Det pågår ett krig inom mig. En konstant fight om vilken av rösterna som ska få höras mest. Vem av dem som ska få vara med och påverka, bestämma. Fyra röster, ett öde, stundvis kan det nog vara fler. Först har vi eldsjälen, som vill så mycket. Hon har svårt att inse att saker är annorlunda. Hon önskar driva projekt, jobba, umgås, träna - ja allt det där som hör en mer normal vardag till. Sen har vi känslomänniskan. Som vid minsta lilla känner efter så där mycket. En person som behöver gråta och vara ledsen. Gråtterapi - finns sådant? Denna röst jobbar verkligen i den andan. Då känslorna ligger utanpå och vid en liten beröring släpps de fram. Och stopp, ja det är ett ord som inte existerar i hennes värld. Tårarna rinner och rinner och rinner. Tredje rösten fightas genom att säga åt alla de andra att stänga av. Sluta vara så känslig. Fan, vad fjantig du är nu. Hon slänger ur sig saker som "sluta känn efter så jävligt, stäng av de där funderingarna, ta tag i saker och ting. Ta dig samman och släpp det förflutna. Det är ju bra nu". Röst två ligger som lamslagen på backen, hon som känner så mycket, så galet mycket sorg. Som är så ledsen och vet att man inte bara släpper hur som helst, eller stänger av för den delen. Man trycker inte bara på av-knappen en torsdagsmorgon och ler, tycker att allt är fantastiskt och glömmer alla sår. Och bra, vad är bra? Det är bättre, inte bra. Röst fyra står för alla lösningar. Allt som skulle kunna vara bra måste testas. Ett nytt bär som ska göra mirakel, en dryck som får cancercellerna att dö, en kur som gör dig pigg och glad - alla bekymmer försvinner, oavsett cancerform. Rösten i mig som alla gånger drar i det kortaste strå som skulle kunna göra Mårten mindre. Får huvudvärken att försvinna, hjärtat och själen att sväva på moln. "Gör inte det, det och inte det, men kom ihåg: fortsätt lev!" Hur fan går det ihop? Fortsätta leva, njuta av livet och samtidigt anpassa sig till alla "förbud"?
Sedan har vi dessutom Emma som helhet. Tjejen som ser alla dessa vinklar, som också ser just det: helheten, verkligheten. Hör rösterna, huvudets surr och ser vardagens spår. Lyssnar ständigt på jäveln som spelar trummor på min hjärna - som den där irriterande grannens barn som övar och går totalt lös med pinnarna. Helhets-Emma minns, känner och vet det förflutna. Samtidigt känner hon stort hopp inför framtiden och jobbar så hårt för att det ska bli bra. Så bra det kan bli, på alla sätt och vis. Varje dag blir ännu en debatt. Kriget är igång så fort jag slår upp ögonen på morgonen. Att göra alla val som är rätt för en. Som M skrev i mailet; "Jag vet ju att jag mår så mycket bättre om jag gör rätt val, ändå envisas jag med att göra precis tvärtom." Jag struntar i de dagar jag bara inte orkar - det i min vardag är att göra "fel" val. Att det ska vara så svårt att göra rätt val. Att fan tycka det är okej att göra det jag satsar eller tror på. Köra på sin grej och skita fullständigt i vad andra säger och också känna den känslan ända in i själen och inte bara få ett smakprov. Säga nej och sedan stå på sig. Stå emot den friska världens alla frestelser. Även om den världen egentligen är mer sjuk än min. Sjuk på ett annat sätt.
Tro på mig själv. Lita på mig själv. Till 1000, även om det varje vecka kommer mail och tips som säger "Gör det här, det här kommer hjälpa dig! Det här får bort din tumör, du kommer må jättebra!" Nu är det som så, jag uppskattar något enormt alla tips och mail jag får. Men respektera att jag tar mina beslut, jag svarar om jag orkar och har energin, är intresserad och tror på det. Alla gör vi våra egna val, har våra egna vägar. Jag vill ta min väg, kanske med din hjälp, kanske utan - med det här menar jag ingenting illa.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar