite långsammare och försiktigare bara. Nu går det bättre.

Emma

måndag 20 maj 2013

LYCKAN OCH SKRÄCKEN.

Faller pusselbitarna på plats? Vågar jag tro det? Att det tar sig, bit för bit och att det kanske kan förbli så? Jag är livrädd för att göra större konstateranden att det går min väg. Att jag är på rätt spår och att jag mår bättre än på länge. Usch, nu blir jag ledsen. Earth, Wind & Fire spelar September i bakgrunden och här sitter jag med någon slags tvetydig känsla av lycka och skräck samtidigt. Att våga tro att vardagen kan bli någotsånär normal igen är svårt. MR kommer fortsätta och sjukhusbesök likaså, men att känna sig bättre, kunna göra mer saker, ta sig ur lägenheten och livet som isolerad och otroligt sjuk. Tänker på mamma, som kom en dag med tårarna i ögonen och nämnde att hon tänkte på mig när hon hörde låten Stronger than ever med Magnus Carlsson. Jo, lite så känner jag just nu men skräcken finns där. Kanske är jag mest rädd för att konstatera just för att min tur inte ska vända. Jag har nog länge varit sådan, "konstatera inte för då vänder det". Men det behöver det inte göra. Mindfulness, right?

Allt tar sådan otrolig tid. I många inlägg tidigare har jag sagt att det går åt rätt håll, att jag känner mig bättre och att jag troligtvis kommer konstatera det ett X antal gånger igen. Psyket behöver verkligen sin distans för att kunna mata in alla information. För varje månad som går har psyket fattat lite mer. Jag måste ha tålamod. Tålamod, tålamod, tålamod. Och acceptens, minst lika mycket som tålamod, om inte mer. Utan acceptens kommer jag ingenstans, antar att det är därför det tar sådan tid.

Idag slår jag av TV och satsar på meditation och mindfulness som får genomsyra denna måndag. Lugn och ro, luft och promenader med Freja. Idag finns inga måsten. Idag ska jag inte gå någonstans. Jag ska inte göra något. Jag ska inte uppnå något.

Emma