onsdag 29 februari 2012

VARDAGSLYX.

Idag har varit världens toppendag! Visst, det blev lite stressigt och ja, jag har varit upp och ner, men allt det andra positiva väger så mycket tyngre. Fika med P och så klart kröp tidsoptimisten i mig fram. Jag tror ju alltid att jag hinner så mycket mer än vad som är realistiskt. Jag vill nog för mycket och jag hade nog kunnat sitta där och babbla flera timmar till. Som vanligt - supertrevligt!

Trots att jag var sen så gled jag in på ett bananskal till S. Enbart tack vare att man fick skjuts, (TACK C!) maten var klar och sen underbart sällskap på det. Snacka om vardagslyx. Tjejerna fick mig att tänka på annat och jag älskar vardagliga problem. Småtjafs och olika irritationsmoment och självklart lyckliga, underbara stunder som att man måste koka ägg kl 7 på morgonen åt sin fina sambo. P, det är fan kärlek, haha. :]
Tänk om jag fick ha det så här varje dag. Det är så skönt att sitta och prata om andra saker, även om det fanns ett visst fokus på Mårten. Mina fina Lagerhaustjejer som jag inte träffat sen (typ) i somras fick mig att må så bra. Lugn och ro i kroppen, skratt och mys. Här har jag verkligen ett sånt praktexempel på vad jag menar med guldstunder i vardagen. Jag trivs som fisken i vattnet.

Tack Sara, Pernilla och Camilla. Ni är guld värda, kom ihåg det.

Har jag sagt att jag är lyckligt lottad?

Emma

BARA TANKAR.

Den där j*vla John Blund missade mig totalt inatt. Jag börjar undra om jag har gjort honom något.. Vände och vred som en tornado i sängen. Lakanet trasslade in mig som om jag vore en puppa i sitt lilla "löv". Fast jag befann mig varken i vila eller var orörlig. Snarare helt tvärtom. Hysterisk och högst rörlig. Känns som att någon smygit in en ballong genom örat och börjat blåsa upp den. Det känns lite som att det är mindre utrymme i hjärnan, mer tryck. Vilket innebär mer kortison, mer mediciner och det, såklart, sätter sina spår. Dålig sömn - mer huvudvärk, mer huvudvärk - mindre sömn och den extremt dåliga cirkeln är igång. Hur fan bryter man den? Insomningstabletter? ...great mer piller.

Jag känner mig som den stora rosa elefanten som studsar runt i rummet. Alla ser den och vet om den men vill inte säga någonting om den. Obekvämt är nog ett ord som passar. Kunde inte sluta tänka på det inatt när jag befann mig i mitt instängda lilla löv i form av trassliga lakan. Det är alltid (enligt mig) bättre att fråga. Fråga vad man vill. Säga vad man tänker på. Tro mig. Tro mig när jag säger det, jag har fått höra en hel del hittills så ingenting kan...ja, vilket ord ska jag använda? Jag vet inte vad folk är rädda för, men jag kan ta det. Jag tar hellre alla slags tankar och funderingar istället för att bli den här sjuka personen, som man tycker synd om. Cancer-Emma, som man kanske undviker för att det finns jobbiga saker i min vardag. Allt handlar inte hela tiden om min sjukdom. Jag är fortfarande Emma. Jag är inte cancer, jag har cancer, och det är en gigantiskt stor skillnad på det.

Emma

tisdag 28 februari 2012

50/50

Nästa film som nog faktiskt är ett måste att se.


Emma

måndag 27 februari 2012

UPPÅT.

Jag vet inte om det var att jag fick namnet på saken i mitt huvud eller om det var Zuzannas söta brytning (jag undrar var hon kom ifrån...) som fick mig på bättre humör efter strålningen. Hennes brytning fick mig att slappna av, vet inte varför. Astrocytom grad 2, det är det riktiga namnet på min motståndare. Varför vill vi oftast ha namn på saker? Hjärntumör, astrocytom, cancer, som att det egentligen spelar någon roll? Jag vet att jag är sjuk och alla de där orden säger mig ungefär lika mycket. Eller lite. Knappast så att jag ser en figur framför mig. Säg träd så ser du ett träd, likaså gäller mycket annat, men astrocytom säger ingenting, precis som vind. Den syns inte, man har inte ett ansikte på ordet. Astrocytom. Jag ser bara ett svart hemskt moln. Trassel. Jobbigt. Men, jag måste ändå säga att det känns bättre när jag vet exakt vad min tumör heter, konstig som man är.

Zuzana pratade som tusan, förklarade och svarade på mina frågor. Ibland blir jag ärligt talat rädd för att fråga, jag kanske frågar för mycket. För mycket frågande kanske kan leda till svaret på det där som jag egentligen inte vill veta. Ibland tror jag det kan vara bra att leva i ovisshet, just för att det är lättare. Man behöver inte veta allt.

Varje gång jag använder meningar som "jag fick min diagnos" eller "jag blev sjuk" hugger det i mig. Det slår alltid till lika mycket. Det känns som att jag spelar någon annans roll. Jag, som är huvudrollen i mitt liv, kan ju inte få cancer. Jag har så sjukt svårt att prata om mig själv i den här situationen. Jag har enklare för att vara saklig, berätta hur saker och ting ligger till, hur det är, går till etc. När det kommer till hur det påverkar mig, på alla olika sätt, då går det inte mer.

Nej, det är så sjukt. Allt det här är så sjukt. Ett gigantiskt berg med olika känslor, som hela tiden rycker en upp och ner. Som mamma sa: precis när jag kommit ovanför vattenytan rycks jag ner igen. Precis när jag hunnit ta en liten nypa luft är det dags igen. Håll andan. Kämpa mot den hårda strömmen. Sikta mot vattenytan. Simma, simma som tusan. Uppåt, uppåt, uppåt - you can do it.

Emma

söndag 26 februari 2012

TREHUNDRASJUTTIOELVA.

Idag är en sån där underbar dag då allt hopp om att våren inte är långt borta bekräftas. Solen lyser, asfalten är bar och gräset luktar illa, haha, det är ju helt jävla underbart! Allt känns så mycket mer levande. Mer människor, mer rörelse, allt börjar vakna till liv igen. Hur härligt det än är ute så ska jag bädda ner mig i soffan och fortsätta gårdagens filmmaraton. Sad but true, mina ögonlock väger bly och det känns som att någon står och slungar en fet slägga in i mitt huvud. Kanske är det Tor med sin hammare som är på villovägar. Jag är genomfrusen och det känns som att förkylningens monster har hoppat på mig. Antar att kroppen jobbar med väldigt mycket för tillfället och det var väl inte det bästa att jag knappt fick några timmars sömn inatt. Jag skulle behöva sova trehundrasjuttioelva timmar.

Jag förstår mig inte på min röst... känns som jag stått och skrikit som en galning på en hårdrockskoncert? Eller som att jag svalt en tupp? Säger man så? Neeej...? Hur lyder uttrycket? Hahaha nu blev det nog fel..men jaja, skitsamma. WTF is going on?

Emma

lördag 25 februari 2012

LÖRDAG.

Gäspar så att käkarna nästan hoppar ur led snart... Åh herregud. 19:55, är den inte mer?

Jag försöker ta vara på det som får mig att må bra även om jag kanske inte har det precis bredvid mig. Då får man hitta substitut, så jag pratar i telefon. Haha hur ska jag annars kunna ha kontakt med mina människor som inte bor här. Ja, hela den här dagen har gått åt att prata i telefon ungefär. Det är sjukt vad tiden springer iväg snabbt... Pratar jag verkligen så mycket? Haha, vet i alla fall vad pappa skulle svara på den frågan. ;]

Varför lägger man ner tid på saker och ting som man inte får något för? Saker som man inte mår bra av? Saker som man inte ens vill? Jag antar att det återigen är en sån där svårighet när det gäller att bryta personliga drag. (Och kanske vanor i vissa fall?)Personliga drag som egentligen är väldigt fina, men som faktiskt drar ner en själv i "skiten". Man borde göra investeringar i positiva saker. Människor, aktiviteter, och ja.. saker. Som vanligt - välj själv.

Do things that makes you happy.
Be with people who makes you laugh.
And then, do it more.

Nu: G.L.A.S.S. och film.

Emma

torsdag 23 februari 2012

LOGOM SVENSK.

Skön torsdag som blev alldeles lagom. Lagom - visst är jag lame? Så jävla svensk. Lunch med Madde, sprang sen in på Lagerhaus och fick se ett efterlängtat ansikte. Käraste Sara hade precis sin lunch när jag valde att droppa in, vilket jag blev väldigt glad över! Efter lite snabbt babbel och lagom (ja, lagom) med spring åkte jag hem igen och gjorde min grej. Dödade Mårten återigen.

