onsdag 28 november 2012

SAMLA DIG.

Jag måste samla mig. Men usch...åh. Det går bra. Andas, det går bra. Samla dig, Emma, det läker.

Jag har ett hål i huvudet. Kommer jag svimma? Kräkas? Neeej, jävla nojja. Men jag skulle aldrig kunna bli läkare. Illamående lägger sig sakta medan jag försöker skjuta undan tankarna på att jag kanske vaknar med halva hjärnan på kudden. Hur ska jag kunna sova nu? Jävla ärr som inte alltid vill som jag vill. Varar sig och krånglar ibland, extremt sällan men som nu. Var...usch det är nog det äckligaste ordet jag vet. Jag ryser när orden formas i mina tankar. Det är en så konstig känsla, i huvudet, i huden på huvudet rättare sagt. Ömt just nu och det är precis som att det är öppet in dit. Jag ryser än en gång. Suturer som suttit och lämnat öppna små hål ungefär. Suturer som gjort att saker och ting inte fungerar i huden som det brukar.  Hjärnan kan inte rinna ut, jag vet, men jag ska erkänna att ärren skrämmer mig något otroligt när de blir infekterade. Det är såna äckliga känslor. Självklart flyger ju tankarna iväg och tänker det värsta möjliga - hur vi människor fungerar alltså... Men det är klart oron kommer som ett besked på posten.

Huvudet måste mala på om någonting annat och få bort känslan i magen innan jag lägger mig, så jag kan sova lugnt. Ja, någorlunda lugnt i alla fall med tanke på allt annat som far runt i hjärnkontoret.

Godnatt. Snart.

Emma

fredag 23 november 2012

MUSIC.

Sleeping sickness - City and Colour.


Emma

måndag 19 november 2012

SOCKER.

Finns det någon som kan svara på om socker "göder" tumörer?

Jag har några gånger nu hört att socker ska vara dåligt om man har cancer och nu funderar jag verkligen över det där. Jag ska fråga läkaren nästa gång vi hörs men... Jag undrar verkligen. Kan dieter och kosthållning göra att tumörer ligger still och tom inte växer? Vissa säger det, andra håller inte med.

Men, vad är sanningen? Någon som vet någon bra sida att kika på?

Emma

HEAD & HEART HURTS.

F ligger utmattad och sover på mitt rum. Jag sitter en våning upp och känner mig som mamman som lämnat sitt barn till barnvakten. Pustar ut i soffan och den första tanken som slår mig är äntligen... lite ensamtid. Inser att jag inte bara behöver ensamtid från människorna runt om mig, jag behöver det även från henne. Tystnaden och lugnet... Min lilla bebis. Huvudet dunkar i nivån att tårarna trycker bakom ögonlocken. Vet inte om det är huvudvärken i sig som skapar tårarna eller om jag bara är känslomässigt fucked up idag. P har ringt och jag har inte kraften att lyfta telefonen. Jag har inte kraften att ringa något av alla de där samtalen jag skulle göra idag. Jag vill bara sitta här. Rakt upp och ner. Det finns en morgondag att ta tag i allt som behövs göras. Som det känns just nu får det fan vänta.

Det sägs att med tiden läker såren och tårarna faller när jag tänker på allt som hänt. Ju fler tårar som rinner nedför min kind desto mer infekterad känsla i huvudet. Hjärnan känns svullen och pulserar ännu mer än vad den gjorde för några minuter sedan. Tänker fortfarande på ett hastigt möte med en gammal lärare för några dagar sen. En lärare jag tycker mycket om, hon vet nog mycket väl vem hon är. Varje gång jag pratar med någon om Mårten så känns det overkligt. Munnen pladdrar på om dagsformen, tumör hit och dit, förändringar och allt vad det är. Hör hur den där lilla personen i mig undrar hur tusan allt det här kan gå ihop. Hur tusan jag kunde hamna här? Hur kan meningen "har cancer" börja med "jag" när den kommer från mig? Som läraren sa "men lilla Emma...". (Hon har känt mig sen jag var liten.) Tårarna trängde fram i hennes ögon och i de stunderna krossas mitt hjärta. Dels för att det gör det så verkligt vilken situation jag sitter i, men också för att jag inte klarar av att se andra gråta. Andra gråter och mår dåligt för en jävla helvetes äckel Mårten som finns i min hjärna. Om jag ändå kunde ta bort honom... Önskar över allt annat att jag kunde det. Usch!

Jag har känt mig så tom. Tom på ord, tom på tankar men ändå är det kaos i hela mig. Det är nog oändligt många tankar som far runt innanför mitt pannben. Många frågor. Hur en belamrad hjärna kan kännas tom är något jag kommer fundera på ett bra tag till.

Fan alltså. Jag hatar Mårten, jag hatar cancer och jag hatar vardagen och livet som sjuk. Folk tycker det är tråkigt och jobbigt att vara förkyld eller sjuk i över en vecka. Snacka om att det finns kontraster i livet...
Fuck cancer så galet mycket. Du kan få mig att gråta, du kan få mig att inte orka saker men det betyder inte att jag kommer sluta kämpa. Även de dagar jag känner för att lägga mig ner och dö kommer jag fortsätta kämpa. "Ge upp" är två ord jag aldrig kommer använda i samma mening som "jag". Hittills har jag vunnit många fighter mot dig, jag kan lova att det blir fler.

För alla oss - fuck cancer!

Emma

tisdag 13 november 2012

DENNA SJUKDOM ALLTSÅ...

Tråkiga dagar. Jobbiga sådana. Vaknar, konstaterar att huvudvärken är åt helvete jobbig, äter frukost, promenerar med F, vilar, vilar, vilar, promenerar med F, konstaterar att huvudvärken fortfarande är för jävlig, sover. Typ. Samma visa varje dag. Sa jag att det är tråkigt? Livet med sjukdom, usch.
Just nu är någonting inte helt rätt i kroppen. Lederna och blodkärlen känns som när man försöker dra ut en kola och göra den avlång - det går minst sagt segt. Huvudet pulserar och jag flåsar fan när jag är ute och går i små uppförsbackar. F springer, lika vild och livlig som vanligt. Jag älskar att hon är så där glad men önskar att jag orkade vara lika glad och hysterisk med henne. Tyvärr inte idag. Huvudet dunkar något hemskt och nacken kan behöva sig en omgång massage, men med krassligheten, eller vad det nu än är, funkar det inte. Mitt i allt det här längtar jag efter jul, och att flytta. Jag dör nästan av längtan.

Flytten innebär ett steg framåt. Det känns som att jag får tillbaka en del utav min självständighet. En del av mitt riktiga liv kan fortsätta med annat fokus. Trycka på play efter att ha haft livet på paus i flera månader. Alla runt omkring mig lever vidare och det måste ju jag också göra. I och med ett cancerbesked känns det som att livet stannar upp. I och med behandling och diverse operationer så stannar livet upp, hur lite man än vill det. Rehabilitering, olika metoder för att hitta tillbaka. Tillbaka till en normal vardag, där dagarna rullar på som vanligt. Vad nu vanligt är... Men som jag hade det innan jag blev sjuk. Då jag kunde välja vad jag skulle göra, vad jag ville och orkade göra. Livet som frisk: valmöjligheter.

Jag har förändrats, mycket till det bättre men det finns också saker som jag önskar att de inte hade hänt. Händelser som påverkat mig till den stora grad att jag blivit rädd, orolig och väldigt allvarlig. Men det är så jag är idag och det är som de säger: det du har varit med om är det som skapat den du är idag. Jag försöker lära mig att jag inte ska ångra saker jag gjort. Jag ska ångra saker jag inte gjort.

Idag känner jag bara ett stort FAN. Fan för Mårten, fan för cancern och det den tog från mig.

Tack för fina mail, ni gör mig så glad. 

Emma

måndag 12 november 2012

SKALLEBANK - DRIVES YOU NUTS.

Kronisk huvudvärk är ett helvete rent ut sagt. Att ha huvudvärk jämt, varje minut av dygnet, inte en stunds vila... Det tar sån jävla energi så det finns inte.

En sak som läkaren i Falun berättade är att hjärnan inte har några smärtreceptorer. Alltså, hjärnan kan inte känna smärta. Det var andra gången jag fick det förklarat för mig, men jag har inte tänkt på det så mycket förrän nu. Jag har alltså gått till läkaren i över ett år och fått nya, diverse värktabletter och morfin mot huvudvärken, helt i onödan. Kortsiktiga och tillfälliga "lösningar" mot en smärta i hjärnan som inte ens existerar. Smärtan kommer av att smärtreceptorerna, som finns i blodkärlen inuti kraniet, skickar signaler om smärta. Dessa signaler upplevs då som smärta i hjärnan/huvudet.

Har du hört något så dumt?

Emma

måndag 5 november 2012

MELTDOWN.

Omgivningen känns som allt annat än bomull. Jag river mig här och var i situationer som känns som vassa taggar. Orkar inte med någonting och irritationen stiger mig över huvudet. Förföljd av min värsta fiende, huvudvärken, blir jag som nedbruten. Det tillsammans med en trötthet som heter duga och en fjantkrasslig hals som inte går över. Jag vill så mycket men vet inte hur. Det går ju liksom inte. Alternativen är för tillfället borttagna och jag får acceptera en vardag med planering och prioritering. Prioritering vad jag lägger energin på och när man inte orkar något väger man allt med guldvåg. Utsätter mig inte för saker jag kanske kommer gå hem och må dåligt över, för det har jag inte råd med. Det ser jag ingen mening med.

Vilsen och frustrerad så det kokar i ådrorna, känner för att plocka fram en hög med tallrikar. Slänga dem i väggen, en efter en, hårt, så det känns. Så hela universum skakar. Skrika tills jag inte har någon röst kvar och hoppas att när jag har skrikit tills jag inte har nån röst kvar ska allt vara bättre. Är det okej, att vid 23 års ålder, vilja bete sig som en upprorisk tonåring som smäller i dörrar och skriker? Jag behöver det, få skrika och smälla lite... Jag saknar M i Polen... Förbannade Polen. Jag saknar alla mina vänner i Västerås. Jag saknar mitt sociala liv och jag hatar att vara så otroligt allvarlig hela tiden. Den där Emma som sprang runt och skojade, busade och tog allt på ett inte så jättestort allvar verkar har uppgraderats till en annan version. En äldre och visare version antar jag. Versionen som fått sig en näsbränna och två från livet. Insett saker.

Det är inte bara F som får stå ut med en lättretlig och irriterad matte... vill verkligen skjuta huvudet av mig ibland, och öronen... ja vad ska jag ha dem till när de bara gör ont och jag ändå inte orkar med speciellt mycket ljud?

F vill ha uppmärksamhet, hon vill leka och busa. Hon skäller och biter i madrassen, jag tittar på henne och säger åt henne. Hon slutar inte. Försöker gräva sig till Kina genom madrassen, nu ska hon upp i sängen. "Maaaaaaaaatteeee!!!!" Se mig, hör mig, ungefär. Det är inte hennes fel att du har huvudvärk även om yrvädret till hund kan få det att verka som det ibland. Andas Emma... andas.

Emma