måndag 30 september 2013

VAD HÅLLER JAG PÅ MED?

Jag har en känslomässigt omtumlande helg bakom mig. Jag lånade Cs lägenhet i Västerås så resan blev äntligen av. Spenderade dagarna med extremt efterlängtade vänner och kvällarna med mig själv. Inte ens hunden fick vara med, hon var också på en slags semester - från mig. Jag trodde inte jag skulle reagera så starkt på att vara där, att det skulle bli så känslomässigt och på ett vis smärtsamt.

En del av mig har nog glömt och förträngt allt jag har kvar där. Vilket liv jag faktiskt hann bygga upp och ofrivilligt tvingades bryta upp från när jag blev sjuk. Jag har självklart inte glömt vännerna, men allt jag gått igenom har tvingat mig fokusera på det, på självaste Mårten och hans konsekvenser. När jag gick in på Harmoniq på lördagen och såg M brast det. Tårarna kom och jag kämpade desperat att hålla inne den hysteriska forsen som tryckte på inifrån. Det kändes som mitt bröst bokstavligen skulle explodera och i samma stund insåg jag hur stor min belastning är när det gäller mycket. När vi senare satt på Wayne's och pratade blev det tydligt igen. En våg av lättnad sköljde genom kroppen i samma stund som M sa "du ska inte behöva dra det här lasset själv". Återigen - explosion i bröstet. Tårarna följde som en påhakad släpvagn. Nej jag vet, tänkte jag, men jag gör ju det och har gjort det i två års tid. Endast en person har hållit mig i handen under hela tiden. Aldrig släppt, aldrig backat. (Min fantastiska krulltott.) M fick mig att inse hur mycket jag mår dåligt över. Några enkla fraser och frågor sedan blev allt otroligt glasklart. Under de två åren som jag kämpat för mitt liv mot sjukdomen har jag samtidigt kämpat med diverse anmälningar mot sjukvårdens misstag, försäkringsbolagets misstag, och dessutom kämpat med alla som inte förstår. Som spelar teater och maskeraden är i full gång. Kämpat med sjukvården som också ryckt på axlarna fram tills Rehab i Falun kom in i bilden. Med alla som tagit så lätt på situationen. Det har känts som jag stått och skrikit att "det brinner!!" men alla andra har bara sett en vacker jävla majbrasa ungefär.
"Åååååhh, ja titta vad vackert!".

Överallt runt omkring mig kämpar jag med att ha överseende, med att jag ska acceptera, med att jag ska vara ödmjuk, med att jag ska ha tålamod. Jag, jag, jag. Allt ska jag göra. Allt läggs på mig. Till och med det dåliga samvetet när jag säger att jag inte orkar vara med när det är för högljutt på en middag till exempel. "Vad tråkigt att du inte kommer, det är så synd, vi får komma till dig istället". Men ingen kommer. Det är jag som ska komma, jag, som är sjuk.

Jag kan inte hålla det här inne längre, det går inte. För jag går under. Jag håller på att stånga ihjäl mig. Blodig har jag varit i flera månader, flera halvår. Helgens insikter har fått mig att förstå all smärta jag har i kroppen. Inte smärta som fysisk sår-smärta, men smärta som sorg, frustration och besvikelser. Jag har sagt det förr men jag har fan inte fattat att det har varit så här illa. Jag har skrikit non stopp i två år och min röst börjar ta slut. Visst, livsviljan har jag, men livsglädjen, var fan har den tagit vägen? De där äkta leendena, skratten? Den rena och skära glädjen som känns i bröstet, som ett pirr genom hela kroppen in till själen? Jag har inte känt den på länge, inte förrän i helgen. Lampan kommer slockna om jag ska fortsätta så här, så nu är det stopp. Nu är det dags att tänka sig för och göra smarta val. Val som får min lampa att lysa igen och inte enbart ge ifrån sig ett svagt sken som sjunger på sista versen.

Jag känner mig som Julia Roberts i filmen "Eat, pray, love" typ 50 min in när hon slår sig på bröstet med händerna och frustrerat skriker "No, there's like nothing!  I have no pulse!". Dito. Dito - exakt så känner jag. Jag har knappt någon puls.

Emma

torsdag 26 september 2013

"SMÅSAKERNA."

Freja har varit upp och ner hela veckan, hon löper och har gnällt och knorrat konstant. Lider med henne samtidigt som jag håller på att bli galen stundvis. Sömnlösa nätter och en huvudvärk från helvetet har inte gjort mitt tålamod till det bättre. Jag blir irriterad, trött och har dessutom varit orolig inför dagens MR. Plötsligt var vi två här hemma som bara tyckte allt blev jobbigt och drygt. Hon speglar mig och jag speglar henne - dubbelt kaos och vi är sämsta kombinationen dagar som dessa. Det kan inte vara lätt att ha PMS och samtidigt vara en trotsig hund här hemma.

Dagens MR är överstökad. Har sjunkit ner djupt i soffan och känner mig totalt urblåst. F har åkt till mamma så äntligen har jag fått lugn och ro. Tystnaden tjuter i öronen. Känner hur hela jag känns som ett anspänt åskmoln. Muskelvärk i panna, käkar och spänd i hela kroppen. Allt hänger ihop och dominoeffekten uppstår på en gång. Dunk dunk dunk, Mårten festar. Den som säger att magnetröntgen inte låter varken illa eller högt vet nog inte riktigt vad de pratar om. För mig, som röntgar huvudet och har känslig hörsel, är det bland det värsta jag kan göra. Tänk dig en komprimerad byggarbetsplats och ta alla de ljud och tryck ner dem i en låda. Stick in huvudet, stäng lådan och slå på allt på högsta volym.

Idag var rummet kallt och det fläktade skönt som vanligt. Eller ja egentligen iskallt, men ändå. Öronproppar och hörselskydd var på, men de hjälper knappt. Huvudet fastmonterat och den boll-liknande knappen tryggt i handen. "Tryck om det är någonting." Jag förstår ju varför, men det känns så komiskt att de säger samma sak varje gång trots att jag gjort MR otaliga gånger i över två års tid och allt numera går på rutin. Jag åker in i röret och personalen lämnar rummet. Maskinen låter som en diskmaskin som hakat upp sig, och jag bara väntar på att de ska köra igång. Sedan kommer de, oljuden, ett efter ett eller flera samtidigt. Allt kommer och går när man ligger där. Ljuden, känslorna, paniken, rädslan att rycka till i kroppen så att en serie måste tas om. Onödig tid i röret tänker jag inte utsätta mig själv för. När det låter som högst och kameran jobbar som mest vibrerar britsen. Ytterst lite, men det känns så väl i kroppen, rörelserna i underlaget. Om jag sträcker lite på halsen uppåt och vinklar nästippen uppåt tar den i "masken". I Falun får jag stirra rakt in i "väggen", som är 1 max 1,5 decimeter ifrån mitt ansikte. I Uppsala får jag en spegel så jag kan se ut ur röret jag ligger i. Brukar räkna pärmar i rummet, gissa hur gammal personalen är eller bara kolla vad de gör. Tiden går snabbare då. Att stirra rakt upp i väggen får tiden att stå still. Ljuden tillsammans med det lilla utrymmet man sitter fast i kan bli utmanande även för den som inte har klaustrofobi.

När paniken kommer och det känns som man kommer tappa kontrollen totalt. Jag vet inte vad som kommer hända i kroppen, delar kan röra sig utan att jag egentligen med avsikt beordrat dem. Huvudet kan vilja rycka till och tårarna trycka bakom ögonlocken. Jag är livrädd att tappa kontrollen där, även fast det aldrig hänt. Det är när paniken och frispelet lurar som jag fokuserar på den kalla luften. Fläkten, den "friska" luften eller håret som reser sig på armarna. När jag känner in alla småsaker kan jag koppla bort ljuden och alla känslor som bubblar upp. Jag vill nästan alltid gråta när jag ligger där. Påminnelsen om Mårten i mitt huvud kan inte bli fetare. Påminnelsen om cancer i kroppen och allt jag måste utstå. Förjävligt och jag får en vilja att bara kräkas, rakt ut - på hela situationen. Att jag aldrig kan trycka på paus, inte ens en minut. Eller en halv. Vilken välsignelse det är, att vara frisk.

Emma

torsdag 19 september 2013

DRA LÄRDOM AV MINA MISSTAG.

Jag har knappt sovit i natt. Gårdagens intervju på SRs Karlavagnen gjorde mig alldeles för fundersam, men främst nyfiken, för att ligga kvar. Det gick inte.

10 minuter. 10 minuter att svara på frågor rörande hur det är att leva med cancer. Jag kan inte med ord beskriva hur svårt det är att göra. Vanligtvis kan jag behöva minst 1-2 timmar för att hinna förklara och ta med det som känns viktigt för mig. I liknande sammanhang som igår känns det så fel att nämna vissa delar och inte ens beröra andra, men jag styr inte samtalets frågor. Visst går det att påverka, men att prata vitt och brett om det jag tycker är viktigt att lägga fram, det gör man inte. Speciellt inte när det är ens första intervju som Sverige sitter och lyssnar på. Jag var så nervös att jag knappt visste var jag skulle ta vägen.

I efterhand kan jag tydligt känna människors reaktioner över beskedet obotlig cancer. Hur man pratar om det. Hur många ser ett likhetstecken mellan obotlig, eller för den delen även cancer i sig och död. Jag försöker se det som att det idag går att leva med - tack vare nya behandlingar och pågående forskning. Det fanns så mycket jag ville säga igår. Något jag väldigt gärna hade velat lyfta fram mer är oförståelsen och just rädslan och oviljan att prata om cancer. Om sjukdom, om död. Jag har så svårt att förstå varför många är rädda att prata om det. Sedan jag var liten har jag lärt mig prata om känslor och hantera dem (någorlunda), kanske är det en anledning till att jag ser det som självklart. Just vetskapen om hotet i kroppen, något jag nämnde igår och har skrivit många gånger förut är en av de värsta att försöka hantera. När du får se din hjärna på bild och du ser ett mörkt moln lika stort som ett ägg, då vill du bara krypa ur skinnet. Be om en ny kropp, för den här är infekterad. Varningssystemet i kroppen alarmerar att det är dags att byta fordon, till ett fungerande som kan ta dig vidare tryggare på livets resa. Om det ändå var så enkelt som att stiga ur och kliva i en frisk kropp. Det är en evig kamp att försöka få psyket och alla känslor att varje dag kunna handskas med dessa tankar och känslor. Rädslan över faran, ilskan över maktlösheten, frustrationen över att människor runtom en inte vill prata om det. Vissa agerar som att det aldrig har hänt och det är en svidande käftsmäll, den hänger kvar, den känns. Jag som faktiskt sitter här och i skrivande stund känner allt cancern har gjort med mig och fortfarande gör med mig.

Jag tittar på samhället och ser sjukdom, olyckor, tragedier och död överallt. Cancer som är en orsak till mycket sorg kommer vi alla drabbas av. Det är en annan aspekt som gör mig ännu mer förtvivlad. Vi behöver prata om det, alla berörs. Om den dag ännu inte redan kommit (vilket jag uppriktigt hoppas att den inte gjort) så kommer den komma. Den dag du får ett besked att någon i din nära omgivning drabbats av cancer. Kanske blir det du själv. Hårda ord, men hård är också sanningen - tro mig. Livet är här och nu och meningen med livet är att leva det. Så, lev det, just nu. Just nu är det enda du kan påverka. Det gör mig galet frustrerad att se människor leva sina liv som de lever, hela tiden framåt. "I morgon, nästa månad, nästa år ska jag...". Jag har själv varit där och jag levde inte, jag var ständigt i framtiden och såg inte det fina med idag.

Emma

onsdag 18 september 2013

LYSSNA PÅ P4 IKVÄLL.

Ikväll ska det pratas om ett tungt ämne, i radio. Fick ett samtal och sen var jag övertalad att vara med. Hur jag kommer reagera återstår och se, det enda jag vet är att det är viktigt att prata om. Att beröra en sjukdom så många fruktar.

Har ni möjlighet att slå på P4 21:40 så gör det! Annars finns möjligheten att lyssna i efterhand.

Klicka här så kommer ni till sidan!

Emma

ÄNNU EN KÄMPE HAR BLIVIT EN ÄNGEL.

Idag är det mångas tillvaro som står still. Hela Borlänge verkar ha stannat upp. Tror inte det finns en själ här som missat nyheten. Gårdagens bortgång av Kristian, Kristian Gidlund. När jag först fick höra det i morse kände jag ingenting. Jag blev bara tom. Timme efter timme började tårarna trycka på och väl på väg till terapeuten gick de knappt att hålla inne. Jag kände inte Kristian, men är en av alla dem som läst hans blogg. Jag läste den när jag var mitt i operationstider och behandling. När vardagen som mest skrek sjukdom och cancer. Det var en av de två saker vi hade gemensamt - cancer - den andra är skrivandet. Jag fann tröst i hans ord, kunde sörja och gråta ut. Både det fina och förfärliga fick mig att på ett enklare sätt lätta på locket. Låta tårarna komma ut. Idag påminner inläggen mig om en jobbig tid. Minnen rivs upp och känslorna likaså. Han finns inte längre och det känns inte bara sorgligt, det känns konstigt. Hans slut är som ett återkommande hot om hur det kan gå, oavsett hur mycket kämpe man är.

Jag vet att vi hade olika cancer, men rädslan för hur min ska utvecklas med åren försvinner inte bara för det. Ena stunden går det bra, nästa kan det gå utför. Jag lever dagarna med det ständiga hotet om min existens. Döden kan vara runt hörnet, döden kan vara om många år. Som för oss alla, men jag är ytterst medveten att det en dag kommer ta slut. Medvetenheten om Mårten gör inte dagarna lättare att hantera, det får mig bara att se det lilla i livet. De där små detaljerna som man lätt rusar förbi när sjukdom och död håller sig långt borta. När de drabbar personer man läser om i tidningen. Ur den synvinkeln är jag tacksam att jag har fått uppvaknandet pga Mårten. Lever livet här och nu, prioriterar det viktiga. Det på riktigt viktiga.

Idag är en dag då tårarna faller och känslorna ligger långt uppe på ytan. De får falla, för sorgen av Kristian, för Mårten i min hjärna, för alla andra som kämpat eller kämpar mot denna skoningslösa sjukdom. 

Emma

måndag 16 september 2013

SKALMANSTYLE.

Mätt i magen har jag sjunkit ner djupt i fåtöljen. M och J har åkt på jobbet, jag är i Djurmo och skulle hjälpa till, men jag ska erkänna att det blev mer semester. En dag i det tysta, i det lugna och stilla. Det är blött ute och som den donna F är så ligger hon hellre inne i puffen och drar sig. Hon sover och jag, jag klagar inte. Gårdagen har satt sig i musklerna, så det passar utmärkt med en mat- och sovklocka-dag. Däremellan får det bli att ta fram boken eller meditera. Uppladdningsmåndag och vilodag - till tusen.

Natten har varit helt sjuk, men ändå känner jag mig utvilad i ögonen. Skunkar, minkar, igelkottar, grävlingar, katter, ja - alla smådjur ni kan tänka er som kan vålla skada genom att bitas, rivas eller annat - har jagat mig i natt. Alla legat på lur och när jag börjat slappna av, när jag minst anat det, har de hängt fast i foten med tänderna djupt ända in till muskler och ben. Skrik och panikkänslor, kroppens alla signaler är automatiskt inställda på flykt. Man är amygdalakidnappad - fast och fången. Vad fan kommer allt det här från? Hela natten har varit en flykt och när klockan ringde kändes det som en befrielse. 

