WROOM.

Att göra den där strålbehandlingsmasken gick fort. Det kändes nästan som att få en väldigt varm ansiktsmask. Fast först obehagligt och sen skönt. Den formade sig efter mina ansiktsdrag och minut för minut blev den kallare och till slut stel. Då tog de av den och så var det klart.

Där satt jag och undrade vad alla var ute på. Eller snarare vad alla gör på sjukhuset. Hälsar de på någon eller är de själva sjuka? En timmes väntan flög iväg när alla människor svischade förbi. Den långa korridoren kändes som E18. Mitt i rusningstiden. Vissa körde 190 andra kröp fram. Skalmanstilen. Wroom. Det blev många omkörningar.

Efter iakttagelserna på E18 fick jag göra röntgenbilderna, med den nya masken på. Det var hemskt. Fastknäppt i britsen samtidigt som jag skulle in i det där röret och de körde igång kamerorna. Det var för första gången en obehaglig upplevelse att ta de där bilderna. Kände hur pulsen slog mot masken där den tryckte lite mot halsen. Usch. Jag kände mig verkligen instängd och behövde inte en bekräftelse över hur snabbt mitt hjärta slog. Men det är gjort och nu vet jag hur det går till. Jag är glad att det var över på bara några minuter.

Nu har jag fått mitt tidkort för strålbehandlingen också. Jag börjar redan nästa vecka.
Torsdag. 16 februari. Shit.

Emma