4 tabletter mindre och jag gråter inte för allt och känner mig inte lika nedstämd i kroppen. Underbart. Fick höra att man kunde bli väldigt ledsen när man äter kortison och - ding - lampan tändes. Med tanke på den höga dosen jag ätit (och fortfarande äter) så är det inte konstigt att jag varit lite upp och ner i humöret på senaste tiden. Det är så skönt att veta när tårarna trillat så oförståeligt hysteriskt. Alla de gånger jag suttit där som ett frågetecken och inte förstått varför jag gråter. Jag har verkligen varit ledsen över saker man inte bör vara ledsen för. Ena stunden skrattat och nästa rotat efter alla näsdukar som finns i hushållet. För de slutar ju aldrig rinna hur mycket jag än försöker.
Tåget tuffar på. Framåt. 22 maj är jag inbokad på magnetröntgen, då närmar sig resultatet av strålningen. Min och maskinens kamp mot Mårten. Äckel-Mårten. Landningen och stunderna för mig själv i Västerås den här helgen har varit bra. Hemma, med tid för reflektion. Tid för att sätta ner fötterna. Tid för att bestämma mig. Sätta nya mål. Blicka framåt på ett nytt sätt. Vad vill jag, och vilket ska jag börja med.
Det är som ett pussel, som kastats upp i luften. Vissa bitar landade upp och ner huller om buller, medan andra blåste en bit bort med vinden. Det tar inte två sekunder att bygga ihop kaoset och det är bara att acceptera. Återigen det där jävla ordet. Att acceptera. Känns som mitt nya ordförråd bara består av det. Alltid måste man bara börja någonstans, om det så är att den början ska vara att bara bestämma sig. Kanske bestämma sig över var man ska börja. Det är ju alltid en start.
Klyschan. Men, det handlar faktiskt inte om vad man tittar på. Det handlar om vad du ser och jag måste ta fram mina bästa glasögon.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar