Jag försökte välja mina ord väl men det slutade hela tiden med att det blev ett ständigt battle mellan alternativa meningar. Ska jag skriva det? Hmm, nej kanske borde skriva så... det där lät ju dumt.. men ååh, så kan jag ju inte säga... Jag finner inga ord som passar. Jag har massor att säga men allt låter patetiskt. Det finns inga ord som inte gör det. Ord som tar bort smärtan eller gör det ogjort... de finns helt enkelt inte - de där mirakelorden. "Jag tänker på dig" känns just nu litet, men är nog de enda jag kommer på, och att säga att jag inte vet vad jag ska säga - för det vet jag inte riktigt. Jag kan skriva femtioelva ord och meningar men jag kan inte trolla, trolla bort smärta och sorg. Perfekta ord är kanske inte heller alltid vad man vill höra. Jag vet inte... vad svårt det är.
Nu sitter jag i en liknande situation som så många andra suttit/sitter i runt omkring mig när jag blev sjuk. Avvägningen ska jag, ska jag inte? Vad ska jag säga om jag säger nåt? Hur kommer reaktionen bli? Vill hon att man säger något? Pratar om det, eller "inkräktar" jag då? Tänk så börjar hon gråta... eller blir arg...
Innan jag klickade på send och skickade iväg min styrkekram i e-form tänkte jag "jag borde kanske inte skriva nåt..." och precis när hjärnan formulerat klart meningen i tanken suddade den ut den lika fort. Klart jag ska säga någonting. Är det någonting jag lärt mig i min situation är det att jag vill att de ska veta att jag tänker på dem om något hänt. Allt mellan himmel och jord. Jag tänker säga något. Hellre det och få en dålig reaktion och be om ursäkt än att gå i sin bubbla och tänka massor men inte säga något. Det är jobbigt att vissa ignorerar en, springer över på andra sidan gatan eller rusar ur affären när man kommer. För de vet inte vad de ska säga (antar jag). Men liksom, hallå, jag såg dig och du såg mig...står här och jag är inte ett monster som kommer äta upp dig.
Vet man inte vad man ska säga - säg det - det är alltid bättre, absolut bättre än att ignorera en som är mitt framför näsan. För man förstår. Jag förstår. Livet sätter människor i orättvisa situationer och självklart finns det inget bra att säga då. Det är ingen som kräver det heller. Det är tanken som räknas, det spelar inte riktigt någon roll vad du säger. Det är att du säger, vad som helst. Eller ja, inte ignorerar i alla fall.
När någon rycks bort från en, då när livet får ett hastigt slut... Jag kan inte sluta tänka på det. Vad arg jag blir. Ledsen. Frustrerad. Det är orättvist. Så orättvist. Mitt hjärta blöder. För jag vet vad tragedier och sorg gör med en. Försöker föreställa mig, sätta mig in i situationen och jag blir illamående. Att till exempel förlora en lillebror. Tänk så skulle jag förlora min lillebror... Åh herregud.
Jag önskar jag kunde trolla.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar