Suger på en bit mörk choklad och funderar över en kopp te, efter att ha gått en härlig kvällspromenad. Jag har strosat och kikat på hus, F har busat och levt loppan som vanligt. Det är precis som att jag har fått en spark i baken. Kanske har jag också det. Samtalet med sjukgymnasten, samtalet med nya terapeuten. Nya mål är satta och idag har jag satt p för den här perioden. Det har varit en onödigt tung period, men nu får det vara bra med det. Slut på självömkan. Att jag har det så jävla jobbigt - att allt är så jävla jobbigt - att ingen verkar förstå mig. Men ja, det känns så ibland. Det är ett helvete och detta helvete går upp, och det går ner. Jag måste ha båda de där perioderna. För bara när jag är som längst ner på botten, grinat, hävt ur mig, pratat, grubblat (ja, allt det där ni kan tänka er) kan jag sätta ner fötterna. Sträcka på mig och skjuta ifrån igen, uppåt, mot toppen. Mot mina mål och den starka Emma som jag egentligen är.
Jag vet att jag har mycket att bearbeta, egentligen främst sorg. Sorg över så mycket som jag förlorat och missat. Down-perioderna tillåter mig att gråta över det, ta till mig sorgen. Innan vi kan gå vidare måste vi sörja klart till viss del, även om sorgen kommer fortsätta. Det gäller bara att acceptera. Sorgen, känslorna och dess smärta tillåter mig att lägga mig ner, blotta mig för mig själv och gå in i det, tills jag kräks på det. Se mig för den lilla tjej jag egentligen är. Som de barn vi alla faktiskt är. De som ibland har för stora kläder på sig så man känner sig obekväm eller de som gråter över att de fått fel kläder. Jag är den som känner jag har fått fel kläder på mig, de passar inte och jag vill bara gråta över dem ibland. Tårarna får det att kännas bättre, de läker. Det bästa med perioderna är att de kommer och går. De går över och gör helvetet lite mindre helvetiskt.
Vissa insikter och förändringar med mig är ganska totala. Jag har förändrats och det medför sina konsekvenser. Relationer blir annorlunda. Jag är livrädd för ett x antal saker. Jag är fruktansvärt rädd att stå själv. Själv i hela den här resan, utan stöd och någon att luta sig mot. Jag vet att jag alltid kommer klara mig och det i sig är väl en trygghet gissar jag. Men för att vara helt ärlig, själv - vad är man?
Emma
Så otroligt bra skrivet, oavsett vad man går igenom så har du rätt, själv- vad är man?
SvaraRaderaMan ska ta vara på allt och alla runt omkring sig.
För mig så är du så otroligt stark.
Kram Pernilla