onsdag 30 november 2011

ONE REPUBLIC - GOOD LIFE.



Dagen har i princip bestått av telefonsamtal för mig. Sammanlagt ca 5 timmar och då har jag pratat med mina bästa. ♥

Imorn blir det plugg och förhoppningsvis mindre huvudvärk!

/E

UPPE I DET BLÅ.

Ni vet hur vårkänslor känns? Ungefär som att det bubblar inom er och allt ni kan göra är att le. Det bara går inte att sluta. Så skulle nog i alla fall jag beskriva det, på ett ungefär. Idag är en sån dag för mig. Det känns som att mitt hjärta bara växer mer och mer, så snart tror jag det ska hoppa ur bröstet på mig. Ni vet vilka ni är och ni gör mig så otroligt jävla glad, jag kan inte beskriva det. Jag vet inte vart jag ska ta vägen helt enkelt, haha.

Jag börjar inse vad som verkligen betyder nåt och vad lycka är för mig. Länge har jag sett min lilla "resa" som började i september som en ond spiral som går neråt. Neråt, neråt och neråt, non stop. Men vet ni, den går nog faktiskt uppåt. Jag säger alltid till alla andra att vara med dem som får de att skratta och göra saker som de blir glad av, men, inte gör jag det själv speciellt bra. Familj och vänner, det är nåt som betyder otroligt mycket för mig. Mezgin fick mig att inse saker igår och det jag måste göra är att se till att spiralen fortsätter uppåt. Skratta, vara positiv, umgås och göra saker jag tycker om. Fyllas av glädje och vara så uppe "i det blå" att jag inte hinner vara negativ. Haha, ni undrar nog om jag röker på...men nej, tyck vad ni vill men jag tror fan på det här. Göran (läkare i Uppsala) sa också att jag skapar bättre förutsättningar om jag är positiv, nåt som flera läkare sagt. Patienter med positiv inställning och dåliga odds överlever i större utsträckning än patienter som är negativa men har goda chanser att klara sig.

Så min största och första uppgift nu är faktiskt att bara vara glad och positiv, uppe i det blå. Mycket mer än jag tänkt innan.

Did you say it? "I love you. I don't ever want to live without you. You changed my life."
Did you say it? Make a plan. Set a goal. Work toward it, but every now and then, look around; Drink it in 'cause this is it. It might all be gone tomorrow."

/E

tisdag 29 november 2011

MALIN

Besök och kaffeprat med en av världens bästa <3

/E

COFFEE & MUSIC.

Satt med penna och musik hela dagen igår, glömde äta och försvann in i pappret totalt. Va skönt det var. Huvudvärken var inte att leka med, jag höll på att få frispel på mamma så fort hon prasslade med en påse eller skramlade med disken. Helt galet vad dåligt tålamod jag har de dagarna. Då är det musik i öronen och försöka koppla bort allt annat som gäller.

Ställde kaffekoppen i kylskåpet imorse, så nu vet jag ju vad jag ska förvänta av mig själv idag, haha. Tänker fortsätta denna dag som igår. Rita, kaffe och musik för hela slanten.

/E

måndag 28 november 2011

A NEW TYPE OF MONDAY.

Vilken skön morgon. Jag vaknade innan klockan ringde, tittade ut och lite vitt var det fortfarande. Snälla snö ligg kvar, det är så mycket vackrare ute när det är vitt. Jag vill inte se mer ruttet gräs och bruna träd, ysch så fult.

Nu ska jag grabba tag i pennan och låta tankarna flyga iväg. Jag är inspirerad att rita - chocker. Musik på högsta volym och huset för mig själv, det tänker jag njuta av. Ritaritaritaritarita.

I must be dreaming.

/E

söndag 27 november 2011

TOTALT UNDERBAR HELG.

Syrran och brorsan kom på besök i lördags och det blev babbel högt och lågt. Jag tror alla hade nån grad av fnatt, vi skrattade så vi kiknade allihop. Tårarna sprutade och magen gjorde ont, haha ibland är det skönt att bara sluta tänka. Det har varit ett jävla madhouse här hemma hela helgen och ja, jag får nog ta på mig det största ansvaret för det. Mina tankar far runt tusen saker och jag är inte ensam om att inte kunna prata. Tror alla har lite talfel här just nu.

Jag äter mindre och mindre kortison vilket känns väldigt bra. Ändå är jag pigg och mår väldigt bra med tanke på situationen, det är grymt! Vet inte om jag inbillar mig att jag mår så "bra" eller att jag verkligen gör det, haha hur som helst är det väldigt bra. Jag ska inte tråka ut er med mitt snack om hela situationen. Jag har nu väldigt många att tacka för leendet på mina läppar.

Jag längtar framåt.

/E

lördag 26 november 2011

POPPERS PINGVINER.

Lagom hysterisk dag så varför sluta?
Lördagsmys hos Skoglund-Sundbergs ikväll.

/E

fredag 25 november 2011

FREDAG. IGEN.

Vilken skön dag. Mamma knackade på dörren strax innan 14 idag, då undrade hon om jag levde. Haha, helt sjukt att jag kunde sova så länge men det behövdes väl. Vi begav oss ner på stan och gjorde lite ärenden, hysterin var total på ICA Maxi. Mamma sprang runt som en flipperkula som vanligt där inne. Jag skulle ringa massa samtal och vara flitig men inget av det blev av. Hann inte ringa nån jag ville, dagen sprang ifrån mig. Det fick bli fredagsmys framför TVn med m&j i vanlig ordning. Känns det kanske igen nu?

Jag har skrattat hela dagen idag, det är jag väldigt glad för. Alla glada stunder är stunder jag kommer hugga mig fast i. Ni underbara människor som får mig att skratta, er kommer jag aldrig släppa. Nu ska skiten bort och allt det positiva in!

Muñeca Sistem feat Notch - Here comes the rain.


Inget kommer få mig att sitta still. Ever.

/E

torsdag 24 november 2011

Life isn’t about waiting for the storm to pass
It’s learning to dance in the rain

/E

...AND IT GOES ON.

"Emma, du kommer aldrig bli frisk. Vi kan inte bota din cancer... du kommer få lov att fortsätta leva med din hjärntumör."

Hur fan förstår man ett sånt besked? Hur accepterar man det? Hur gör man sig motiverad att kämpa vidare? Hur förbereder man sig för att sitt liv kanske fortsätter i rullstol, när det enda man vet är att kunna gå själv och göra allt själv? Hur, det är min stora fråga.

Jag förstår om ni tycker att jag är konstig i huvudet när jag säger att jag ändå känner mig lättad och glad. Min magkänsla har sedan länge sagt att det här inte är tillfälligt och nu vet jag - det är inte tillfälligt. Det jag tror jag kommer ha svårast att acceptera i allt det här är att mitt liv tagit en vändning. Saker och ting kommer inte bli som jag tänkt mig. Sedan får jag lov att försöka se möjligheterna och inte hindren, även om det då och då kommer vara riktigt svårt. Men det är väl inte fel att livet inte blivit som man tänkt sig, det kan bli bra ändå. Man måste komma ihåg att saker också blir vad man gör de till.

/E

onsdag 23 november 2011

BESKED.

Det kändes som att jag fick tillbaka en del av mitt liv idag. En del av mig själv.
Det har varit ännu en lång dag fylld av skratt och tårar. Tänk att de ligger så nära varandra egentligen. Det blev ett hjärtekrossande besked och ändå känner jag mig så lycklig. Det är en konstig känsla. Idag är verkligen beviset på att väntan på domen är värre än självaste domen. Det spelar ingen roll, ovissheten är psykisk terror. Hellre att veta, för då vet man i alla fall. Nu vet jag vad jag har för alternativ och vad jag kommer få jobba med.

Kära vänner, jag har en hel del uppdateringar...men det känns helt fel att sitta här och säga allt rakt ut. Det är invecklat. Jag fick i alla fall träffa min läkare idag. Vi pratade igenom min situation och sen fick jag åka hem. Nu är jag hemma på "betänketid" och har ett stort beslut att ta. Jag ska berätta men vill ta det mer personligen. Du får mer än gärna ringa eller maila om du vill, annars hör jag av mig inom kort! :)

Nu ska jag krypa ner i MIN säng. Fyfan så underbart!

/E

tisdag 22 november 2011


Vem tänker du på?
Jag vet i alla fall vem mina tankar vandrar till..

/e

måndag 21 november 2011

FIGHT.

Med min armé ska det här gå. Ingenting är omöjligt. Och om jag någonsin skulle tvingas klara det här så är det nu, nu när jag har världens bästa stöd.

MED VILJAN, FÖR KÄRLEKEN OCH DRÖMMARNA.

"God didn't give me this long legs to sit in a wheelchair."

/E

UPPSALA.

Nu bär det av till Uppsala, håll alla tummar ni kan! Jag hoppas det går snabbt och smidigt. Lite tid över till annat hade varit kul, men det är kanske att hoppas på för mycket. Får tro på en bra dag i alla fall!

Later.

/e

söndag 20 november 2011

KLYSCHOR.

Imorn bär det av till Uppsala - jag längtar så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Mamsing och pappsen följer med, känns bra så vi alla får en chans att räta ut de tusen frågetecken vi har i huvudet. Ska pressa sönder läkaren tills hon svarat på alla mina frågor, tänker inte åka hem innan dess. Om det så ska vara att jag måste stanna kvar några nätter så fine, då får det vara så.

Så jag antar att det är dags att packa och förbereda inför imorn, lika bra att vara förberedd på att bli kvar.

Känns som jag börjar se saker så tydligt. Min omgivning är inte samma dimma längre, jag ser klart. Människor jag borde kasta åt skogen och andra jag borde dra närmare mig. Resan jag nyligen påbörjat har redan nu lärt mig tusen saker. Tusen saker som jag insett om mig själv också och på nåt sätt bara älskar jag det mer och mer.

Jag antar att det är som de säger. Det finns inget ont som inte för nåt gott med sig.

/e

CATCH UP.

Får snart besök av Sanna, ska bli så underbart skönt att träffa henne. Lite positiv energi - vilket jag alltid får av henne. Det är på tiden nu.

Önskar att jag kunde göra det med fler lite oftare.

Stone Sour - Dying.


Så jävla fast på Stone Sour just nu.

/e

lördag 19 november 2011

GOING ON A ROADTRIP.

Lördag med m&j. Jonas har äntligen fått hem bilen, Range Rover Evoque, och jag är inte alls bitter över att jag har körförbud när denna står på uppfarten... Fan.
Svart eller mörkröd skulle den dock varit, haha jag vill ha!
/e

fredag 18 november 2011

INSIKTER.

Vaknade tidigt imorse och hade frukostdate med brorsan och mamma. Mycket mysigt, det blev en underbar start på min fredag! Snoozade nån timme när de åkt på jobb och skola, sen gick jag upp. Sjukt småseg efter torsdagens bravader så snart ska jag lägga mig. Vet inte vart den här dagen tagit vägen, har suttit i telen typ halva dan. Riktigt bra telefonsamtal dock, åker till Uppsala på måndag och får troligtvis reda på någonting vad som komma skall. Finally.

Vad konstigt det känns att sitta och titta på kort när jag har långt hår. Känns som att det var åratals sen dess. Har vant mig så snabbt med kort hår, antar att det är väldigt bra. Jag har insett så mycket sen jag "togs bort" från min vanliga vardag. Det är stört att man måste kliva åt sidan för att inse vissa saker. Jag borde skaffa en ny FB...herregud. Det finns mycket minnen där, men också så otroligt mycket som jag inte kan förknippa mig med idag. Mycket av det är inte jag längre - det var jag.

För övrigt känner jag mig fjäderlätt just nu, så jävla glad!

/e

FÖRLÅT, DETTA BLIR LITE LÅNGT. MEN INTRESSANT! ;)

Alltså jag vet inte vad jag ska säga om de senaste två dagarna. Jag ska inte dra hela historien och grubbla i bitterhet över allt krångel, men jag bara måste dela med mig av Västerås sjukhus underbara, kunniga, fokuserade och duktiga personal. <--- Varning för IRONI.

En läkare ringde mig i måndags, Paul, den tredje läkaren som är inne i mitt "fall". Han ordinerade mig nya mediciner som jag så duktigt tog i onsdags. Natten till torsdagen sov jag inte en blund. Vände och vred fram till klockan blev 03:00, då gav jag upp, slog på datorn och lyssnade på musik och filosoferade istället. Så låg jag fram tills jag skulle upp, vilket jag i princip räknat ner timmarna till. Kl 07 kom pappa och så åkte vi mot Västerås. Väl framme kliver vi in på avdelningen och direkt var karusellen igång. Vi gick in och jag frågade efter Paul, då möter vi 5 förvirrade sjuksköterskor. De står i en klump som förvirrade höns, kollar på varandra och typ gapar. Jag lovar. Alla såg livrädda ut och hade jag sagt "bööö" hade de säkert svimmat på plats. Förstår inte att jag och pappa kunde se så skräckingivande ut... Jag frågar efter Paul igen, då säger de att jag ska träffa nån Niklas, läkare eller sjuksköterska har jag ingen aning om. De säger att mitt rum är klart och jag kunde inte göra annat än att tappa hakan. "VA?? Ska jag ha ett rum? Men vadå? Jag ska ju bara göra röntgen??", svar: "eeh..hehe....jaha...men det kanske kan vara bra att prata i..? heheh". Då tack och lov kom Paul flygande så pratade jag med honom. Frågade var min läkare var - Per-David - som jag haft i säkert 2 veckor men inte hört ett knyst från. Tror faktiskt inte att han finns. Paul skulle försöka se till så jag fick träffa honom, men Per-David var inte där. CHOCKER! :D

Sen kom en sjuksköterska (student) som skulle sätta nål på mig inför röntgen, och jaa...det slutade ju i blodbad typ. Hon vart nervös och klantade till det lite, jag kunde bara skratta... Studenten, hade inte satt många nålar, hon satt där och skakade och var nervös - återigen, man känner sig väldigt trygg alltså. Underbart!
Nästa grej som var för komiskt var att de inte hade koll på vilken avdelning jag kom från. Och att hon som tog mig till röntgen gick in i dagrummet, som en robot styrde hon mot den garanterat älsta tant som satt där: "Emma? Emma, nu ska du få komma till röntgen." Jag fattar ingenting och säger "här är jag!" och så går hon fram till mig och tittar upp (kort som tusan och springer fram med tomtesteg) och säger: "jaha, är det du, men du såg då så frisk ut", sen går vi iväg. Jag och pappa tittar på varann och vill skratta. Förstår inte hur man kan säga så till någon i min situation.
Mot slutet av dagen, efter karuseller och strider hit och dit, kom nästa surprise. Då säger Paul att jag ska stanna kvar över natten ifall de vill att jag ska komma till Uppsala (idag). Jag: "VA?? Vad ska jag göra i Uppsala??", Paul: "Jaa...ifall det blir operation..". Då måste jag säga att sist vi pratade om operation berättade kirurgen alla risker. Allt från att jag kunde bli förlamad till att jag kunde få förstört tankecentra. Så operation förbereder man sig inte över en natt för att gå igenom, speciellt inte när jag inte har någon aning om vilka alternativ jag har och vilket av dem som är bäst. Då bestämde jag mig för att åka hem och få besked över telefon.

Efter gårdagens turer hag jag har satt min fot på Västerås sjukhus för sista gången i den här situationen. Aldrig mer. De saker jag skrivit ovan är bara de jag orkar förklara och bara att personalen visar för patienterna att de är så osäkra som de verkar vara är katastrof.

Det sjukaste i allt det här är att sjukhuset förväntar sig att jag ska lägga mitt liv i deras händer. JAG tog i princip alla beslut igår eftersom personalen inte steppade fram och tog dom och tog ansvar. Hur ska jag kunna ha förtroende för personal som inte säger någonting, inte kan ta beslut och inte ens bestämma vem som ska ta ut nålen i min arm. Jag var påväg att ta ut den själv, det är ju inte svårt och det går på 2 sekunder. Det är helt sjukt. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Man blir ju mörkrädd..

Fan va långt och virrigt det blev. Men ja, ni förstår ju säkert kaoset...

/e

onsdag 16 november 2011

I KNOW.

Some things are better off forgotten
We bury them in places that we really only visit by ourselves


Oh, and you were a version like no other


/e

BRA DAG.

Vad denna natt har gjort med mig har jag ingen aning om... Det känns som en bra dag idag i alla fall. Stort leendet på läpparna. Känner mig lätt på nåt sätt.

Efter att man ringt och brytit ihop i luren händer det grejer inom sjukvården. Får troligtvis komma till Västerås imorn och göra magnetröntgen. Saken är ju nu den...jag vill till Uppsala. Jävla krångel, haha.

/e

tisdag 15 november 2011

STONE SOUR.


Short isn't so bad.

Ska tänka på dig imorn Malin. Skönt att för en gångs skull fokusera på någon annan än mig. Börjar bli tröttsamt. Ge tillbaka en del av min vanliga vardag!

Stone Sour - Imperfect.


/e

måndag 14 november 2011

NÄR FÅR JAG TRÄFFA DIG?

JAG SAKNAR.

/e

VAD BRA ATT DET ÄR OKEJ ATT KÄNNA.

BITTER & LESS.

Här sitter vi, jag och mamma med en varsin laptop, mitt emot varandra. Utan ord men med tusen tankar i huvudet. Vi ringer och ringer, tjatar på alla möjliga olika människor inom sjukvården. Vi vet inte vem vi ska vända oss till och vi blir slussade fram och tillbaka. Den ena säger en sak, den andra säger en annan - men ingen vet eller kan säga nåt. Vi skulle få besked efter operationen inom 1-10 dagar, "räkna med 14". Well, jag opererades den 24 oktober och vad har vi för datum idag.. 14 november. Vi har fortfarande inte fått nåt besked, en kallelse för möte ligger inte ens i min postlåda.

Jaa, jag försöker vara positiv, men så lätt är det inte just nu. Sveriges sjukvård är under all kritik.
Jävla cykelverkstad.

/e

söndag 13 november 2011

DROP AND LET GO.

PICK UP THE GOOD THINGS.

Det är verkligen det man borde göra. Släpp allt som får dig att må dåligt och fokusera på det och dem som får dig att må bra och skratta. Livet är här och nu min vän, se till att leva det och gör det så underbart att det blir värt att minnas.

Efter 2 timmar i telefon med Gisela igår känner jag mig inte som ett totalt frågetecken längre. Men jag är fortfarande riktigt förvirrad i mina funderingar. Kan det verkligen vara så att svaret på frågan man länge ställt sig, är mitt framför näsan på en? Och kan det vara så att man lever i sån total förnekelse att förnekelsen till slut blir ens "sanning"? Jag börjar tro det och med Gs ord i mitt huvud tror jag det ännu mer. Så vad gör man? Switchar man bara om till det man tror vara "sanningen"/verkligheten? Just i det här fallet är det inte bara att switcha, men vem vet, jag ska väl "go with the flow" - som jag själv säger till mina vänner att göra hela tiden. Tänk att det ska vara så svårt att leva som man lär.

Varsågod, en liten del av mig och mina förvirrade funderingar.

/e

lördag 12 november 2011

LÖRDAG.

Ikväll blir det alonetime och det känns skönt. Det har varit mycket i veckan och känner mig jävligt förvirrad. Det kanske är dags att reda ut vad som pågår i detta lilla huvud. Förvirring - då har Gisela de bästa råd man kan få.

Mysig dag med mamma på stan idag. Resten av kvällen blir det film och bara koppla av och koppla bort.

/e

torsdag 10 november 2011

TORSDAG.

Försöker hitta fokus och motivation.

damnyouautocorrect.com

Snöblind - Godmorgon Sverige.


/e

onsdag 9 november 2011

G Ä S P .

