UPPSKRUVAD HJÄRTRYTM OCH HETA DISKUSSIONER.

Det slåss om luften här hemma idag. Tror vi alla tre glömmer att andas mitt i frustrationen. Vaknade till ett vitt landskap efter att ha grubblat hela natten. Typiskt aprilväder, vilket skämt. Precis som Sveriges sjukvård. Jag blir både livrädd och förbannad. Rädd för att bli sjuk - i något mer. Jag ska prata med läkaren idag och det var längesen jag hade den här oroskänslan i kroppen. Ärligt talat, sist jag hade den var också innan jag skulle prata med henne. Är det kanske dåligt? Att man får lite ont i magen inför ett samtal med sin onkolog... Vi får se om hon ringer, jag har väntat 5 dagar för att få en samtalstid. A-S: "Jag hoppas hon ringer dig, men hon har rätt mycket att göra.". Finner inga ord.

Gårdagens korta samtal med min kontaktsjuksköterska A-S slutade i kao-z. Som vanligt. Sprang på henne i korridoren och frågade vad som kommer hända efter att jag tagit de nya röntgenbilderna den 22a maj. Så här lät konversationen:

A-S: "Då skickas det hem ett papper där det står hur strålningen har gått. Att det har gått bra."

Jag: "Okej, men får jag träffa en läkare då, som förklarar bilderna? Och vad gör man sen? Vad gör man om det inte har gått bra?"

A-S: "Nej, men så ska vi inte tänka. Nu ska vi tänka att det har gått bra. Nu är du frisk, så får vi lov att tänka." (Och så sopade hon mina funderingar under mattan och drog på ett leende.) 

Jag: "Okej, jaa...men, alltså.. om jag har frågor då?"

A-S: "Jaa...eeh, vad skulle du kunna ha för frågor då?"

Jag: "Va? Ja, alla möjliga?" Hopplösheten grep tag i mig...here we go again. Konstigt, vad fan skulle jag ha för frågor liksom... i den situationen. Det finns väl inget att undra över?!
A-S: Försöker le, övertygande. Tystnad.
Jag: Ger upp... "Men ja, vi säger så. Vi får tänka så, att allting är bra helt enkelt." Insikten över att det inte är någon idé att ens försöka känns så uppkörd i ansiktet på mig. 

Tror jag glömde nämna att hon frågade om jag skulle ut och börja jobba? Har för mig hon frågade när. Eeeeh...

"#¤%&/()?``=&/¤%#!"% för i helvete... du jobbar på onkologen. Med människor som är allvarligt sjuka i cancer. A-S, du fattar ju ingenting.

Jag kan väl inte gå runt och ljuga för mig själv? När jag sa till M, min neurokirurg i Uppsala, i december att jag vill bli frisk och att jag gör det som krävs för att bli, det stannade hela hon upp. Tittade på mig allvarligt och sa: "Emma, det är viktigt att du förstår det här. Du blir aldrig frisk. Som det ser ut idag kan vi inte bota din cancer." Så att göra som A-S säger och tänka att allt är bra nu och att jag är frisk vore som att springa runt och ljuga för mig själv. Hade jag kunnat ha en normal vardag, där jag kan göra sånt man gör i min ålder - visst - då hade jag haft samma åsikt som A-S, för livet går vidare. Men jag tar mig ju för fan knappt genom vissa dagar pga hjärntumören. 

Typ "JaaAaa, kära lilla Emma. Nu är allting bra. Så tänker vi. Ta gärna en klubba och ett klistermärke innan du går också."

Emma