Jag vet att jag vissa stunder kan tappa fattningen och drabbas av både skräck och en slags klaustrofobi pga min egen kropp. På grund av att tumören finns i min kropp och jag är instängd i den. Det hemska i att inte kunna klippa bort problemet, göra mig av med det. Jag kan inte fly undan tumören, måste bara härda ut. Hitta lösningar och acceptera. M sade en sann sak i morse vid frukosten. Vi hade pratat om meditationen, spikmattan, magnetkudden, mediyogan, mindfulnessen - allt jag gör för att hitta balans och må någorlunda bra - och hon konsaterar något i stil med; "Herregud hur du behöver hålla på. Att göra allt det där och inte ha någon som pushar dig om dagarna. Du är själv, det måste kräva en otrolig självdisciplin." Vad kan jag säga? Det är den största utmaningen i självdisciplin jag någonsin haft. Jag har fått många frågor vad jag gör om dagarna de senaste veckorna och där har ni mitt svar. (Hoppar jag över detta blir det i princip genast sämre, balansen försvinner. Hysteriskt, visst?) Jag läser även bok och är ute på promenader. Finns kraft och vilja blir det lite umgänge med familj eller vänner.  Nu är jag så otroligt less och trött på att må dåligt, så nu får det vara nog. Med mycket, med allt. Det är förändring som gäller och jag kommer lyssna på mig själv. Göra för mig själv, folk får tycka vad de vill. Förstår man och vill man att jag ska må bra, då ifrågasätter man heller inte varför jag säger nej ibland. Och det är nog också en av de största utmaningarna för mig. Att lyssna på mig och min vilja, att säga nej när jag vill och säga ja när jag vill. Inget annat går just nu, hur många gånger ska jag göra misstaget igen?

Det känns bra, att ha satt ner foten och sagt stopp till mig själv. Att börja lyssna mer på rösten där inne, på riktigt leva som jag lär mer. Det tar tid att inse, det tar tid att gå från tanke till handling, men jag kanske faktiskt är där nu. Sen kommer jag lära mig och inse mer på vägen, men det är något jag bara ser fram emot. För det kommer göra mig klokare än vad jag är idag. Ännu bättre.

Emma

onsdag 11 september 2013

110911.

Dagen med stort D. Dagen som förändrade allt, och allt på ett ögonblick. Vissa kanske sitter hemma och fnyser nu, tänker på klyschan att man ska "ta vara på livet för det kan förändras på ett ögonblick". Men så är det, precis det hände mig. Ett epilepsianfall och plötsligt uppdagades att jag var cancersjuk. Sedan den dagen har 11 september varit ett datum som varit förknippat med panikkänslor, ångest och en otrolig sorg. En dag som jag alltid bävat inför och i princip fått magont av. Ögonen tåras när jag tänker på det, den dagen för två år sedan. Skräcken och paniken av att vara helt själv och tro att när som helst ligger jag här, död. Det som följde vet ni trogna läsare redan by now.

Många förstår inte hur pass tufft jag har det. Min pondus, mitt positiva tänkande och jävlaranamman lägger sig som ett filter över det som pågår. Innanför lägenhetsväggarna, i hjärtat, kroppen och hjärnan. Skrapar man på ytan, frågar, petar, gräver så sipprar det långsamt ut. Sedan dag ett har jag stångat mig blodig, kämpat i motvind då sjukhusets läkare och sjuksyrror ofta ifrågasatt mig. Tittat skeptiskt och tyckt att jag inte "verkat må så dåligt". Jag har hela tiden stått upp, tack vare någon slags inneboende styrka, men min styrka har slagit mig själv i ansiktet. Sjukhuspersonalen har sett en person som kämpat på, som inte behövt så mycket hjälp, som verkat må bra. Jag vet själv att jag både skrattat och tagit besked och kommande behandlingar och ingrepp med en klackspark. Allt som rena rama överlevnadsinstinkten. Typ Emma, vad skulle hon behöva hjälp med? Psykolog? Rehab? Äh, knappast! När jag idag summerar resan fram tills nu, kan jag konstatera det. Jag har kämpat för hårt inför sjukhuset, så de har inte fattat hur mycket jag faktiskt behövt dem. Hade jag brutit ihop, blivit deprimerad och självmordsbenägen hade jag nog sorgligt nog fått hjälp. Självmordstankar verkade främst vara något som krävdes på Västerås centrallasarett - vad skulle jag annars ha hjälp med? frågade man sig där.