Jag är helt slut idag. Har suttit i soffan som ett mongolaidus hela dan - filmmaraton. Orkar knappt lyfta mina armar. Mamma pysslar och har hållit mig sällskap när jag suttit och stirrat på denna dumburk, men snart tänker jag gå och lägga mig. Jag har faktiskt räknat ner timmarna tills man kan gå och lägga sig, utan att folk tittar snett på en, sedan kl 18. Nu är den snart 21 och då säger jag tack och hej för idag. Hoppas på mindre huvudvärk imorn och lite mer energi. Fyfan vad jag klagar, usch... haha skärpning. Ny dag imorn. Hej sängen, hejdå världen!

It always rains the hardest on the people who deserve the sun.

/e

måndag 7 november 2011

söndag 6 november 2011

KLIPP.

Min mamma är bäst. Mitt hår var som ett fågelbo, eller svinto kanske är rättare ord att använda. Det var påväg att bilda readlocks helt enkelt. Stod i duschen hur länge som helst och försökte få ut det, men det blev bara större och större tussar som drogs av... så nu är jag korthårig.

Kan väl bjuda på nån ny bild, kommer lite bättre sen (kanske).
The new me.
Sometimes you just gotta do what you gotta do. Och just nu känns det jävligt ovant och det känns som jag har en helt ny stil. Men antar att det tar tid att dels vänja sig vid en ny längd, men också att lära sig bära upp den. Vem vet, om några veckor kanske jag inte saknar mitt långa hår. Men fan, petitesser, det växer ut.

/e

fredag 4 november 2011

LITE KÄRLEK TILL MINA VÄNNER.

Jag har världens bästa vänner! Ni får mitt hjärta att smälta. Ni får mig att inte veta om jag ska skratta eller gråta av lycka, för jag är lyckosam som har er. Hos er kan jag skratta och apa mig, men också gråta och vara förtvivlad. Ni finns där, oavsett vad. Mitt hjärta värmer när jag vet att jag har er, ni får mig att må bra.

Ni är bäst. ♥

/e

torsdag 3 november 2011

GOD NATT.

Nu tänker jag hoppa i säng. Dagen har varit fullspäckad och innehållit alldeles för mycket fart egentligen (för min del). Hets till vårdcentralen för att byta tid, följa med mamma på klippning, hem och ta en kaffe, tillbaka till vårdcentralen osv. Nu är jag 5 stygn lättare. Jag kan inte förstå att jag blev så glad av att kunna lyfta på ögonbrynen utan att det gör ont i hela huvudet, det är fan en vardaglig lyx, haha! Dock dras jag fortfarande med min nätmössa eftersom plåstret över ärret inte sitter fast. När jag blir av med den och får duscha mitt hår kommer jag hoppa och jubla, tusan vad jag saknar det! Mitt hår. Mitt utsläppta hår, och min lugg.
Nu kör jag uppsatt 24/7. Trist i längden.
/e

onsdag 2 november 2011

LÄS OCH BLI INSPIRERAD.

Mamma tipsade om denna artikel från DN.se (http://www.dn.se/ekonomi/jobb/led-som-en-samuraj). Ser kanske ut att vara grymt mycket text, men icke, och jag lovar att man blir inspirerad. Eller det blev jag iallafall, så nu ska jag ge mig på denna uppgift och se till att bli klar.

Led som en samuraj.

Japansk våldskultur från 700-talet. Kan det verkligen vara en god förebild för ett modernt ledarskap? Ja, faktiskt. Samurajernas visdomar fungerar än i dag i våra vardagskamper. Alla kan hitta sin inre krigares kraft.

John är mellanchef på ett stort företag. Han blir allt mer irriterad över att mindre duktiga kollegor går om honom och får bättre jobb. Hans egen förklaring är att han är så dålig på det politiska spelet. Men egentligen är John klyftigare och mer strategisk än de flesta.

Ellen undviker att söka chefsjobben hon vill ha för att hon ”inte är någon säljartyp”. Hon tycker att hon fungerar dåligt socialt och har svårt för mingel och kallprat.

Dessa två typkaraktärer är hämtade från den amerikanske författaren David J Rogers bok Kämpa och vinn – samurajteknik i vardagslivet.

Rogers är inspirerad av den klassiska japanska krigarklassen som utvecklade och finslipade strids- och kampkonsten i generationer. De gamla svärdskrigarna har en hel del att lära John och Ellen, menar David J Rogers. I stället för att förneka eller ge upp inför sina yttre och inre motståndare behöver de lära sig att ta strid.

Rogers bok är visserligen 25 år gammal, men samurajernas erfarenheter är över 1.000 år. Här är några av dem:

Visdom 1: Livet är en kamp

När slogs du senast? Var det i tredje klass med den stora killen som gav dig näsblod på skolgården?

Fel svar. Snarare i morse, under senaste mötet eller just nu. Kamp är inte ett undantag, det är regeln. Vi är indragna i kamper från morgon till kväll, även om de pågår i det tysta och inte förs med våld.

Dina motståndare är både yttre och inre. De yttre kan vara medarbetare och konkurrenter, olika problem eller tuffa förhandlare. Ingen människa är befriad från yttre motstånd.

De inre motståndarna kallar samurajerna för drakar. Din rädsla att misslyckas är en av de vanligaste och svåraste. Oro, dåligt självförtroende, destruktiva vanor, lättja, leda, nervositet och dålig koncentrationsförmåga är andra inre drakar.

När en drake styr ditt sinne är det för att du tillåter det, menar Rogers. Samurajerna uppmanar dig att ”slå igenom drakens mask” och avslöja den.

Första steget mot seger är att inse att det är just en kamp du är indragen i. Det är inte så enkelt som det kan låta. Många förnekar att de alls har motståndare.

Samurajen gör tvärtom, han intar sin stridsposition – vänd mot motståndaren med balans och tålamod – tills det är dags att sätta in stöten.

Att leva framåtvänd är en anda som fungerar på livets alla områden. Möt dig själv med alla dina rädslor, bekymmer och besvikelser. Erkänn dem och se dem i vitögat.

Visdom 2: Sinnet är viktigare än svärdet

En erfaren samuraj visste att tekniken med svärdet bara avgjorde hans framgång eller fall till 30 procent. 70 procent berodde på anden.

Ta en vanlig fotbollsmatch på tv. Ena laget styr matchen och attackerar med energi och självförtroende. Motståndarna är pressade – men gör plötsligt ett oväntat mål.

På en sekund är rollerna ombytta. Spelarna, deras teknik, kondition och taktik är desamma. Ändå tar de nyss underlägsna över spelet. De har hittat sin inre kraft, medan motståndarna har tappat sin.

Samurajerna har ett ord för den kraften – ki.

Ki är krigarens kraft. Ordet saknar en bra översättning, men handlar om din energi, livskraft, inre styrka och attityd. Ki flödar när du mår bra, är fokuserad och övertygad.

Din sinnesstämning påverkar andra människor, ibland mycket starkt. Hjärtlighet, självförtroende och mod väcker positiv kraft, medan negativ ki – irritation, svaghetskänsla eller förvirring – skapar obehag.

En chef med negativ ki avskräcker sina medarbetare och sänker deras humör, medan positiv ki väcker och inspirerar.

Finns det knep att öka sin positiva ki?

Ett sätt är att bli medveten om sina negativa eller dömande tankar, avvisa dem och ersätta dem. Säg åt dig själv att ”skicka ut din ki” och förvänta dig goda resultat.

Att djupandas med buken i långa andetag fyller också på din ki.

Kanske hade du önskat dig bättre vapen för just din kamp, till exempel mer meriter, prestige eller kunskaper. Men det viktigaste har du redan – dig själv och din ki.

Visdom 3: Var alltid beredd att förlora.

En kämpe kämpar. Så enkelt är det. Störta fram, gå i närkamp och utdela dina slag. Sluta gnälla och gör något, även om det bara är lite i taget. Var aggressiv i stället för apatisk eller nedslagen.

Fysisk handling är ett oöverträffat sätt att hantera motstånd.

Lyckas du inte skriva din rapport? Börja skriva ändå. Är du rädd för att konfrontera en medarbetare? Res dig från stolen och gå fram utan att tveka. Har du ett jobbigt telefonsamtal framför dig? Lyft luren och slå numret.

”Sök faran!”, uppmanade samurajmästarna sina adepter. Därför drog de land och rike runt för att utmana andra mästare. Det handlade inte om dumdristighet, utan om att de visste att segern fanns en tum från motståndarens svärd.

”Besluta dig varje morgon för att dö. Uppfriska varje kväll ditt sinne med tanken på döden”, uppmanar den månghundraåriga skriften Hagakure.

Det kan låta bisarrt och dystert. Men det är tvärtom – samurajen är fullständigt medveten om hur kort livet är. Han vet att döden kommer att ta honom en dag, men den ska inte få honom lätt.

Så länge han lever tänker han leva fullt ut utan rädsla och ha fokus på det som är väsentligt.

Krig hör till det osäkra i livet. Precis som affärer, kärlek och… tja, det mesta.

Visdom 4: Gardera dig inte – du är ändå inte trygg

Du vill starta eget företag, men är rädd för att förlora pengar. Du ringer inte upp en möjlig kund av rädsla för att få nej.

Vi söker garantier och lägger ner stor möda på att undvika risker. Samurajens motto är tvärtom: vänta dig ingenting och var beredd på allt. Ingenting blir ändå som du har tänkt dig.

Samurajerna bar aldrig tunga rustningar. Inte för att de var dumma och våghalsiga, utan för att de förstod vikten av snabbhet och rörlighet.

De var beredda att anfalla blixtsnabbt utan att tveka och räknade inte med att kunna stå emot attacker. Därför bar de ett lätt skydd av vävd bambu och djurhudar på framsidan av kroppen, men inget på ryggen.

De tänkte ändå inte vända sig om.

Människor som får det de vill ha brukar vara mer benägna att anfalla än att försvara sig. De slåss för seger, inte för att undvika nederlag.

Även du bär rustningar. De kan bestå av pengar, nätverk, en lång karriär på samma ställe, akademiska poäng eller strävan att alltid vara perfekt. Rustningen säger vilken attityd du har till kampen.

Samurajen lär dig att gå i närkamp med livet. Han kastar sig in i sin strid med gott humör. Ju mer han fruktar sin motståndare, desto större språng tar han framåt.

/e

FICK LOV ATT SNO FRÅN SANNAS.



Jag fick thoughtful, genuine, charismatic, peaceful som de 4 första orden. Om de beskriver mig eller inte får nog ni avgöra haha. Men lite kul iaf, kolla vad du får. :D

Nu ska jag käka frulle och se en film. Kör mjukstart på denna onsdag som kommer bestå av en hel del plugg resterande tid. Så en film förtjänar jag ju självklart!;) (Hoppas ni hör ironin!)

/e

tisdag 1 november 2011

ME - SAME OLD, SAME OLD.

Det är konstigt egentligen, hur människor inte vet hur de ska reagera eller vad de ska säga. Jag kan förstå det, men ibland känns det bara så...ja, konstigt. Att det ska vara så jobbigt att prata om något så naturligt. En sjukdom kan vem som helst drabbas av. Precis som att man kan födas med en bokstavskombination eller ett handikapp kan man lika lätt drabbas av en sjukdom under livets gång. Det hör ju fortfarande till livet. Jag tror många är rädda för att säga fel saker. Men grejen är, det finns inget fel att säga. Man förstår, eller fel ord. Jag förstår.

Hur som helst det jag menar är; jag är fortfarande jag, samma person. Den enda skillnaden är att jag har cancer och möjligtvis börjar jag se på saker och ting med nya glasögon. Och ja, jag kämpar för mitt liv. Det är enbart sanningen och nog är den hård. Men vafan, cancern kommer aldrig vinna över mig. Det tänker jag inte tillåta.

Och är det verkligen så farligt att säga det? Cancer? Eller ADHD, asperger, schizofreni, you name it.
Jag antar att det är jobbiga saker att prata om och därför gör man det inte. Det kanske bara är jag som fått för mig allt, vad vet jag.

"I rymden finns inga känslor", se den, underbar film som rekommenderas starkt.

/e