måndag 27 januari 2014

KAMPEN FORTSÄTTER.

Tumörer härjar vardagen. Det räcker inte med den jag har i huvudet, det ska mer till. Inte för mig just nu, men för nära och kära. Igen. Hjärteroten gråter, det gör ont. Jag med mina erfarenheter känner mig en aning negativ när det gäller råd vissa gånger. Erfarenheter från sjukdomen, från livet. Vad kan jag säga annat än sanningen? Även om den är hård ibland. Livet är brutalt. Jag har gått den hårda vägen, gjort uppoffringar, fått käftsmällar från livet, ett uppvaknande. Flera. Hur jobbigt och svårt det än har varit har jag lärt mig mycket och allt har gjort mig rikare i dag. Rik på erfarenhet, rik på kunskap, fått insikter och förstånd. Livet är här, livet är ju nu, inte sen. Ändå ser jag så många i vardagen som stressar över morgondagen, stressar inför kommande år. Nästa, framåt, i morgon.
Vad hände med nu?

Jag försöker hitta balansen i vardagen och det är en pågående avvägning dagarna i ända. Det är cancern som tar utrymme, Freja, träning, meditation, yoga, socialt umgänge, framtidsplaner, (sist men absolut inte minst) vardagliga sysslor. Livspusslet var så lätt förut, var jag trött lade jag mig och vilade och vaknade piggare. Nu vilar jag och prioriterar tid för lugn och ro, ändå är psyket så oerhört skört. Jag tål ingenting och hjärnstressen kommer lika snabbt som du knäpper med fingrarna. Allt negativt, allt som tar energi måste bort. Punkt slut. På ett sätt är jag glad över att mitt psyke är så skört samtidigt som det gör mig förbannat frustrerad. Det har tvingat mig till en rejäl upprensning i livet, i omgivningen. Jag har numera valt bort mycket som jag förut slösat min energi på utan att förstå det själv. Det går framåt i långsamt mak, men som jag nämnde; jag tränar. Bara att säga meningen "jag tränar", "jag kan träna" får det att spritta i hela kroppen. Som jag längtat efter den dagen, som jag kämpat.

Allt jag väljer att göra tvingar mig att prioritera bort mycket annat, det finns inte ork över. Samtidigt ser jag att det jag väljer att göra mår jag väldigt bra av. Det blir automatiskt ringar på vattnet. Terapin går framåt och den utmanar mig, får mig att se det jag missat förut. Personlig utveckling är verkligen häftigt. I dag vågar jag nog säga att jag lever som jag lär och jag menar det. Det finns mycket att förbättra men det gör det alltid. Jag fortsätter framåt, håller i mig extra hårt de dagar det blåser mer och njuter de dagar som är som en dans. Berg- och dalbanan fortsätter lika hysteriskt, det får jag vänja mig vid. Att känslorna ligger utanpå börjar bli standard och det är okej. Hellre att de kommer upp till ytan, än att de lurar djupt nere i mörkret och växer med tiden.

Emma

söndag 12 januari 2014

ALL ACTION!

Inte många känner till mina "Anna Skipper-drag". Jag vill kalla dem så, även om jag inte är någon ren och skär kopia. Men jag blir ibland lite väl hård på mig själv när det gäller vad jag äter, inser att jag inte är någon världsmästare på att ge mig själv en klapp på axeln. Att faktiskt se vad mycket bra jag gör och minnas det. Skipper-sidorna har börjat växa fram mer och mer under dagarna som cancersjuk. På ett sätt kan jag se det som självklart att de kommit. De är mitt sätt att göra vad jag kan för att påverka min sjukdom i den lilla utsträckning jag kan. Det är något otroligt viktigt för mig att kunna känna att jag har ryggen fri, att jag har gjort allt, OM något skulle förändras med tumören. Att inte klandra mig själv, bli bitter eller arg på att jag bara stod och tittade på. Få förstår detta och därför pratar jag knappt om det, men idag kan jag tydligare se mina sidor som jag ibland reagerar och suckar över som en del i processen. Att de på ett sätt är bra, de finns där av en fet anledning. Min rädsla för att förlora den här dagliga kampen mot igelkotten i mitt huvud är den största. Då blir det genast uppenbart och naturligt.

Även om jag inte fått en dödsdom eller sett ljuset och återvänt känns det som jag fått en andra chans till livet. Mina erfarenheter känns som en enda nära döden-upplevelse. Tankar och känslor som snurrat kring "när som helst kan det vara slut". De kanske fåniga men kloka klyschorna finns där, påminner.  Inser att jag inte pratar om självaste tumören så ofta hos terapeuten längre. Den är där, den kommer vara där, men får fan inte ta över mitt liv. Jag har accepterat Mårten. Den professionella timmen i fåtöljen rör sig ofta kring relationer, hur jag ska få vardagen att gå ihop och alla stora som små förändringar sjukdomen fört med sig. Förändringar med mig själv, bemötande från andra, förståelse liksom oförståelse, rädsla, prioriteringar och val - för att nämna några. I de flesta samtal finns cancern närvarande, eftersom ämnen vi pratar om oftast uppstått i och med Mårten. Jag ser klarare på livets olika händelser och tillhörande ting. Ibland behöver man hjälp att komma ur sitt tunnelseende och se med nya glasögon på situationen.

Vill aldrig återgå till det liv jag levde innan. Jag må vara obotligt sjuk, men jag har hälsan och erfarenheter jag inte vill vara utan. Jag börjar hitta mig själv på ett sätt som hade tagit tusen år längre tid om det inte vore för vad jag gått (och går) igenom. Cancern får mig absolut att ifrågasätta - mig själv, mina relationer, mina vanor, mina tankar, mina känslor. Mitt liv, min vilja. Ta tag i problemen och göra något åt dem. Idag väljer jag bort mycket och många, men jag får istället direkt effekt på orken och huvudvärken. Allt lättar en aning. Tänk att de saker man kan tycka är så självklart ibland inte ens funnits på världskartan förrän någon påminner en. Säga nej när man inte vill, sätta stopp för situationer man inte mår bra av, lyssna inåt.

Julen är över och nyår förbi. Jag känner mig grymt peppad inför kommande år. Ambitionen är att fortsätta göra val som är bra för mig själv, satsa på saker jag mår bra av och skita i resten. Det kändes bekant, tror jag sagt det förr. Nu ska jag verkligen göra, ta tag i mitt liv på ett nytt sätt. Utforska möjligheter och sikta uppåt.

Emma

lördag 4 januari 2014

TILL ETT HELT ANNAT ÄMNE - MAT.

Ta dig tiden och se filmen Food Inc. Extremt intressant, skrämmande och förjävligt. Alla kan vi då göra något, stort eller litet - välj själv. Klicka HÄR för att se filmen.

VAD HÅLLER VI PÅ MED?

Jag blir både äcklad och förbannad när jag ser det här, hur illa det faktiskt är. Hur människor och djur behandlas… Har tänkt på det förut men fan inte påverkat i den utsträckning jag kan. Blir definitivt att tänka en extra gång nästa shoppingtur i affären.

Emma

onsdag 1 januari 2014

GOTT NYTT 2014!

Lämnar ett år fyllt med känslostormar bakom mig. Både bra och dåliga sådana. 2013 kändes stundvis kaotiskt, stundvis lugnt. Kan konstatera att det gick väldigt fort trots min bana in på en livsstil som grundar sig i att vara här och nu. Swisch, sa det, jag kunde tro annat. Firade in det nya året med grannar som blivit fantastiska vänner. Som sprider sådan glädje, som får mig att skratta och känna en enorm värme och lycka djupt inne i hjärtat. Det var så meningen att jag skulle hitta och få den här lägenheten.

Känner mig peppad, positiv och relativt pigg trots en sömnlös natt. Nya mål att uppnå, nya utmaningar att anta och nyårslöften att uppfylla. Ett av dem är att välja bort och prioritera om relationer ännu bättre än jag gjort 2013. Det är slut på relationer som får mig att guppa runt på vattnet, där jag sitter som fast vid tunga ankare som drar ner. Tänker lägga tid och energi på de som lyfter mig likt en luftballong. Upp, upp och iväg! Relationer och vänner där det finns ett givande och tagande, som utmanar mig och pressar mig när jag behöver det. Som är ärliga, håller min hand när det blåser som mest, som tror på mig och stöttar, pushar mig för att leva livet trots att jag lider av den posttraumatiska stressen. Relationer där även jag får ge tillbaka. Att jag får finnas som stöd och avgöra vad jag orkar och inte orkar. Där antaganden som att jag inte skulle orka lyssna på problem inte finns. 

Låt mig avgöra vad jag orkar och vill lyssna på vid kriser och jobbiga tider. Ta inte ifrån mig att göra just det, stötta er nära och kära när i har det svårt. Jag säger stopp när det blir för mycket, men mår också bra av att känna att jag kan stödja. Ett sätt att få ge tillbaka allt jag får av er, mina älskade vänner. 

Tack för året som gått. Jag är tacksam att ha så fina människor i mitt liv och hoppas jag får träffa många av er oftare kommande år!

Emma