Nu är jag så där helt okej trött. Skallebank som är lite värre för stunden men jag överlever. Ska krypa upp i soffan med en stor kopp te - what else. Torsdagsmys och jag känner mig väldigt nöjd just nu. Tror jag tagit flyget till tuttifrutti världen för kvällen, för det finns ett lyckligt bubbel i mig. Underbar jävla känsla. Såna här dagar vill jag ha fler av. Balans. Perfekt.

Amber Rose. Seriöst.. om jag hade sett ut så här i rakat hade jag fan rakat av det på en gång. Utan att tveka.

Sen att hon är modell är ju en helt annan femma! ;]

Emma

onsdag 22 februari 2012

TÄNK OM. TÄNK. OM.

Jag kan inte sluta tänka på skolan och hur det ska bli med det. Ekonomi, examen, framtid. Drömmar. Allt känns så luddigt och osäkert. Behandlingen och alla sjukhusbesök gör att saker och ting skjuts framåt i tiden. Jag kommer inte ta examen när det var tänkt och jag förstår inte varför jag gör det till så stor grej. Det blir inte alltid som man har tänkt sig. Men gör det så mycket egentligen? Skitsamma om det blir ett halvår, ett år senare, eller mer. Det kanske uteblir helt. Det är väl nuet som räknas och vad det innehåller? Att man gör det man vill. Inte att rusa fram till en examen, sen ett fast jobb, sen en pension för att kunna leva livet. Det spelar väl ingen roll om man tar en omväg eller en annan väg än vad man tänkt från början? Hindren man stöter på under vägen, utmaningar och annat som bidrar till ryggsäcken med erfarenhet gör ju att man förändras. Får andra perspektiv. Prioriteringar. Sa jag det?

Tänk så rusar man fram i livet, tar examen, får det där jobbet och till slut går i pension när man tjänat storkovan. Så inser man att man inte är lika ung längre, orken är mindre och man kan inte göra alla resor man drömt om för att man är helt enkelt för gammal. Gammal och gaggig. Vad var meningen med allt då? Jag tror på de här små guldstunderna i vardagen - att göra det man vill och njuta av det. Små saker som att läsa en bok i solen, se en match med vännerna. Gå i pyjamas hela dagen. Vara spontan. Vad det nu än är man gillar. Det är det som kommer få en att må bra och uppskatta vardagen mer tror jag. Allt behöver inte vara så stora investeringar bara små stunder, med personer eller saker som får en att må bra.

Fan. Lev nu.

Emma

tisdag 21 februari 2012

MYRSTEG.

Tänker inte ens gå in på dagens tillstånd mer än att säga att det har varit zombiemode. Kroppen och hjärnan sover men jag är vaken. Hur fan det nu går ihop. Jag kryssar och kryssar, stryker över fler dagar på strålningsschemat. Just nu försöker jag bara få dagarna att gå. Jag är sjukt trött och behöver spara på den energi jag har. Känns som att många av de vakna timmarna går till strålningen och vila. Annat får väl vänta lite antar jag. Inget blir ju så där överdrivet effektivt när det måste göras med myrsteg.

Men, faktiskt ska jag nog försöka ta tag i plugget lite imorn, vore skönt att få lite koll på den fronten. Nu ska jag gå och räkna lamm. Eller är det får?
Natti!

Emma

måndag 20 februari 2012

MÅNDAG.

Efter ännu ett samtal med Monica börjar jag känna att det tar lite stopp. Mina tankar far och flyger men jag får inte fram dom. Känns som att vi är på lite olika platser på nåt vis, fastän vi sitter där, mitt emot varandra i varsin fåtölj. Jag börjar få känslan mer och mer att M inte kan hjälpa mig med vissa pusselbitar. Pusselbitar som jag känner att jag verkligen behöver lite hjälp på traven med. Jag biter ihop återigen. Säger inte precis vad jag tänker och vad jag vill. Är det inte lite sjukt att man sitter och biter ihop inför en kurator? En kurator som inte dömer, (eller dömer hon?) Inte blir sårad, ledsen eller arg. Någon som inte har den minsta koppling till mitt liv innan jag började gå till henne. Första gången kändes det som att jag kunde vräka ur mig allt. Tårarna sprutade och jag pratade nonstop. Tänkte knappt, lät det bara komma. Nu kan jag inte sluta tänka. Jag är inte helt varm i kläderna längre och klicket som fanns har försvunnit. Dömer hon? Vore det konstigt? Det vore definitivt fel.