Väl hemflyttad till Dalarna (hösten 2012) och tillhörande Falun började förändringarna sakteliga ske. Otaliga byten av läkare, remiss till Hjärnskadecentrum för utredning angående rehab och äntligen en samtalskontakt - utan minsta ifrågasättande efter att jag sagt "jag är 23 år, lever med obotlig cancer och har inte fått någon samtalskontakt". Där träffade jag Eva Norén. En kvinna som förtjänar att höjas till skyarna. Hon sparkade mig i baken och fick mig att börja med Mindfulness, stanna upp och leva här och nu. Hon ifrågasatte mig på ett positivt sätt, fick mig att reflektera över hur jag gör, varför jag gör det, för vem jag gör det. Hon fick mig (bland annat) att bryta mitt dåliga mönster, då jag fortfarande satte alla andras välmående framför min egen, trots att det var jag som var sjuk. Eva, dina ord, ditt ihärdiga härliga men ack så jobbiga tjat börjar gå in på riktigt. Du är en av mina änglar, du kom ner som från himlen precis när jag behövde det som mest. Jag hoppas du tittar på din ängel och förstår vilken skillnad du gjort i mitt liv.

Jag har i mina dagar oroat mig mycket. Hur kommer det gå för mig? Tänk om tumören börjar växa igen... Rädslan blir stor varje gång en riktig kämpe går bort i cancer. En sådan där med jävlaranamma. Det påminner mig om att det kan hända mig, livet kommer inte med några garantier. För det mesta försöker jag höra Evas ord då; det får du ta då, Emma. Inte nu, för det är inte så just nu. Det blev nog en av mina viktiga vändpunkter, som jag krampaktigt håller mig fast i. Jag ser mig själv i Eva och det är nog också delvis därför hon har berört mig så djupt, liksom fastnat.

Åter till "helvetesdagen". Jag lade mig igår kväll och det kändes en smula tungt. Men så dök ännu ett klokt uttalande från Eva upp; "Bara för att det har varit så förut behöver det inte bli så idag, eller imorgon. Du kan väl inte spå framtiden, eller?" Inspirerad av det, Manuelas ord och Mia Törnblom vaknade jag imorse och sträckte på mig. Bestämde mig för att 11 september ska bli en bra dag. En dag att fira. Ett datum ska inte få förstöra för mig. Detta ska bli en dag som jag firar mig själv och min resa. För under dessa 2 år så inser jag att jag har kommit väldigt långt, trots alla motgångar.

Enormt stort tack till er som stöttar. Mamma är också en av mina änglar. Som är helt fantastisk, utan henne vet jag inte hur det hade gått. Sämre, det är ett som är säkert. Caroline B är också en jag måste tacka extra, för att du förevigat en av de viktigaste perioderna i mitt liv (bland annat).

Jag har sagt det från början och jag säger det igen. Ingenting ska få stoppa mig.
Inte ens en obotlig tumörjävel. Och vet ni? Dagen har varit riktigt bra, med både skratt och tårar, lycka och sorg.

Emma

tisdag 3 september 2013

VARDAGENS KONSTANTA KRIG MELLAN VILJOR.

Det pågår ett krig inom mig. En konstant fight om vilken av rösterna som ska få höras mest. Vem av dem som ska få vara med och påverka, bestämma. Fyra röster, ett öde, stundvis kan det nog vara fler. Först har vi eldsjälen, som vill så mycket. Hon har svårt att inse att saker är annorlunda. Hon önskar driva projekt, jobba, umgås, träna - ja allt det där som hör en mer normal vardag till. Sen har vi känslomänniskan. Som vid minsta lilla känner efter så där mycket. En person som behöver gråta och vara ledsen. Gråtterapi - finns sådant? Denna röst jobbar verkligen i den andan. Då känslorna ligger utanpå och vid en liten beröring släpps de fram. Och stopp, ja det är ett ord som inte existerar i hennes värld. Tårarna rinner och rinner och rinner. Tredje rösten fightas genom att säga åt alla de andra att stänga av. Sluta vara så känslig. Fan, vad fjantig du är nu. Hon slänger ur sig saker som "sluta känn efter så jävligt, stäng av de där funderingarna, ta tag i saker och ting. Ta dig samman och släpp det förflutna. Det är ju bra nu". Röst två ligger som lamslagen på backen, hon som känner så mycket, så galet mycket sorg. Som är så ledsen och vet att man inte bara släpper hur som helst, eller stänger av för den delen. Man trycker inte bara på av-knappen  en torsdagsmorgon och ler, tycker att allt är fantastiskt och glömmer alla sår. Och bra, vad är bra? Det är bättre, inte bra. Röst fyra står för alla lösningar. Allt som skulle kunna vara bra måste testas. Ett nytt bär som ska göra mirakel, en dryck som får cancercellerna att dö, en kur som gör dig pigg och glad - alla bekymmer försvinner, oavsett cancerform. Rösten i mig som alla gånger drar i det kortaste strå som skulle kunna göra Mårten mindre. Får huvudvärken att försvinna, hjärtat och själen att sväva på moln. "Gör inte det, det och inte det, men kom ihåg: fortsätt lev!" Hur fan går det ihop? Fortsätta leva, njuta av livet och samtidigt anpassa sig till alla "förbud"?

Sedan har vi dessutom Emma som helhet. Tjejen som ser alla dessa vinklar, som också ser just det: helheten, verkligheten. Hör rösterna, huvudets surr och ser vardagens spår. Lyssnar ständigt på jäveln som spelar trummor på min hjärna - som den där irriterande grannens barn som övar och går totalt lös med pinnarna. Helhets-Emma minns, känner och vet det förflutna. Samtidigt känner hon stort hopp inför framtiden och jobbar så hårt för att det ska bli bra. Så bra det kan bli, på alla sätt och vis. Varje dag blir ännu en debatt. Kriget är igång så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Att göra alla val som är rätt för en. Som M skrev i mailet; "Jag vet ju att jag mår så mycket bättre om jag gör rätt val, ändå envisas jag med att göra precis tvärtom." Jag struntar i de dagar jag bara inte orkar - det i min vardag är att göra "fel" val. Att det ska vara så svårt att göra rätt val. Att fan tycka det är okej att göra det jag satsar eller tror på. Köra på sin grej och skita fullständigt i vad andra säger och också känna den känslan ända in i själen och inte bara få ett smakprov. Säga nej och sedan stå på sig. Stå emot den friska världens alla frestelser. Även om den världen egentligen är mer sjuk än min. Sjuk på ett annat sätt.

Tro på mig själv. Lita på mig själv. Till 1000, även om det varje vecka kommer mail och tips som säger "Gör det här, det här kommer hjälpa dig! Det här får bort din tumör, du kommer må jättebra!" Nu är det som så, jag uppskattar något enormt alla tips och mail jag får. Men respektera att jag tar mina beslut, jag svarar om jag orkar och har energin, är intresserad och tror på det. Alla gör vi våra egna val, har våra egna vägar. Jag vill ta min väg, kanske med din hjälp, kanske utan - med det här menar jag ingenting illa.

Emma