söndag 29 april 2012

LIVET PÅ EN PINNE.

Försökte hitta ut ur sömnens dimma. Sprang mot dörren men den flyttades hela tiden - förstod ingenting. Satt på en buss och pratade med två kvinnor. Tittade ut genom fönstret och tydligen åkte vi runt i ett snöigt och kallt Västerås. Vart i Västerås vet jag inte. I huvudet spelades musiken - opera. Den värsta och mest dramatiska biten ur filmen "Black Swan". När jag sprang kom det, från ingenstans, knack, knack, knack. En röst fick mig att flyga upp från kudden. Mamma. Hon undrade om jag levde och sa att klockan närmade sig tolv. Tolv? Tolv på dagen? Tolv på natten? Vänta nu... Har jag sovit till tolv?? Fortfarande hysterisk opera i huvudet som känns totalinflammerat. Mitt stackars hjärta jobbade snabbt och kroppens alla celler var uppe i spinn, som tomtens verkstad dagarna innan julafton. Skynda skynda skynda. "Ja, okej, jag kommer upp."

Över tolv timmars sömn och ändå känns det som om min stackars hjärna blivit överkörd. Nermejad av en långtradare, eller två. Inflammerat, irriterat och svullet. Aj. Som en hemsk förkylning, fast i huvudet. Ser framför mig hur mina öron får gigantiska hundögon och ber mig om nåd. Som vanligt säger att jag inte kan göra något. "Jag gör allt jag kan...", men vet att det inte räcker. Ljuden blir som explosioner i öronen och jag vet knappt vart jag ska ta vägen. Tystnad får det också att explodera så inget jag gör blir bra. 

Det tog ett tag innan jag fattade vad som var dröm och vad som var verklighet. Värken hörde tyvärr inte till den dåliga bussdrömmen, men ja jag är kvar i Djurmo. Skönt, ett frågetecken mindre. Jag vet i alla fall var jag är, men kan någon stänga av den förjävliga musiken i mina öron? Lalalalalalaaa, laa laa laaa la la laa laaaaa...... Gaaaah, hysteriskt.

Vilken kaosmorgon men vilken toppendag. Mitt i förvirringen dök min andra ängel upp. Ett efterlängtat besök som har fått mitt hjärta att kännas enormt. Känns som det varit på lyxsemester och unnat sig allt det vet att det mår bra av. Den positiva energin som finns i mina celler nu är lycka och glädje i ren definition. Kan man säga så? Aja, tomäjto, tomato - don't give a damn.

Idag fick jag mycket av det jag bett om och nu har den hysteriska operamusiken tystnat. Känner mig lite mer som en människa. Halva jag är fortfarande ute och irrar efter dörren ut ur förvirringen samtidigt som halva jag sitter lugn i solen och njuter. Det är bara kaos. Allt krockar och jag förstår ingenting. Fortfarande.

Det är kaos med alla tankar men en sak vet jag: jag är bortskämd. Vissa människor får en att bli så lycklig helt enkelt. De får en att må bra. En av dem heter Mezgin och hon är otrolig. Amazing. 

Emma

lördag 28 april 2012

TRÖTT.

Död som en fisk ligger jag i soffan. Ute lyser solen och det är helt underbart väder. Jag vill så mycket nu men varken kropp eller huvud kan nog ställa upp på mina avancerade krav. Så jag lägger ner det. Får inte arslet ur när det gäller nåt så tänker sitta kvar i soffan resten av dagen... eller ja, kvällen. Matas matas matas. M kommer hem om ett tag, då blir det väl lite fredagsmys kan jag tänka mig. Fredagsmys..? Men vänta nu, är det inte lördag idag?

Skallebank 24/7 är inte nådigt.

Emma

torsdag 26 april 2012

MATCHMAKERN.

Även om Han har övertaget idag så bubblar det i mig. Känslorna påminner nästan om en förälskelse. Känner fjärilarna i magen som för mig upp. Upp bland molnen och in i tuttifruttibubblans värld. Mina projekt som jag har på gång nu får mig att känna sån total lycka. Såna småsaker. Vad säger jag... de är ju gigantiska. I min värld.

Mårten verkar extraknäcka som matchmaker. Ett tack kommer nästan ut från min mun men läpparna stretar emot. Porten stängs. Att tacka Mårten vore det största sveket mot mig själv, även om jag vet hur mycket han gett mig. Alla människor jag fått kontakt med, alla historier jag fått höra och all kärlek jag mött pga. Mårten hade jag gått miste om ifall jag levt vidare som den hysteriska general jag då var. Alltid ute på galenskaper. Alltid stressad. Alltid överallt och ingenstans. Med hjärtat uppe i halsgropen och flämtandes. Matchmakern har, hur som helst, tagit mig ner på jorden. Men han förtjänar inget tack för det.

Emma

onsdag 25 april 2012

HÅRIGT VÄRRE. ELLER...?

Håret ligger och samlar damm... tar på mig peruken när jag känner för det. Vilket är typ aldrig. Varthä sööö, tänker jag då som en viss J hade sagt. Trodde faktiskt jag skulle vilja använda den mer. Men jag kör rakat - underbart skönt. Drygt med långt hår som hänger och slänger i vägen. Mitt annars grova, sträva hår som strålningen förvandlade till ett tunt litet ljust kyckling-fjun börjar bli strävt igen. Grövre. Som sandpapper på huvudet - det finns hopp.

Min besatthet kring fläckarna har nog varit bra. "Massera, massera, smörj in, har det kommit mer hår? Massera, smörj in, smörj in mer, massera." Ja, besatt är ordet. Varje morgon har jag stått och i princip räknat hårstråna. Känt efter sandpappret. "Har det kommit något mer?" Men kom igen...som att du känner skillnad över en natt Emma... Om det är mina ritualer kring fläckarna på huvudet som gjort att det kommer lite mer hår för varje dag vet jag inte, men ärligt talat bryr jag mig inte heller. Ingen stor ansträngning att köra lite mer morgon- och kvällsritualer. Hellre investera och försöka göra allt jag kan än att stå där efteråt och konstatera att OM jag gjort si eller så hade håret vuxit ut. Då hade jag känt "in my face"... På ett väldigt hårt sätt.

Sjuksköterskorna sa mellan raderna att jag kunde drömma om att få tillbaka håret på områdena som strålades. Rakt ut sa de: "Du har fått en väldigt stark strålning och dessutom gått många gånger, så neej, du kommer inte få tillbaka håret, räkna inte med det - då har du EXTREEEM tur."

Well, jag säger en sak: jag får tillbaka hår. Suuuckeeeeeers!

Emma

PRETTY AMAZING STUFF.

Jag skriver och jag skriver och jag skriver. Återigen blev mitt tänkta "korta" svar väldigt mycket längre. Orden och tankarna flyger ur mig och jag skulle kunna fortsätta non stop. Som ett träningsfreak på ett rullband. Bara gå, gå, gå. Wihoo, som duracellkaninerna!

Det är en sån otrolig lättnad att få prata ur sig. Mitt flummiga jag får tömma sig och jag tycker ibland synd om stackars E som ska svara på allt vimsigt som står. Men hon gör det och hon förstår. Mina ord går inte in genom det ena örat och ut genom det andra. Vilket jag kan förstå att det gör på vissa ibland. Hela tiden allt detta snack om cancer. Jag vill också spy på det vissa dagar men samtidigt har jag ett sånt enormt behov av att prata om det. Av många olika anledningar. De som förstår, de förstår.

Har jag sagt att vi kan så mycket mer än vi tror?

Jag kan till exempel stå på händerna och ta kort på fötterna samtidigt.

Yep - I can do pretty amazing stuff!

Emma

tisdag 24 april 2012

UNDERBART!

Måste låna det här av dig, R. Både ord och musik.
Jag älskar det och vi borde göra det oftare: "Var så osvensk som möjligt och släpp loss som om ingen såg dig". - Rosanna



Det rycker i hela kroppen och jag vill ha sommar.

Emma

EGENTLIGEN ÄR DET INTE PATETISKT.

Jag försökte välja mina ord väl men det slutade hela tiden med att det blev ett ständigt battle mellan alternativa meningar. Ska jag skriva det? Hmm, nej kanske borde skriva så... det där lät ju dumt.. men ååh, så kan jag ju inte säga... Jag finner inga ord som passar. Jag har massor att säga men allt låter patetiskt. Det finns inga ord som inte gör det. Ord som tar bort smärtan eller gör det ogjort... de finns helt enkelt inte - de där mirakelorden. "Jag tänker på dig" känns just nu litet, men är nog de enda jag kommer på, och att säga att jag inte vet vad jag ska säga - för det vet jag inte riktigt. Jag kan skriva femtioelva ord och meningar men jag kan inte trolla, trolla bort smärta och sorg. Perfekta ord är kanske inte heller alltid vad man vill höra. Jag vet inte... vad svårt det är.

Nu sitter jag i en liknande situation som så många andra suttit/sitter i runt omkring mig när jag blev sjuk. Avvägningen ska jag, ska jag inte? Vad ska jag säga om jag säger nåt? Hur kommer reaktionen bli? Vill hon att man säger något? Pratar om det, eller "inkräktar" jag då? Tänk så börjar hon gråta... eller blir arg...

Innan jag klickade på send och skickade iväg min styrkekram i e-form tänkte jag "jag borde kanske inte skriva nåt..." och precis när hjärnan formulerat klart meningen i tanken suddade den ut den lika fort. Klart jag ska säga någonting. Är det någonting jag lärt mig i min situation är det att jag vill att de ska veta att jag tänker på dem om något hänt. Allt mellan himmel och jord. Jag tänker säga något. Hellre det och få en dålig reaktion och be om ursäkt än att gå i sin bubbla och tänka massor men inte säga något. Det är jobbigt att vissa ignorerar en, springer över på andra sidan gatan eller rusar ur affären när man kommer. För de vet inte vad de ska säga (antar jag). Men liksom, hallå, jag såg dig och du såg mig...står här och jag är inte ett monster som kommer äta upp dig.
Vet man inte vad man ska säga - säg det - det är alltid bättre, absolut bättre än att ignorera en som är mitt framför näsan. För man förstår. Jag förstår. Livet sätter människor i orättvisa situationer och självklart finns det inget bra att säga då. Det är ingen som kräver det heller. Det är tanken som räknas, det spelar inte riktigt någon roll vad du säger. Det är att du säger, vad som helst. Eller ja, inte ignorerar i alla fall.

När någon rycks bort från en, då när livet får ett hastigt slut... Jag kan inte sluta tänka på det. Vad arg jag blir. Ledsen. Frustrerad. Det är orättvist. Så orättvist. Mitt hjärta blöder. För jag vet vad tragedier och sorg gör med en. Försöker föreställa mig, sätta mig in i situationen och jag blir illamående. Att till exempel förlora en lillebror. Tänk så skulle jag förlora min lillebror... Åh herregud.

Jag önskar jag kunde trolla.

Emma

måndag 23 april 2012

MITT LIV ÄR MITT.

Acceptansens krav förföljer mig om dagarna. Det där ordet börjar bli som en del av mig och som jag funderar och funderar. Min hjärna börjar kännas besudlad snart. Snart... sa jag snart? Vilket skämt. Vet jag inte om det jag känner är i vänster eller höger sida på kroppen känns det som att hjärnan är rätt ur funktion... Hör en röst i mitt huvud som varnar "system overload", sen en smäll och sen tystnad. Sen kommer det.........piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip....... 
Jahapp, det var den hjärnan det.

"Det har visat sig att patienter med dåliga odds, men, som har en positiv inställning i sin sjukdom, blir friska i större utsträckning än de som har bra odds men dålig inställning." 
Sant eller osant - vad vet jag - men det var då jag bestämde mig. Utifrån en mening lade jag grunden för mitt tankesätt i hur jag skulle vara genom allt det här. Jag ska vara positiv. Är det inställningen som kan avgöra saker och ting så ska jag fan avgöra och påverka det också. Själv. För det här är fan mitt liv. Mitt.

Det är skillnad på acceptera och acceptera. Jag har tagit till mig allt som läkarna sagt. "Accepterat" det. Tagit emot det, reflekterat över det och försökt gjort något bra av det. Samtidigt som jag accepterat det kommer aaaldrig acceptera det. Kommer aldrig tillåta att Mårten står i min dörröppning och stoppar mig. Det är skillnaden. Jag kommer aldrig acceptera att Mårten stoppar mig från att leva mitt liv även om jag accepterat att han kommit in och förändrat det. Det måste jag ju.

Att acceptera att man är sjuk och att gräva sin grop och skita i allt är inte samma sak. Bara för att man accepterar att man är sjuk behöver det inte innebära att man lägger sig ner och skiter i allt. Jag tror man måste vara realistisk. JAG måste i alla fall vara realistisk. Ta till mig verkligheten och anpassa mig, för att inte få en chock om rullgardinen skulle åka upp.

Att acceptera ÄR INTE samma sak som att lägga sig ner och ge upp.

Emma

KRULLTOTTEN,

du är värd allt som livet kan ge
varje liten sak som du gör
varje litet ord som jag hör
får mig att förstå
att en vän som är så 
är det finaste någon kan få.

Sprid glädje och du får dubbelt upp. Älska och du förstår.

Emma

lördag 21 april 2012

GUNDE-STYLE.

M och J har lämnat mig i det stora huset för en tripp till gurkstan och lite pyssel där. Jag "blev kvar" i Dalarna. Bilfärden fram och tillbaka tar alldeles för mycket på min hörsel och öronen, så jag ska försöka nyttja tiden till plugg och vila. Fråga mig inte hur jag har tänkt angående det förstnämnda. Efter ett samtal med min älskade...polack...blev jag verkligen taggad att plugga. Hon ger mig sån energi. Får bli att knapra lite extra Citodon och ta smällen som håller i sig några dagar efteråt. Det återstår att se om plugg-/nördcellerna i hjärnan kan gömma sig undan tromberna som far runt i mitt huvud. Mitt huvud, som enligt Mårten, är hans hus. You asshole, burn baby, burn!

Jag vet att det är optimistiskt att sätta sig och plugga nu med tanke på allt. När min hjärna redan är belamrad med massa annat men jag vill plugga. Jag vill lära mig. Jag vill få in mina poäng. Framför allt jag vill kunna släppa det och ta nästa steg. Så idag är min strategi "bit ihop och kom igen då!". Tar på mig Gunde-rollen och kör. Jag vill jag, jag kan, jag ska - ingenting är omöjligt!


Kikar ut och undrar... vad hände med att sitta på "landet" i en töntig, gigantisk solhatt mot husväggen och njuta av värmen och det gröna gräset?

Emma

fredag 20 april 2012

DET REGNAR. OCH SNÖAR FÖR DEN DELEN.

Standarfrågan. Hur gör man? Hur får man någon att lyssna när de inte har några öron? När de inte har någon hörsel? När man inte har någon hörsel hör man inget. Kapaciteten finns inte. Eller?

Återigen i en situation där jag står och skriker ut svar men responsen är som om det regnar. Jag orkar inte. Orkar inte förklara. Kan inte förklara.

"Som två skepp som möts i natten." - de går obemärkt förbi, liksom mina ord i dina öron.
F.r.u.s.t.r.a.t.i.o.n.

Emma

HI, I'M DORY! ...EH, OH I MEAN EMMA!

Känner mig som Doris i Hitta Nemo. Om inte än värre. Jag lider av hjärnstress och total hjärntrötthet just nu, min hjärna funkar inte. Noll koll på allt, känner mig så sjukt dum. Korkad. Mamma ber mig hämta yoghurt i affären så jag går mot mejeri-hyllan. Tre steg senare och väl framme vid hyllan minns jag inte vad jag skulle hämta. Mjölk? Ost? Smör? Va fan, var det ägg jag skulle hämta? Går tillbaka och frågar. Svar: yoghurt. Går tillbaka till hyllan. Det blir blankt. Igen. Borde skriva en lapp. "Gå till mejeri-hyllan, hämta yoghurt, gå tillbaka till mamma." Borde dessutom skriva in mammas nummer på armen. Ja, ifall jag skulle tappa bort mig.

Nu sitter med en ansiktsmask och bara är. Försöker fokusera. Försöker kunna sitta rakt utan att svaja åt höger eller vänster. Jävla huvud och värk... Försöker förstå vad jag gör och vad som händer runt omkring mig. Det är fredag idag, så mycket vet jag. All annan information, allt som händer, datum och dagar, händelser, you name it, det funkar inte. Hjärnan sållar när det är för mycket och allt onödigt ska bort. Blir som en explosion i huvudet och det enda jag känner är kaos när jag tänker på allt det där "onödiga". Det är som att be någon tänka på vinden och förklara vad du ser. Du ser ingenting. Precis så är hela mitt huvud, eller ja, det går ju inte att förklara. Hur mitt huvud är. 

Nu tänker jag ha lite SPA-fredag och bara vara. Hissen går inte hela vägen upp och jag får nog acceptera att jag inte hänger med så mycket för tillfället. Sänka ribban. Så, ja, jag sticker väl iväg och hänger med dagisbarnen nu då... Hoppas ni får en mysig fredag trots ruskvädret (som vi i alla fall har här i Dalarna)!

Och förlåt till er jag inte svarat på mail, samtal och mess, det kommer. Men försök se mig som en 5-åring och förvänta er samma av mig som av dem. Jag vet ju knappt om jag heter Emma eller Doris. 

Kram på er!

Emma

onsdag 18 april 2012

YEAY, IT'S A NEW DAY!

Igår kokade min soppa över, och den sista kocken, som jag aldrig kunnat tro, ställde sig och torkade upp oredan. Det blöta slafset. Grät, så klart, när jag hörde min läkares röst i telefonluren. Hennes reaktioner på allt jag sa när jag citerade A-S. Ångesten som vällde över mig innan jag släppte ut orden försvann direkt jag hörde hennes reaktion. Reaktionen som jag varit så rädd för. Jag som trott hon skulle vifta bort allt jag hade att säga. Det är ju A-S jag grubblat över de senaste nätterna... Såna som hon ska inte jobba med patienter. Hon ska sitta på ett kontor - inte bemöta människor. Speciellt inte allvarligt sjuka människor, med cancer. Det är fan cancer. Vakna och fatta vad det väcker för känslor hos människor. 

Cancer - ett ord som för mig får det att vända sig i magen samtidigt som det känns som jag pratar om något på låtsas. Något overkligt, eller någon annan, någon långt bort. Någon jag varken känner eller har att göra med. Inte mig. Aldrig mig. "Jag har cancer." Men va...? Kommer aldrig acceptera den meningen i min mun. Nu känns den här situationen helt jävla absurd. A-S som i början blev min kontakt pga det dåliga bemötandet jag fick av min läkare vid första mötet, är nu istället den som bemöter mig med - vad jag anser är - skit. Hur gick det här till? De har bytt roller. Min läkare lyssnar, stöttar mig och A-S har ett bemötande som är under all kritik. A-S... så passande. AS. 
Jaa, as. 

Läkaren: "Nej, men kära lilla flicka! Vad säger du?? Vad har hon sagt??"
Jag: "Ja, det undrar jag också..." Jag visste knappt vad jag skulle svara på det. Hulkade fram meningarna och när tårarna lämnade min kind läkte också min själ lite grann. Som skavsårsplåster läker såren från de nya skorna efter en svettig sommardag. Och jag vällde ur mig, mycket. Hon hade jour, lyssnade men var stressad. Tappade definitivt hakan gång på gång när jag pratat klart.
Läkaren: "Emma... du är allvarligt sjuk, du blir inte frisk. Som det är idag, blir du inte frisk."
Jag: "Nej. Nej, jag vet. Jag vet det, men HUR kan då A-S sitta och säga att allt är bra då? Att jag ÄR frisk och att jag får lov att tänka så nu? Det skulle ju vara att ljuga för mig själv med tanke på hur påverkad jag är idag av behandlingen och tumören. Jag har "ett liv" i soffan." Läkaren blev stum och jag kände mig fjäderlätt när hon gång på gång sa att jag inte blir frisk, och att det är allvarligt. Nu tycker ni nog att jag är sjuk i huvudet (höhö) men det var så skönt att få det bekräftat - att jag inte tagit för lätt på det här. Eller begärt för mycket. Läkaren fattar, hon tar det inte med en klackspark, vilket jag var väldigt rädd för.

Nu när jag gråter lämnar det mig, som tidigare, som det ska vara. Så idag känns det bra. (Bättre.) Som sagt, känner mig lite mer fjäderlätt på något sätt. Kastrullen kokade över och äntligen hjälpte någon mig att lyfta på locket för att släppa ut det och minska trycket. Sjukt vilken skillnad. Solen lyser, det är blå himmel och jag ska få träffa Sanna. Tänker vara som en torr svamp som doppas i vatten idag. Suga i mig allt bra.

Emma

tisdag 17 april 2012

ISON & FILLE.

Delar av er text är som några av mina tankar.

Jag skrattar idag kanske gråter jag sen. Jag vill leva i nuet inte ångra mig sen.
Morgondagen är för långt bort men vi är här idag.
Livet är hårt och det visste jag redan då. Vill leva fullt ut, jag är värd det.
Jag tuggar och ler. Inget att ta lätt på. Men det är rätt lätt att bli väck då.
Vissa dagar på topp, andra på noll. Vissa dagar redo att dra för det känns som att ingenting spelar någon roll.
Som när livet tar stopp. Jag lever i nuet, vår tid här är kort.
Är det nånting jag lärt mig i livet är det att aldrig ta nånting för givet.
Gårdagen är redan förbi. Morgondagen är för långt bort i tid.
Tar vara på tiden jag fått, det är så jag vill leva mitt liv.

Så jag lever idag, idag, idag. 

Emma

UPPSKRUVAD HJÄRTRYTM OCH HETA DISKUSSIONER.

Det slåss om luften här hemma idag. Tror vi alla tre glömmer att andas mitt i frustrationen. Vaknade till ett vitt landskap efter att ha grubblat hela natten. Typiskt aprilväder, vilket skämt. Precis som Sveriges sjukvård. Jag blir både livrädd och förbannad. Rädd för att bli sjuk - i något mer. Jag ska prata med läkaren idag och det var längesen jag hade den här oroskänslan i kroppen. Ärligt talat, sist jag hade den var också innan jag skulle prata med henne. Är det kanske dåligt? Att man får lite ont i magen inför ett samtal med sin onkolog... Vi får se om hon ringer, jag har väntat 5 dagar för att få en samtalstid. A-S: "Jag hoppas hon ringer dig, men hon har rätt mycket att göra.". Finner inga ord.

Gårdagens korta samtal med min kontaktsjuksköterska A-S slutade i kao-z. Som vanligt. Sprang på henne i korridoren och frågade vad som kommer hända efter att jag tagit de nya röntgenbilderna den 22a maj. Så här lät konversationen:

A-S: "Då skickas det hem ett papper där det står hur strålningen har gått. Att det har gått bra."
Jag: "Okej, men får jag träffa en läkare då, som förklarar bilderna? Och vad gör man sen? Vad gör man om det inte har gått bra?"
A-S: "Nej, men så ska vi inte tänka. Nu ska vi tänka att det har gått bra. Nu är du frisk, så får vi lov att tänka." (Och så sopade hon mina funderingar under mattan och drog på ett leende.) 
Jag: "Okej, jaa...men, alltså.. om jag har frågor då?"
A-S: "Jaa...eeh, vad skulle du kunna ha för frågor då?"
Jag: "Va? Ja, alla möjliga?" Hopplösheten grep tag i mig...here we go again. Konstigt, vad fan skulle jag ha för frågor liksom... i den situationen. Det finns väl inget att undra över?!
A-S: Försöker le, övertygande. Tystnad.
Jag: Ger upp... "Men ja, vi säger så. Vi får tänka så, att allting är bra helt enkelt." Insikten över att det inte är någon idé att ens försöka känns så uppkörd i ansiktet på mig. 

Tror jag glömde nämna att hon frågade om jag skulle ut och börja jobba? Har för mig hon frågade när. Eeeeh...
"#¤%&/()?``=&/¤%#!"% för i helvete... du jobbar på onkologen. Med människor som är allvarligt sjuka i cancer. A-S, du fattar ju ingenting.

Jag kan väl inte gå runt och ljuga för mig själv? När jag sa till M, min neurokirurg i Uppsala, i december att jag vill bli frisk och att jag gör det som krävs för att bli, det stannade hela hon upp. Tittade på mig allvarligt och sa: "Emma, det är viktigt att du förstår det här. Du blir aldrig frisk. Som det ser ut idag kan vi inte bota din cancer." Så att göra som A-S säger och tänka att allt är bra nu och att jag är frisk vore som att springa runt och ljuga för mig själv. Hade jag kunnat ha en normal vardag, där jag kan göra sånt man gör i min ålder - visst - då hade jag haft samma åsikt som A-S, för livet går vidare. Men jag tar mig ju för fan knappt genom vissa dagar pga hjärntumören. 

Typ "JaaAaa, kära lilla Emma. Nu är allting bra. Så tänker vi. Ta gärna en klubba och ett klistermärke innan du går också."

Emma

söndag 15 april 2012

THE PUZZLE OF GLASSES.

4 tabletter mindre och jag gråter inte för allt och känner mig inte lika nedstämd i kroppen. Underbart. Fick höra att man kunde bli väldigt ledsen när man äter kortison och - ding - lampan tändes. Med tanke på den höga dosen jag ätit (och fortfarande äter) så är det inte konstigt att jag varit lite upp och ner i humöret på senaste tiden. Det är så skönt att veta när tårarna trillat så oförståeligt hysteriskt. Alla de gånger jag suttit där som ett frågetecken och inte förstått varför jag gråter. Jag har verkligen varit ledsen över saker man inte bör vara ledsen för. Ena stunden skrattat och nästa rotat efter alla näsdukar som finns i hushållet. För de slutar ju aldrig rinna hur mycket jag än försöker.

Tåget tuffar på. Framåt. 22 maj är jag inbokad på magnetröntgen, då närmar sig resultatet av strålningen. Min och maskinens kamp mot Mårten. Äckel-Mårten. Landningen och stunderna för mig själv i Västerås den här helgen har varit bra. Hemma, med tid för reflektion. Tid för att sätta ner fötterna. Tid för att bestämma mig. Sätta nya mål. Blicka framåt på ett nytt sätt. Vad vill jag, och vilket ska jag börja med.

Det är som ett pussel, som kastats upp i luften. Vissa bitar landade upp och ner huller om buller, medan andra blåste en bit bort med vinden. Det tar inte två sekunder att bygga ihop kaoset och det är bara att acceptera. Återigen det där jävla ordet. Att acceptera. Känns som mitt nya ordförråd bara består av det. Alltid måste man bara börja någonstans, om det så är att den början ska vara att bara bestämma sig. Kanske bestämma sig över var man ska börja. Det är ju alltid en start.

Klyschan. Men, det handlar faktiskt inte om vad man tittar på. Det handlar om vad du ser och jag måste ta fram mina bästa glasögon.

Emma

HULKEN DANSAR I KÖKET.

Känner mig som en uppblåst val med träningsvärk idag, haha. Gårdagens kortisonryck som fick mig att gå lös på garderoberna straffar mig idag. Vilket jag visste att det skulle göra, så ja... in my face. Använde muskler jag inte använt på... månader. Sa jag muskler...? Förlåt, då ljög jag. Har ju fan inga kvar. Men, garderoberna som alltid stått så opassande i köket och aldrig varit på tal om att flyttas, står numera i vardagsrummet. Som hos normala människor. Studentlägenheter och små ettor med garderoben i köket där compact living är mottot räknas inte. När jag har bestämt mig för något så ska det bli så. Det bara SKA gå, om jag så ska dö på kuppen. Inser sakta men säkert att jag lever lite för mycket efter det ibland... Igår hade jag nog kunnat lura i sjukhuset att jag är självmordsbenägen. Rivsår och blåmärken överallt. Herregud - pang, bom - jag hade verkligen noll koll på min kropp och den är som en karta över det idag. Beter mig som en skakig alzheimers-tant på knark. Say no more. Det finns verkligen för- och nackdelar med att äta kortison.

Men nu sitter jag här, som en wannabe-Hulken och är väldigt nöjd. Skrattar åt mig själv och inser varför J tappade hakan lite smått när han såg att garderoberna faktiskt stod i vardagsrummet. M: "Jag sa ju att hon hade flyttat dem själv..". Hade jag sett mig själv igår hade jag nog lagt mig ner och skrattat tills jag avlidit av kramp.

Solen skiner in genom de skitiga fönsterna och nu ska jag dansa i det gigantiska köket.

Emma

fredag 13 april 2012

DET ÄR UPP TILL MIG.

...och det kommer det alltid vara. Idag tänker jag inte ge en enda negativ sak fokus. "Man väljer vad man tittar på" och idag tänker jag ignorera det negativa. Låtsas att allt är bra.

De senaste dagarna har det känts som att jag kämpar mig upp för ett berg. En uppförsbacke som aldrig tar slut och medan jag klättrar mig uppåt och har fokus på toppen blir den bara mindre och mindre. Borde den inte bli större? Komma närmare? När jag dessutom klättrar och känner mig som en utmärglad Gollum står någon och slungar ner bumlingar. Gigantiska bumlingar, som jag, som någon gladiator på anabola, ska orka ta emot och knuffa åt sidan. Men jag blir ju hela tiden benmjöl.

Jag har fumlat i mörkret med en värdelös ficklampa, letat och letat, försökt hitta tillbaka till det jag tappat. Det är så frustrerande för att jag vet att jag inte springer runt i mörkret själv. I mörkret har någon sprungit med mig och hela tiden flyttat det jag letat efter när jag varit nära. Men jag tänker inte ge mig. Jag tänker fortsätta leta tills jag hittar det. Om det så är att leta tills jag måste hitta ett substitut. Jag ska hitta det. Risken att tappa saker finns alltid, likaså risken att inte hitta tillbaka. Det finns ingen mening med att gardera sig i livet. Det man kan göra är att förbereda sig och vara beredd på allt - då kommer man klara sig. Tror jag i alla fall.

Det kändes som att jag hittade den där lilla nyckeln tillbaka till min positiva dörr när jag kollade igenom min mail. En hälsning. En hälsning och några tankar, helt sjukt vad mycket det betyder. Jag kan nog inte sätta det i ord. Tänker krampaktigt hålla fast vid dem och glömma allt annat.

Tack fröken E, tack P, tack A - för era tankar. För era hälsningar. De är som en vinst på miljonlotteriet i min värld. Det krävs liksom inte en Bibel med tretusen mirakel-ord.

TACK. 

Emma

torsdag 12 april 2012

TJAT OM PSYK OCH FRÅGOR OM JAG ÄR SJÄLVMORDSBENÄGEN. IGEN.

Så fort man kommer upp och får en nypa luft trycker de ner en under isen.

Dagen som började med vad jag tror var mitt livs bästa tandläkarbesök fortsätter i sjuka diskussioner om jag ska få en remiss till psyk eller ej. Frågor, återigen, om jag är självmordsbenägen, deprimerad eller bara vad som är fel eller anledningen till att jag vill ha en psykolog och här sitter jag...och känner att jag begär för mycket. Igen.

Att få frågan om jag är självmordsbenägen för tredje gången är som att hugga mig med en kniv i bröstet. Jag har så jävla mycket att leva för, att kämpa för och all livslust som finns i min själ lägger sig ner och gråter när jag hör de hemska orden som är följt av frågetecknet. Det är som att ge mig två alternativ. Antingen 1) blir du självmordsbenägen och får på så sätt rätt till en psykolog eller 2) så tar du dig samman och biter ihop."Ta dig samman för fan, din jävla offerkofta!!".

Nu vet jag att kravet för att få psykolog i Västmanlans Landsting är att vara självmordsbenägen... kanske ska bestämma mig om jag ska bli det eller inte. Fyfan. Det är som att spotta på de som sitter med de känslorna och spotta på mig själv. Mitt liv. Mina medmänniskor. Aldrig.

Känner hur frustrationen i mig kokar över när pratet om psyk kör igång och än en gång sitter jag där med tårarna längs kinderna. Förstår verkligen inte svårigheten med att skaffa fram en psykolog.. Och hur jävla mycket ska en människa kunna ta? Hur ska jag kunna få min tillvaro att vändas till positiv när sjukvården gör så här? Alla biverkningar från strålningen är redan psykisk terror och att sjukvården dessutom bemöter mig som de gör får mig verkligen att bli mörkrädd. När inte ens sjukvården hör vad man säger och förstår vad det innebär att få reda på att man är sjuk. Obotlig cancer. "Ja, men nu vänder det vet du Emma. Nu har du gått igenom det värsta, nu är det över. Nu är det bara återhämtning och så kommer du leva som alla andra." Vad är över? Vad är det värsta? Hör du vad du säger? Hör du vad jag säger? Hemskt att nu sitta med känslorna av att jag har för höga krav, att jag är egoistisk. Att jag är i vägen. De får mig att känna att jag tar det för allvarligt, som att jag borde ta det mer med en klackspark, som de gör. Det finns ju värre saker i världen.

Allt det här är så sjukt. Tjafset hit och dit. Kraven. Ska jag behöva säga att jag är självmordsbenägen? För att det ska hända något? För att jag ska få samtalsstöd hos psykolog och inte kurator? 20 februari var jag på samtal med kurator sist och önskade att få gå till psykolog istället, behöver jag säga att det inte har hänt någonting sen dess?

I min värld skulle en person som bara fått ett cancerbesked ha rätt till psykolog. På en gång. Men det är ju i min uppfuckade konstiga värld. Psyk. Vad fan ska jag till psyk och göra?

(Ursäkta alla svordomar...)

Emma

onsdag 11 april 2012

FINNER BARA ETT STORT FAN.

Sitter och tittar ut på Djurmo klack, en grå trist himmel och döda träd. Önskar jag stod på bergstoppen och skrek. Skrek tills jag ramlar ihop. Tills jag inte orkar mer och sen önskar jag att jag kunde få vakna utvilad - utan värk. Vakna till en solig himmel och bara få skratta helt hysteriskt - utan att det ringer i mina öron. Idag pågår det ett krig mellan duracellkaninen i mig och huvudet som försöker bortse från hur drygt det är. Hyperaktiviteten slåss med mina blödande öron. En natts djupsömn har gjort mig pigg vilket jag älskar. Känner mig på ett sätt som en ny människa. Kroppen funkar nästan normalt. Men jag önskar jag var huvudlös. Fan vad jag klagar...

Nu ska mamma rasta mig. Nu får det fan vara nog. VÄND.

På berget: FAAAAAR OCH FLYYYYG ÅT HELVETEEEEEE MÅÅÅRTEEEEEEEEEEEN!!

Emma

tisdag 10 april 2012

"KÄNSLORNA LIGGER UTANPÅ."

I huvudet känns det som ett virrvarr. Det finns så mycket tankar som krockar där och ändå kan jag bara föreställa mig det som ett stort tomrumDet är helt tomt. Strålningens efterdyningar är rätt extrema dessa dagar. Ja, jag har verkligen fattat att allt kommer ikapp en till slut nu. Det känns som att jag har hundens hörsel. Eller ja, välj vilket djur du vill med hysteriskt bra hörsel. Jag kommer inte på något annat. Som sagt tankarna krockar. Det känns som att jag ska spräcka trumhinnorna och förstöra hörseln totalt av minsta lilla ljud. Allt låter så otroligt högt och hårt att jag blir lite smågalen. Överväger att införskaffa mig hörselkåpor.

Idag är en sån dag då jag inte orkar dra upp persiennerna, bädda sängen och hoppa ur mjukisarna. Suckar hela tiden och som det känslomässiga vraket jag blivit rinner tårarna för minsta lilla. Nej, tänker låtsas att klockan är 11:00 ungefär och ignorera den resten av dagen. Känns liksom mer okej att gå som ett mähä på förmiddagen. När tankarna ska skicka signaler till hjärnan att göra något går det inte fram. Står bara och tittar och tänker att jag gör det men inget händer. Står där som en senil kärring och motarbetar mig själv, vilket måste se för kul ut. Vänstersidan är inte i synkad med högersidan. Den halvsover till och från och mycket känslor som spökar i den, främst när jag ska sova. Såklart. Återigen svårt att gå i trappor neråt och upplever blixtrarna framför ögonlocken och känslorna av att kroppen ska lägga av när jag ska sova. Tröttheten och förkylningen i kroppen gör ju inget bättre. Ser fula gröna slemmiga figurer framför mig som håller till i min hals och alldeles för lite vita soldater som bygger murar och försvarar min kropp mot diverse inkräktare. Faaakk varför är ni hos mig? Ge er iväg! Ge er i väg!

Nu tänker jag slå på en film, inte röra en muskel, inte tänka en tanke. Matas med film. Vila. Andas. Njuta.

Emma

måndag 9 april 2012

MIN ÄNGEL.

Jag finner inga ord över vissa personer i mitt liv. Människor som förgyller min tillvaro och får mig att ifrågasätta hur fan jag skulle klara av att leva utan dem. Hur klarade jag mig innan? Vad har jag gjort för att förtjäna dessa fina i mitt liv? När huvudvärken gått steget längre och satt sig i pannan, nacken, käken. Ögonen ser i kors och öronen blöder för minsta lilla hårda ljud. Bägaren rinner över på en gång. Mitt i kaoset så kommer en liten ängel in och får mig att påminnas om hur ljust allt ändå är - om man tittar på det. När jag först ville lägga mig ner och gråta, hoppa och stampa samtidigt som jag skriker för full hals. Frustrationen får ett sånt läskigt hårt grepp om en och att ta sig ur det går inte alltid. Det går inte att glida ur det ens med all olivolja i hela världen. Men nu, några timmar senare sitter jag här och känner mig otroligt glad. Lyckligt lottad, över mycket. En dag som har gått i berg- och dalbanans spår övergick till ett leende. Glädjetårar och ett hjärta som känns tretusen gånger större och varmare. Om det nu egentligen ens är möjligt... Jag förstår inte hur du gör men det du gör är fantastiskt. Du får det att kännas som att det vänder och som att allt kommer bli bra, oavsett vad jag står inför. Min ängel. Sanna.

Lyckan infinner sig i min kropp. Dagens besök av S och helgens påskmys har verkligen satt sina spår - på alla sätt och vis. Att se lilla Leia döpas i kyrkan igår väckte otroligt mycket känslor. Bara  också att kunna vara med, som en av alla andra. Att ha en svans som lägger handen på axeln när jag behöver lite luft. Stöd. Mamma och brorsan vid frukostbordet samtidigt - det är ren lyx. Nu saknar jag lite pappa-energi.

Jag har bevisat mycket för mig själv den senaste tiden. Bara att jag - själv - tog mig till Dalarna. Jag åkte tåg själv för första gången under min sjukdomstid och sa på så sätt "stick" till rädslorna. Det är fan stort. Mårten mår nog riktigt kasst just nu, för jag har trappat ner på kortison och det går ändå framåt. Även om min nya substitut-kompis heter Citodon. Jävligt mycket att bearbeta och känna just nu, men det går framåt. Det ska gå framåt.


Familjen och vännerna - hörnstenarna i mitt liv.


Med viljan. För kärleken. För drömmarna.


Emma

fredag 6 april 2012

LOVE IT.


DET ÄR VIKTIGT.

Jag fick en fråga om hur jag fick reda på att jag har en hjärntumör och en stor del av mig tycker det är så viktigt. Många som tittar in här har redan hört det tusen gånger och ni som redan vet, ni får helt enkelt stå ut med att höra det igen. ;] Det här ÄR viktigt. I min situation, där maktlösheten har ett järngrepp om mig, känner jag att kan jag hjälpa andra som sitter i liknande situationer så gör jag det. Det är självklart i min värld. Vare sig det gäller att ställa upp i olika forskningsprojekt om min tumör eller dela med mig av mina erfarenheter. Mina misstag.  

Innan jag blev sjuk levde jag hysteriskt. Pluggade heltid, var ansvarig för aktiviteter i linjeföreningen på programmet jag studerar, jobbade extra, träffade vänner, tränade, festade och dessutom på allt det här tröck jag in alla vardagliga måsten. Jag har alltid haft 7 järn i elden och stannade aldrig upp. Jag insåg fan inte hur jag levde förrän läkarna sa "stopp, nu ska du hem och vila. Du får inte göra det, det, det och det". Jag blev tvingad att sitta i soffan och vila, spara på krafter, inte höja pulsen, inte överanstränga mig. Allt blev på ett sätt ett hot mot min existens. Vill jag fortsätta leva är det bara att stanna upp och ta hand om kroppen. Jag kan säga att det blev väldigt enkelt. Tanken över vad som skulle hända om jag fortsatte på det hektiska spåret gjorde mig skräckslagen. 


När något är fel så säger kroppen stopp. Tro mig, den säger stopp, med små tecken och vi måste bara vara öppna att se dem. Vi får inte bli hypokondriska och tro att vi är sjuka för allt men har man ont och det inte går över så är något fel. Jag hade huvudvärk så ofta att jag knappt mindes när jag var utan den sist till slut. Och har man värk som inte är övergående bör man kolla upp det. Jag fick lära mig redan när jag var liten att kroppens varningssignaler är värk - precis som brandvarnaren ringer när det brinner. Inte fan står man väl och kollar på då? Man gör något, det är ju logiskt. Självklart. Men ändå stannade ju inte jag upp och ifrågasatte varför jag hade huvudvärk jämt. Jag kollade aldrig upp det. Jag hittade istället tusen ursäkter - "jag är bakis idag", "jag sprang ju nyss...", "jag har druckit för lite vatten", "jag är stressad och sov dåligt inatt". Huvudvärk hittar man så läskigt många ursäkter för...  


Den dag när jag mådde bättre än jag gjort på väldigt länge, kände mig pigg, lättad och lugn, då small det. Jag blev snurrig, vänstersidan domnade bort och allt blev värre för varje minut som gick. Till slut låg jag på akuten och krampade. Jag fick ett epilepsianfall och så var ett röntgenmarat0n igång. På bilderna upptäcktes tumören jag har på höger hjärnhalva, hjärntumörer upptäcks ofta genom epilepsianfall. Jag tror att människan är för mycket "vanedjur" och snabbt vänjer man sig vid att gå runt att ha ont. Man har så ont att man till slut inte tänker på det, det blir ett dagstillstånd. "Jag har ju alltid så här." Det gör det inte okej och det behöver inte betyda att det är normalt bara för att man alltid har så. Kom ihåg: värk ÄR inte normalt. 


Emma

torsdag 5 april 2012

DEN NAKNA SANNINGEN.

Vem skulle liksom inte titta och undra när det här kommer gåendes?
Fan vad arg jag ser ut... Mycket koncentrerad tjej. Haha. 



Jag skulle också glo och ifrågasätta valet av frisör... ;]
Nu åker rakapparaten fram, ska bli skönt! Tattar-"mohikanen" är ju knappast till min fördel.


Emma

onsdag 4 april 2012

VAD ÄR RÄTT? VAD ÄR FEL?

Men... hur gör man nu då? Hur ska man tänka... Hjärnans tankeaktivitet flyger på i 180 och förvirringen som uppstår blossar bara upp ännu mer för varje minut som klockan tickar. Vad är rätt? Vad är fel? Gaaaah... Finns det något rätt och finns det något fel? Hjärntvätt AB är jag bäst på när jag ligger vaken om nätterna och inte kan somna. När allt är tyst och stilla omkring en så går det inte att stänga ute alla tankar. De kommer alltid ikapp en. Precis som i kapplöpning och wroooooom(!) så var den hästen förbi. Jaha, det var den vinsten. In my face.

I min värld finns det nog inget rätt eller fel, inte i den här frågan. Men ska man (vadå man? Jag rättare sagt...) trycka på mig peruken så fort jag går ut? Peruken som är varm och dessutom ger mig mer huvudvärk än vad jag redan har... Ta på mig den för att gömma cancern och skydda andra från att se den. Det är därför jag tar på mig den, och för att slippa alla blickar som påminner mig om hur jag ser ut. Blickar som påminner mig om att jag inte ser ut som en i mängden. Jag smälter inte in så diskret bland alla andra kalufsar på stan. Skulle jag gå in på ICA skulle jag vara rädd för att höra en duns efter mig om jag skulle passera folk i affären. Precis som på sjukhuset, där orkar jag bara inte bry mig. Det känns mer okej att se ut som ett mähä där. Dunsarna i backen när folk svimmar av att jag har ett stort synligt ärr i huvudet. Borrhålen här och var gör att det påminner mig om ett bowlingklot. De syns mer än vad jag trodde... Flera gånger har jag gått om tanter, hållit andan och varit orolig att ge dem hjärtattacker.  Samtidigt som jag inte vill göra det, vill jag ingenting hellre. Alltså gå där som jag ser ut, slänga av mig peruken - inte ge tanter på sjukhus hjärtattacker! 

Den upproriska Emma är tillbaka och jag vet inte hur jag ska bli av med henne. Kanske måste jag möta henne och stå där så här. Blottad. Naken. Sårbar. Utan smink, inte tillfixad, söt eller bara tillgjord. Utan som en krigare. En krigare som säger fuck it. Fuck cancer. Fuck cancer. Kan aldrig säga det för många gånger. Men så är det ju det... jag kanske trampar någon på tårna, genom att sparka bakut och gå genom affären som en upprorisk tonåring som skiter i allt. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte och jag kan inte sluta fundera på det.

Önskar att jag inte brydde mig så mycket. Önskar att jag varje dag kunde känna lite mer "skitsamma". Inte låta omvärlden ha sån stor inverkan i hur JAG ska gå ut. Fan, det är väl mitt val om jag vill se ut som en taskig kopia av nån gammal trend. Dessutom med en skev och "missuppfattad" mohikan. Sen varför jag ser ut så har väl ingen med att göra egentligen...

Jag hör rösten i mitt huvud. "Åhj Emma, sluta bry dig så jävligt!"
Jag jobbar på det. Det kommer.

Emma

tisdag 3 april 2012

SMÅ ORD.

Som egentligen är, och blir, så otroligt stora. Så fina. Så betydelsefulla. De träffar en rakt i hjärtat, och det krävs inte mycket. Det är nästan de kortaste som är störst, ett ord eller bara en mening.


Tack finaste Pernilla.
Nu ska jag krypa ner i sängen och sova, drömma söta drömmar och vakna som en piggare människa. Jag börjar fungera normalt efter att ha fått djupsömn för första gången på...ja, vad kan det vara... en vecka?

Dalarna i mitt ♥.

Emma

THEY SAY I'M THIN BUT ALL I CAN SEE IS MEDICINE.

Jag tittade ner på siffrorna som snurrade fram och tillbaka på vågen, innan de stannade. Jag var helt säker på att jag har gått upp i vikt. Så var och är det bara. Ville knappt kolla ner samtidigt som jag var så hysteriskt ivrig att få ett grepp om hur det faktiskt är. Sanningen. Eller ja, i alla fall någon form av sanning. Vet inte vad jag ska kalla det. Efter operationen vid jul hade jag gått upp i vikt och har nog aldrig vägt så mycket. Nu trodde jag att jag skulle väga mer, men - ögonen, kroppen, huvudet - allt luras. Eller saken som luras heter nog kortison... När siffrorna stannat kunde jag konstatera att K, M och flera andra har haft rätt. Jag har gått ner i vikt. Jag tappade hakan.

Det finns väl ingen som kan ens ansiktsdrag så bra som en själv. Oavsett att vågen säger att jag gått ner i vikt så ser jag bara ett runt kortisonansikte när jag tittar mig i spegeln. När jag ser bilder på mig själv för ett halvår sen och jämför med idag så kan jag bara konstatera en sak: sjukdom. Jag ser cancer i mitt ansikte. Ringar under ögonen och äppelkinder, och dessutom strålningsmönstret på huvudet. Det blev så himla tydligt, sjukdomen har tagit över mitt utseende och ingen annan ser det nog så tydligt som jag. Jag känner det i och för sig också.

Jag glömde allt smink i Västerås... undrar om det fanns en mening med det. Känns som att någon säger "sluta göm dig under det, dra på ett smile och säg att allt är bra. Så här ser du ut." Typ face it.

Haha, "face" it.

Emma

måndag 2 april 2012

KASTAR SILVERHANDSKARNA.

Nu fick jag nog. Hämtade ut en skiva med röntgenbilder på tumören idag. Jag vill verkligen ha dem, tror det kan vara en bra del i bearbetningen att faktiskt titta på dem. Ta tag i allt som händer i kroppen när jag ser på Mårten. Det var i höstas. 20110911. Ja...11:e september... Det känns symboliskt på något sätt. Samma datum som de två tvillingtornen i USA gick under kraschade även jag. Fast ja, 10 år senare. Jag kommer nog aldrig glömma de känslorna jag stod med inne på akuten och just nu kastas jag tillbaka in i dem. Cellerna minns så mycket och är experter på att återigen spela upp kaoset. Inte en enda jävla personal inom synhåll på akuten och där stod jag, panikslagen och svettades, utan känsel och med kraftiga ryckningar i vänstersidan. Jag kände inte golvet. Idag inser jag att det är helt sjukt att jag ens tog mig till sjukhuset... Att läsa kommentarerna som personalen har skrivit om mig gör det så jävla verkligt. Samtidigt som det blir så verkligt känns det som ett klipp ur en sjukhusserie. "21-årig kvinna hittades krampandes på akutmottagning...". Den kvinnan var jag.

Jag kan gå igenom den dagen tretusen gånger. Om och om igen. Bearbetning, jag antar att det också är bra, att inte blunda för vad som har hänt och vad som händer. Inte sticka huvudet i sanden och låtsas som att det regnar. För det gör det ju uppenbarligen inte.

Dagens möte med läkaren är klart. Nu blir det återhämtning och sen uppföljning om 6-8 veckor. Då kommer man ta nya bilder och se vilken effekt strålningen har haft. Käre gode Gud, käre gode Gud, käre gode Gud. Snälla, hör mig. Tjatade än en gång om att få komma iväg till psykolog och så tittar läkaren på mig. "Aaaee... okej, jaa...eeee, alltså, är du deprimerad? Har du ångest? Eeeh...är du självmordsbenägen?" Ska erkänna att jag ville ställa mig upp och skrika åt henne. Jag är 22 år, har obotlig cancer, har gått igenom en hjärnoperation där de sa att jag (med största sannolikhet) skulle bli förlamad i vänster sida, har fortfarande kvar den elakartade hjärntumören som dessutom sitter jävligt kasst till. Har genomgått 6 veckors strålning, tappat grymt mycket hår, konstant huvudvärk och andra biverkningar, epilepsi, sover inte. Funderingar på framtiden. Herregud...hur blir det med framtiden? Liksom...nej, jag är inte ens i närheten av att vara självmordsbenägen, men hur i helvete tror hon jag mår? Ska jag, på allvar, kunna hantera och klara av den här situationen helt själv, utan minsta lilla samtalsstöd? Jag är smått trött på att hela tiden använda silverhandskarna. Förfina sanningen för andra, för att det inte ska bli jobbigt för andra eller vara ivägen. Men framför för att det inte ska bli jobbigt...

Jag har blivit en mussla. Sanningen är ju fan förjävlig och brutal. Det är knappast så att det här inte finns och att allt är bra bara för att jag inte uttalar det hela tiden. Saker är inte frid och fröjd bara för att strålningen är slut. Förstår verkligen G när hon sket i att raka av sig håret, trots att (pga cellgifter) det enda lilla hår hon hade på huvudet var små tussar och en fjunig liten lugg. Hon är min idol när det gäller det här. Till slut skiter man bara i allt. Sparkar bakut och blir anti, man har ju fan nog med allt. Det går inte att förklara och det går inte att någon förstår.

Idag åker jag hem till mamma, ska bli så underbart skönt. Som jag längtar efter alla.

Emma

söndag 1 april 2012

FAKK.

Väntar på att sömnen ska infinna sig, men det blev just uppenbart varför den inte gör eller kommer att göra det. 1a april... åh nej, vilket skämt.

Emma