ATT ACCEPTERA KÄNSLOR.

KÄNSLOR SOM MAN INTE ÄR BEKVÄM MED.

Efter mitt första samtal med Monica på sjukhuset sitter jag nu och processar saker och ting. Det är ruggigt ute och allt bölande gjorde mig ännu mer frusen. Kylan trängde sig verkligen ända in i benmärgen. Den stängde nog dörren efter sig och bestämde sig för att stanna. Jag är genomfrusen. Om det nu är ett ord... Funderar över allt som sades och M sa att jag kommit långt och förstår väldigt mycket. Samtalet fick mig att fundera på en sak. Varför är det så svårt att ge sig själv råd i olika situationer? Jag har väldigt lätt för att ge andra råd (beroende på situation) men när det kommer till mig själv går det i vissa fall inte. Borde man inte leva som man lär? Det är ju korkat. Det jag sitter och säger åt mina vänner att göra gör jag inte ens själv, när jag är i liknande situationer.

Är det för att man verkligen behöver höra det från någon annan? Bekräftelsen från någon med ögon utifrån?

Vissa tankar/insikter kan vara läskiga att sätta i ord, men de är nog också riktigt viktig att göra just det. Sätta dem i ord. För det är väl inte förrens vi möter rädslan som vi kan ta itu med den? Det var just det som var skönt med att prata med M, sätta funderingar i ord. Att känna sig utsatt, sårbar och blottad är hemskt, men det gör inte saken bättre att stoppa undan dem och låtsas att de inte finns. De kommer komma fram förr eller senare ändå. Ju längre man väntar desto större blir berget, det liksom växer med tiden. Till slut blir det så stort att det överväldigar en. Och då, då kommer det ta lång tid att bearbeta allt man känner och bara det att komma ikapp.

Men det är ju så svårt att visa sig sårbar och blottad, svag på ett sätt och att sluta bita ihop hela tiden...

Emma