Jag är fortfarande inte riktigt bra i vänsterfoten. Den känns till och från bortdomnad och så sticker det i den, som när den håller på att somna, ni vet. Sjuksköterskorna tror att jag är överansträngd. Det kliar i mina fingrar för att jag vill göra saker, saker som att bara ta en promenad när solen lyser. Men nu är det soffläge som gäller. Ska gå minsta möjliga, bläää.

Men ja, jag är trött. Jag erkänner. Jag är riktigt utmattad efter idag. Ska ta ett fotbad, fixa en kopp te och se Sex and The City. Jag jobbar på att ta semester. På riktigt. Stryker ännu ett datum för strålning. 25 gånger kvar! Mårten, jag hoppas du mår skit.

Emma

söndag 19 februari 2012

ETT NYTT KAPITEL.

Julia sa ju en så klok sak till mig -"Tänk att du har semester. Slå på en film, ta det lugnt. Vila hela dagen. Njut av såna saker som du alltid önskade att du kunde göra när du jobbade och hade massa annat du fick lov att göra. Måsten." Ändå ligger jag hela dagarna och har dåligt samvete över att jag inte gör någonting. Det kliar i mina fingrar och jag har ångest över att jag knappt gjort nåt i plugget. Jag känner mig stressad. Det är väl det här som är mitt problem med acceptans. Att acceptera att jag inte orkar och att jag bör ha "semester" som J sa det. Speciellt nu under strålningen blir det nog extra viktigt att jag tar det lugnt. Men jag blir galen av att bara "ta det lugnt" hela tiden.

En av de svåraste saker jag vet är att ändra på personligheten. Personliga drag som jag har och som i vissa stunder skadar mig i och med att jag är sjuk. Till exempel blir det inte alltid så bra att köra "bit i hop & kom igen då"-andan nu när jag verkligen måste lyssna på kroppen. Brakar ihop för minsta lilla överansträngning. Inställningar och drag som är så djupt rotade i ens personlighet tar nog evigheter att ändra. Men man ska väl inte ge upp bara för det... Bort med det dåliga. Behåll det bra. Ge det tid.

Jag fortsätter jobba på mina tårtbitar. Jag prioriterar. Tänker efter före och försöker. Man kan hela tiden bli bättre. För att bli bättre krävs det ibland att man avslutar vissa kapitel. Kapitel som för längesen skrivits klart. Det enda som fattats är att vända blad och börja skriva ett nytt.

En dörr stängs. En annan öppnas.

Emma

lördag 18 februari 2012

TILLFÄLLIGHETEN SOM EN EVIGHET.

Och så var de det här med att vara våg igen... Kort hår? Långt hår? Mörkt hår? Ljust hår? Vaaafaaaan... jag kan inte ens bestämma vad jag ska ha för frisyr... En fundering över en sån liten sak som hår leder vidare till det andra och det tredje...

Det är lätt att säga att man inte bryr sig så mycket om håret, men när det väl kommer till kritan inser man att det spelar större roll än man trodde. Håret är en stor del av personligheten, det definierar en. Till en viss grad. Mycket, inte allt, det är inte det jag menar. Men när frisyren faller offer för något man skulle kunna tro vara en person i tvångströja som gått lös med rakapparaten lite här och var, blir det helt plötsligt väldigt viktigt. Jag saknar mitt hår nu, det ska jag inte sticka under stolen. Kort hår är kul och jävligt snyggt, men det känns inte riktigt som jag ändå. Kollar på gamla bilder där jag har långt hår och faaaan vad jag saknar det. Petitesser kanske du tänker...men jag bävar inför att tappa håret även om det just nu är en droppe i havet.

När man inte längre kan välja blir saker och ting oftast jobbigare. När man inte längre har några alternativ. Inget riktigt val. Bara... do or don't. Det känns som att så mycket tas ifrån en. Mitt liv, så som jag levde det förut. Nu känns det som att det har halverats för jag kan inte fullt ut välja vad jag ska göra, för det orkar jag inte. Eller så kan jag inte. Jag vet att man ska titta på möjligheterna men ibland måste man få slippa att titta alls, för en stund och bara låta allt vara. Känna det man känner och göra det man vill, vad det än är. Gråta, skratta, vara arg eller frustrerad. Eller hysteriskt glad.

Jag vet att jag i slutändan ändå kommer att "suck it up" och ta mig igenom det.
För det är tillfälligt, oavsett hur det känns. T I L L F Ä L L I G T .

Emma

fredag 17 februari 2012

LJUSARE TIDER IT IS.

Mitt huvud och min kropp hör inte till samma person. Kroppen känns tung och död medan mitt huvud känns klarvaket men femtioelva gånger större. Det dunkar lite extra idag. Det är det självklara priset jag måste betala för att få fylla på mitt lycko- och motivationskonto. Dyrt men väldigt värt. Snart har jag en hel helg att ladda om.

Min brutala hästsko som Uppsalas egna version av Jigsaw lämnade efter sig ömmar inte så mycket längre. Känseln i området där de opererade är fortfarande borta och det blir det nog ett tag till. Himla skum känsla, som om min egna hårbotten är min men ändå någon annans. Herregud, det är inte lätt att alltid lära sig hantera alla känslor som gör att min egna kropp känns som nån annans. Handen blir mer och mer som min i alla fall, vilket jag är tacksam över och vänstersidan hänger överlag med bättre. Den spökar lite idag, stickningar i benet och foten. Som om de sover, en strålande känsla. Strålande, höhö. Not. Jag vet att det är i vänster, men ändå känns det som att det är i höger. Riktigt sjukt att inte kunna definiera vart det känns. Kroppen lurar sig själv på något sätt.

Ute lyser solen och det är en underbar ljusblå himmel. Fåglarna kvittrar och direkt min hjärna förstod att det var fåglar ute och inte fåglar på TVn kunde jag inte låta bli att le. En promenad till hamnen vore perfekt idag, men jag ska ligga lågt. Får nöja mig med en promenad till sjukhuset fram och tillbaka, sen får det bli soffhäng resten av dagen. Foten och benet behöver verkligen vila idag. Men Mårten ska få sin omgång med den dödliga dosen.

Emma

torsdag 16 februari 2012

FÖRINTELSEN AV MÅRTEN.

Första strålbehandlingen är klar, nu är det bara 27 kvar!

Det gick fort, tar ca 10 minuter för varje gång och nu hoppas jag innerligt att Mårten lider och är lite skadad. Lite mycket skadad. Det är nu jag plockar hans taggar, en för en och snart kommer det inte vara någonting kvar av honom.

Nu kommer jag strålas måndag till fredag i 6 veckor, har en känsla av att det kommer gå fort. Känner mig för tillfället helt slut, men det kan nog vara en kombination av två väldigt aktiva dagar plus dagens behandlingsdos, vem vet. Dags att ladda batterierna med filmmaraton och tidig kväll. Sov nada inatt så har nog en hel del att ta igen. Skönt att det alltid kommer gå till på samma sätt med strålningen, då har jag inte så mycket att fundera över inför imorn. "Favorit" i repris.

Emma

1 AV 28.

Tack för era mail. Kan inte sätta ord på hur mycket de betyder. Rakt från mitt hjärta till er, TACK.

Igår hos onkologen.
Eftersom jag är så nyfiken som jag är försökte jag självklart tjuvkika genom strålningsmasken. Ögonlocken går inte att röra och det är ungefär omöjligt att ens försöka se något. Masken sitter så tajt att den blir som ett extra hudlager. Ett väldigt tjockt hudlager men ändå... Dessutom är man fastknäppt i britsen som man ligger på så det går absolut inte att röra på huvudet. Det kändes som att jag var med i en science fiction-film och träffades av lazerstrålar från motståndarens vapen. Typ som i Star Wars och jag var den onde man skulle skjuta skallen av. (Bara det att strålarna är ju i det här fallet faktiskt på min sida.) Återigen flög fantasin iväg. Men den där strålningsmaskinen får mig att tänka på Star Wars. Fråga mig inte varför, för det vet jag inte.

De två senaste dagarna har varit underbara. Perfekt sätt att ladda inför strålningen. Fyllas av massa positivt och påminnas om allt jag kämpar för. Nu är dagen äntligen här. Snart är det jag och maskinen mot Mårten - den hemska tumören i mitt huvud. 13:00 då försöker jag stegvis förinta honom. Då blir det min första behandling, min första av 28.
Nu jävlar Mårten!

Emma

onsdag 15 februari 2012

ONSDAG.

Ännu en natt där jag svävade i ett evigt slumrande mellan sömn och vaket tillstånd. Jag fastnar där för tillfället. Tror det är mycket funderingar inför strålningen och allt vad det innebär. Det är som vanligt svårt att förbereda sig på någonting som man inte riktigt vet vad det innebär. Det återstår att se. Men jag ska till sjukhuset idag och göra den där simuleringen inför strålningen. Om jag förstått det rätt så kommer de kolla om planen de ritat ut för hur strålarna ska riktas stämmer överrens med verkligheten. Sen jag var där sist har läkarna ritat ut precis var man ska stråla på huvudet, så jag hoppas allt går som smort. Så kör strålningen igång imorn. Ska försöka dela med mig av lite bilder sen tänkte jag.

Jag överlevde gårdagen. Hjärtformade ballonger, söta nallar och "jag älskar dig"-kort överallt. 14 februari har blivit lite väl hysteriskt anser jag. Man borde sprida ut uppvaktandet lite då och då. Inte allt, boom, på en dag. En vän sa en så klockren sak, "varför ska man bara visa kärlek och uppvaktning på en dag?". Mer spontanitet tycker jag.

Jag spenderade dagen med fantastiska Madde. Underbart väder, inspiration, skratt. Motivationskontot fylldes helt klart på. Tack. ♥

Emma

måndag 13 februari 2012

GODA TÅRTBITAR.

Jag gick som om jag vore radiostyrd. Punkt K... Punkt K... Punkt K. Vägen som jag ännu inte har gått så många gånger, om jag får säga det själv, börjar redan gå på rutin. Efter ett till samtal med Monica kan jag för femtioelfte gången konstatera att tårar inte gör huvudvärken bättre. Hej igen, vattenballongshuvudvärk. Du är inte välkommen, men vad spelar det för roll att jag säger det. Du tränger dig på ändå.

Det är inte det lättaste att få ordning på vardagen efter en lång tid där den bestått av vila och filmer. Typ, och småprat vid matbordet om vanliga saker. Saker som var viktiga. Nu när hela min prioritetslista vänts upp och ner känns vissa saker så otroligt meningslösa. Det spelar ingen roll om det är gult, rött eller grönt. Det är inte det det handlar om. Jag är överfylld med saker jag vill göra, saker jag vill kunna vara med på. Börja träna igen. Att orka. Vänner. Leva mitt normala liv.

"Du kan inte få hela tårtan just nu, så fokusera på dina små tårtbitar, som du kan få. Vad vill du ha i dem? Fyll dem med allt det godaste - enligt dig. Ingen annan."

Jag försökte verkligen sätta mina tankar i ord men det tog tvärstopp. En tanke skulle omvandlas till ord men det kom ingenting. Jag satt och tittade ut, på solen som försvann bakom huset. Letade efter sätt att uttrycka mig på men det fanns inga. Då börjde M prata, hjälpte mig på traven. Hittade orden när jag inte fann dem.

Emma

söndag 12 februari 2012

14:27

Tröttheten verkar ha kidnappat mig. Nu har det gått bra många dagar och tycker väl att den kan släppa mig. Känner mig nästan smått förkyld men ändå inte. Vattenballongshuvud och mör i hela kroppen, ändå har jag tagit det riktigt lugnt den här veckan. Strålningen börjar på torsdag och det känns verkligen inte som att jag är i toppform. Iväg på samtal imorn och jag tror knappast det kommer göra mig piggare men det ska bli "skönt".

Skolan hänger över mig likt en hungrig hök som är ute efter dagens första föda. Jag är den där lilla matbiten som skräckslaget letar efter ett gömställe nere på marken. Hur gömmer man sig för höken när det endast finns kala ytor?

Ska plocka fram ritblocket och försöka få lite inspiration. Det är ganska tomt på det kontot just nu.

Emma

fredag 10 februari 2012

ERROR.

Kan man ha så mycket tankar i sitt huvud att det känns tomt? Det är som när saker och ting blir för mycket att man blir helt paralyserad. Error. Kaos. Allt flyger huller om buller och det blir lite som ett moment 22 - var ska man börja? Ingenting känns som en vettig början att ta tag i. Nej.. det är verkligen lite error just nu.

Ikväll har jag njutit av ett glas rödvin, skön musik och att prata med någon som verkligen förstår vad jag går igenom. Att googla på sin sjukdom är som att be om negativa tankar. Alla svar leder till att man ska dö. Man borde aldrig försöka diagnostisera sig själv. Nu vet ju jag vad jag har, men att googla på min tumör gör inte saken bättre. Vissa saker behöver man bara inte läsa.
Vi är ju även experter på att förneka. Jag har haft min period där jag vägrade ta till mig beskedet som läkarna gav mig. En del av mig vägrar än, jag vet att jag är sjuk, men jag tänker aldrig på ett sätt acceptera det. Jag ska bli frisk.

Fyfan för vad Mårten och hans "släktingar" utsätter oss, dödliga homo sapiens, för.. Vadå "17 år och odödlig"? Trodde man verkligen att man var det då?

"Vänta dig ingenting och var beredd på allt."

Emma

torsdag 9 februari 2012

DUMPA SKITEN.

John Blund gjorde sitt inatt. Jag fick dosen med sömnpulver och sov som en lugn bebis, hela natten. Ändå känns det som att jag inte fått en gnutta sömn. När jag tänker på igår så var det som att dra upp allt som jag tyckt varit jobbigt på en och samma gång. Jag visste att det skulle bli tungt att prata med någon helt utomstående, som dessutom vet vilka knappar hon ska trycka på. Men att känna mig så här dagen efter var värre än jag någonsin kunnat ana. Jag svävar runt i nån slags bubbla där jag bara är. Jag får ingenting gjort. Orkar inte ta tag i nånting, orkar knappt med mig själv. Kroppen värker och huvudet dunkar. Gick jag en boxningsmatch inatt? Ser ju fan förjävligt sliten ut... Ursäkta alla svordomar.

Är det konsekvenserna av att bearbeta saker som man borde bearbetat för längesen? Alla minnen, jobbiga stunder och saker som påverkat en, allt verkligen rivs upp på en kort stund. När jag satt hos Monica igår kändes det på ett sätt som att jag släppte både ett och annat. Axlarna sjönk några hack och jag andades på ett lättare sätt. Precis som tårarna lämnade min kind lämnade jag även en hel del jobbiga tankar och känslor. Som att gå fram till en container och dumpa all skit. Bort. Det här är början och även om det blir tufft så kommer jag bara bli lättare och lättare.

Nyss satt jag och skrev att jag skulle isolera mig från omvärlden, sova bort denna dryga dag, men så ringde min bättre hälft, Mezgin Malak. Nu ler jag, från öra till öra.

Emma

onsdag 8 februari 2012

ATT ACCEPTERA KÄNSLOR.

KÄNSLOR SOM MAN INTE ÄR BEKVÄM MED.

Efter mitt första samtal med Monica på sjukhuset sitter jag nu och processar saker och ting. Det är ruggigt ute och allt bölande gjorde mig ännu mer frusen. Kylan trängde sig verkligen ända in i benmärgen. Den stängde nog dörren efter sig och bestämde sig för att stanna. Jag är genomfrusen. Om det nu är ett ord... Funderar över allt som sades och M sa att jag kommit långt och förstår väldigt mycket. Samtalet fick mig att fundera på en sak. Varför är det så svårt att ge sig själv råd i olika situationer? Jag har väldigt lätt för att ge andra råd (beroende på situation) men när det kommer till mig själv går det i vissa fall inte. Borde man inte leva som man lär? Det är ju korkat. Det jag sitter och säger åt mina vänner att göra gör jag inte ens själv, när jag är i liknande situationer.

Är det för att man verkligen behöver höra det från någon annan? Bekräftelsen från någon med ögon utifrån?

Vissa tankar/insikter kan vara läskiga att sätta i ord, men de är nog också riktigt viktig att göra just det. Sätta dem i ord. För det är väl inte förrens vi möter rädslan som vi kan ta itu med den? Det var just det som var skönt med att prata med M, sätta funderingar i ord. Att känna sig utsatt, sårbar och blottad är hemskt, men det gör inte saken bättre att stoppa undan dem och låtsas att de inte finns. De kommer komma fram förr eller senare ändå. Ju längre man väntar desto större blir berget, det liksom växer med tiden. Till slut blir det så stort att det överväldigar en. Och då, då kommer det ta lång tid att bearbeta allt man känner och bara det att komma ikapp.

Men det är ju så svårt att visa sig sårbar och blottad, svag på ett sätt och att sluta bita ihop hela tiden...

Emma

måndag 6 februari 2012

WROOM.

Att göra den där strålbehandlingsmasken gick fort. Det kändes nästan som att få en väldigt varm ansiktsmask. Fast först obehagligt och sen skönt. Den formade sig efter mina ansiktsdrag och minut för minut blev den kallare och till slut stel. Då tog de av den och så var det klart.

Där satt jag och undrade vad alla var ute på. Eller snarare vad alla gör på sjukhuset. Hälsar de på någon eller är de själva sjuka? En timmes väntan flög iväg när alla människor svischade förbi. Den långa korridoren kändes som E18. Mitt i rusningstiden. Vissa körde 190 andra kröp fram. Skalmanstilen. Wroom. Det blev många omkörningar.

Efter iakttagelserna på E18 fick jag göra röntgenbilderna, med den nya masken på. Det var hemskt. Fastknäppt i britsen samtidigt som jag skulle in i det där röret och de körde igång kamerorna. Det var för första gången en obehaglig upplevelse att ta de där bilderna. Kände hur pulsen slog mot masken där den tryckte lite mot halsen. Usch. Jag kände mig verkligen instängd och behövde inte en bekräftelse över hur snabbt mitt hjärta slog. Men det är gjort och nu vet jag hur det går till. Jag är glad att det var över på bara några minuter.

Nu har jag fått mitt tidkort för strålbehandlingen också. Jag börjar redan nästa vecka.
Torsdag. 16 februari. Shit.

Emma

söndag 5 februari 2012

M&M.

Jag känner mig som en ny människa. Efter en helg med två av mina finaste vänner har jag fått sån energi. Det kan gå månader mellan träffarna men när vi väl ses så känns det som igår. Varje gång påminns jag om hur bra det är. Hur bra ni är, för mig.

Underbart, äkta och avslappnat. Det kunde inte komma mer lägligt, så tack för en helt fantastisk helg.

Tack för bilderna Mezgin. ;] ♥

Emma

torsdag 2 februari 2012

FUCK IT.

Det är tydligen inte bara jag som jämför saker med Aladdin-askar. Läste precis de sista sidorna i Ann Söderlunds bok Men vi knullar ju ändå inte. Hon hade mycket vettiga tankar, och poänger framför allt. Önskar att fler hade samma syn på sig själv som hon har. Några stycken hit och dit var som att läsa mina egna tankar och ord. Det fanns en hel del igenkänning, även om hon är gift och har barn. Inget slår dock Mia Skäringers böcker, hon är one of a kind.

Är det inte sjukt utmattande att vi lever i en värld med komplex upp över öronen. Komplex över allt och ingenting. Precis som Mrs Söderlund sa, det kommer alltid finnas någon bättre. Snyggare. Smartare. Roligare. Helt enkelt bättre. Varför fokusera så mycket på hur alla andra är och ser ut egentligen? Huvudsaken är väl att man mår bra och trivs med sig själv? Eller? Jag är grymt trött på alla ideal och den ständiga pressen över hur man "måste" se ut. Typ olika listor över hur man ska vara. Check, check, check och åter igen check. Eller nej vänta nu, det där är jag inte, och det där..neej, så ser jag inte ut, nej det stämmer nog inte. Fan... 2 check av 10. Bäst att ringa Paolo Roberto och blir rejält trimmad, och styling-hjälp kommer jag nog också behöva. En ny garderob.

Nej, fan jag orkar inte. Jag bryr mig om hur jag ser ut men det behöver inte gå till det extrema att jag tuggar på en gurka och till slut består endast av botox innan jag ens fått en synlig rynka. Hollywood fruarna skulle kolapsa om de skulle få strålning. Deras värld skulle gå under. "Men hallå, jag struntr i att jag är sjuk - jag kommer tappa mitt hår!!" Värre än ett dödsbesked typ. Fuck it. Jag kommer tappa hår när jag strålbehandlas, förhoppningsvis inte allt men. Det roligaste av allt (not) är att det kanske inte kommer växa ut på alla ställen heller. For ever en kal fläck. Men jaha? Min lycka sitter väl inte i håret?

Emma

SOLIGT.

Jag flög upp imorse när telefonen ringde. Det var någon Mattias(?) i luren och jag fattade inte vem han var. Min röst gick upp i falsett och harklade mig ungefär femtioelva gånger innan den lät någorlunda normalt. Snyggt, och så dalmålet på det... Han yrade, jag yrade. Onkologen. Mask. Röntgen. Måndag. 12:00. Eller var det 11:30?

Njuter av att solen bländar mig genom de skitiga fönstrena (som det verkligen behöver göras något åt). Det förvirrade uppvaknandet lämnade en vattenballongskänsla i huvudet. Dags att citodon och förbereda för tvättdag. Imorgon, peppar, peppar, får jag nog besök av två tjejer som är av värdsklass.

Tack för era mail och kommentarer. Tankar och kramar i internetformat - jag tar emot dem. Kärlek tillbaka till er. ♥

Emma