Efter ännu ett samtal med Monica börjar jag känna att det tar lite stopp. Mina tankar far och flyger men jag får inte fram dom. Känns som att vi är på lite olika platser på nåt vis, fastän vi sitter där, mitt emot varandra i varsin fåtölj. Jag börjar få känslan mer och mer att M inte kan hjälpa mig med vissa pusselbitar. Pusselbitar som jag känner att jag verkligen behöver lite hjälp på traven med. Jag biter ihop återigen. Säger inte precis vad jag tänker och vad jag vill. Är det inte lite sjukt att man sitter och biter ihop inför en kurator? En kurator som inte dömer, (eller dömer hon?) Inte blir sårad, ledsen eller arg. Någon som inte har den minsta koppling till mitt liv innan jag började gå till henne. Första gången kändes det som att jag kunde vräka ur mig allt. Tårarna sprutade och jag pratade nonstop. Tänkte knappt, lät det bara komma. Nu kan jag inte sluta tänka. Jag är inte helt varm i kläderna längre och klicket som fanns har försvunnit. Dömer hon? Vore det konstigt?
Det vore definitivt fel.
Jag är fortfarande inte riktigt bra i vänsterfoten. Den känns till och från bortdomnad och så sticker det i den, som när den håller på att somna, ni vet. Sjuksköterskorna tror att jag är överansträngd. Det kliar i mina fingrar för att jag vill göra saker, saker som att bara ta en promenad när solen lyser. Men nu är det soffläge som gäller. Ska gå minsta möjliga, bläää.
Men ja, jag är trött. Jag erkänner. Jag är riktigt utmattad efter idag. Ska ta ett fotbad, fixa en kopp te och se Sex and The City. Jag jobbar på att ta semester. På riktigt. Stryker ännu ett datum för strålning. 25 gånger kvar! Mårten, jag hoppas du mår skit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar