måndag 23 april 2012

MITT LIV ÄR MITT.

Acceptansens krav förföljer mig om dagarna. Det där ordet börjar bli som en del av mig och som jag funderar och funderar. Min hjärna börjar kännas besudlad snart. Snart... sa jag snart? Vilket skämt. Vet jag inte om det jag känner är i vänster eller höger sida på kroppen känns det som att hjärnan är rätt ur funktion... Hör en röst i mitt huvud som varnar "system overload", sen en smäll och sen tystnad. Sen kommer det.........piiiiiiiiiiiiiiiiiiiiip....... 
Jahapp, det var den hjärnan det.

"Det har visat sig att patienter med dåliga odds, men, som har en positiv inställning i sin sjukdom, blir friska i större utsträckning än de som har bra odds men dålig inställning." 
Sant eller osant - vad vet jag - men det var då jag bestämde mig. Utifrån en mening lade jag grunden för mitt tankesätt i hur jag skulle vara genom allt det här. Jag ska vara positiv. Är det inställningen som kan avgöra saker och ting så ska jag fan avgöra och påverka det också. Själv. För det här är fan mitt liv. Mitt.

Det är skillnad på acceptera och acceptera. Jag har tagit till mig allt som läkarna sagt. "Accepterat" det. Tagit emot det, reflekterat över det och försökt gjort något bra av det. Samtidigt som jag accepterat det kommer aaaldrig acceptera det. Kommer aldrig tillåta att Mårten står i min dörröppning och stoppar mig. Det är skillnaden. Jag kommer aldrig acceptera att Mårten stoppar mig från att leva mitt liv även om jag accepterat att han kommit in och förändrat det. Det måste jag ju.

Att acceptera att man är sjuk och att gräva sin grop och skita i allt är inte samma sak. Bara för att man accepterar att man är sjuk behöver det inte innebära att man lägger sig ner och skiter i allt. Jag tror man måste vara realistisk. JAG måste i alla fall vara realistisk. Ta till mig verkligheten och anpassa mig, för att inte få en chock om rullgardinen skulle åka upp.

Att acceptera ÄR INTE samma sak som att lägga sig ner och ge upp.

Emma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar