DET ÄR VIKTIGT.

Jag fick en fråga om hur jag fick reda på att jag har en hjärntumör och en stor del av mig tycker det är så viktigt. Många som tittar in här har redan hört det tusen gånger och ni som redan vet, ni får helt enkelt stå ut med att höra det igen. ;] Det här ÄR viktigt. I min situation, där maktlösheten har ett järngrepp om mig, känner jag att kan jag hjälpa andra som sitter i liknande situationer så gör jag det. Det är självklart i min värld. Vare sig det gäller att ställa upp i olika forskningsprojekt om min tumör eller dela med mig av mina erfarenheter. Mina misstag.  

Innan jag blev sjuk levde jag hysteriskt. Pluggade heltid, var ansvarig för aktiviteter i linjeföreningen på programmet jag studerar, jobbade extra, träffade vänner, tränade, festade och dessutom på allt det här tröck jag in alla vardagliga måsten. Jag har alltid haft 7 järn i elden och stannade aldrig upp. Jag insåg fan inte hur jag levde förrän läkarna sa "stopp, nu ska du hem och vila. Du får inte göra det, det, det och det". Jag blev tvingad att sitta i soffan och vila, spara på krafter, inte höja pulsen, inte överanstränga mig. Allt blev på ett sätt ett hot mot min existens. Vill jag fortsätta leva är det bara att stanna upp och ta hand om kroppen. Jag kan säga att det blev väldigt enkelt. Tanken över vad som skulle hända om jag fortsatte på det hektiska spåret gjorde mig skräckslagen. 

När något är fel så säger kroppen stopp. Tro mig, den säger stopp, med små tecken och vi måste bara vara öppna att se dem. Vi får inte bli hypokondriska och tro att vi är sjuka för allt men har man ont och det inte går över så är något fel. Jag hade huvudvärk så ofta att jag knappt mindes när jag var utan den sist till slut. Och har man värk som inte är övergående bör man kolla upp det. Jag fick lära mig redan när jag var liten att kroppens varningssignaler är värk - precis som brandvarnaren ringer när det brinner. Inte fan står man väl och kollar på då? Man gör något, det är ju logiskt. Självklart. Men ändå stannade ju inte jag upp och ifrågasatte varför jag hade huvudvärk jämt. Jag kollade aldrig upp det. Jag hittade istället tusen ursäkter - "jag är bakis idag", "jag sprang ju nyss...", "jag har druckit för lite vatten", "jag är stressad och sov dåligt inatt". Huvudvärk hittar man så läskigt många ursäkter för...  

Den dag när jag mådde bättre än jag gjort på väldigt länge, kände mig pigg, lättad och lugn, då small det. Jag blev snurrig, vänstersidan domnade bort och allt blev värre för varje minut som gick. Till slut låg jag på akuten och krampade. Jag fick ett epilepsianfall och så var ett röntgenmarat0n igång. På bilderna upptäcktes tumören jag har på höger hjärnhalva, hjärntumörer upptäcks ofta genom epilepsianfall. Jag tror att människan är för mycket "vanedjur" och snabbt vänjer man sig vid att gå runt att ha ont. Man har så ont att man till slut inte tänker på det, det blir ett dagstillstånd. "Jag har ju alltid så här." Det gör det inte okej och det behöver inte betyda att det är normalt bara för att man alltid har så. Kom ihåg: värk ÄR inte normalt. 

Emma