måndag 27 januari 2014

KAMPEN FORTSÄTTER.

Tumörer härjar vardagen. Det räcker inte med den jag har i huvudet, det ska mer till. Inte för mig just nu, men för nära och kära. Igen. Hjärteroten gråter, det gör ont. Jag med mina erfarenheter känner mig en aning negativ när det gäller råd vissa gånger. Erfarenheter från sjukdomen, från livet. Vad kan jag säga annat än sanningen? Även om den är hård ibland. Livet är brutalt. Jag har gått den hårda vägen, gjort uppoffringar, fått käftsmällar från livet, ett uppvaknande. Flera. Hur jobbigt och svårt det än har varit har jag lärt mig mycket och allt har gjort mig rikare i dag. Rik på erfarenhet, rik på kunskap, fått insikter och förstånd. Livet är här, livet är ju nu, inte sen. Ändå ser jag så många i vardagen som stressar över morgondagen, stressar inför kommande år. Nästa, framåt, i morgon.
Vad hände med nu?

Jag försöker hitta balansen i vardagen och det är en pågående avvägning dagarna i ända. Det är cancern som tar utrymme, Freja, träning, meditation, yoga, socialt umgänge, framtidsplaner, (sist men absolut inte minst) vardagliga sysslor. Livspusslet var så lätt förut, var jag trött lade jag mig och vilade och vaknade piggare. Nu vilar jag och prioriterar tid för lugn och ro, ändå är psyket så oerhört skört. Jag tål ingenting och hjärnstressen kommer lika snabbt som du knäpper med fingrarna. Allt negativt, allt som tar energi måste bort. Punkt slut. På ett sätt är jag glad över att mitt psyke är så skört samtidigt som det gör mig förbannat frustrerad. Det har tvingat mig till en rejäl upprensning i livet, i omgivningen. Jag har numera valt bort mycket som jag förut slösat min energi på utan att förstå det själv. Det går framåt i långsamt mak, men som jag nämnde; jag tränar. Bara att säga meningen "jag tränar", "jag kan träna" får det att spritta i hela kroppen. Som jag längtat efter den dagen, som jag kämpat.

Allt jag väljer att göra tvingar mig att prioritera bort mycket annat, det finns inte ork över. Samtidigt ser jag att det jag väljer att göra mår jag väldigt bra av. Det blir automatiskt ringar på vattnet. Terapin går framåt och den utmanar mig, får mig att se det jag missat förut. Personlig utveckling är verkligen häftigt. I dag vågar jag nog säga att jag lever som jag lär och jag menar det. Det finns mycket att förbättra men det gör det alltid. Jag fortsätter framåt, håller i mig extra hårt de dagar det blåser mer och njuter de dagar som är som en dans. Berg- och dalbanan fortsätter lika hysteriskt, det får jag vänja mig vid. Att känslorna ligger utanpå börjar bli standard och det är okej. Hellre att de kommer upp till ytan, än att de lurar djupt nere i mörkret och växer med tiden.

Emma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar