ÄNNU EN KÄMPE HAR BLIVIT EN ÄNGEL.

Idag är det mångas tillvaro som står still. Hela Borlänge verkar ha stannat upp. Tror inte det finns en själ här som missat nyheten. Gårdagens bortgång av Kristian, Kristian Gidlund. När jag först fick höra det i morse kände jag ingenting. Jag blev bara tom. Timme efter timme började tårarna trycka på och väl på väg till terapeuten gick de knappt att hålla inne. Jag kände inte Kristian, men är en av alla dem som läst hans blogg. Jag läste den när jag var mitt i operationstider och behandling. När vardagen som mest skrek sjukdom och cancer. Det var en av de två saker vi hade gemensamt - cancer - den andra är skrivandet. Jag fann tröst i hans ord, kunde sörja och gråta ut. Både det fina och förfärliga fick mig att på ett enklare sätt lätta på locket. Låta tårarna komma ut. Idag påminner inläggen mig om en jobbig tid. Minnen rivs upp och känslorna likaså. Han finns inte längre och det känns inte bara sorgligt, det känns konstigt. Hans slut är som ett återkommande hot om hur det kan gå, oavsett hur mycket kämpe man är.

Jag vet att vi hade olika cancer, men rädslan för hur min ska utvecklas med åren försvinner inte bara för det. Ena stunden går det bra, nästa kan det gå utför. Jag lever dagarna med det ständiga hotet om min existens. Döden kan vara runt hörnet, döden kan vara om många år. Som för oss alla, men jag är ytterst medveten att det en dag kommer ta slut. Medvetenheten om Mårten gör inte dagarna lättare att hantera, det får mig bara att se det lilla i livet. De där små detaljerna som man lätt rusar förbi när sjukdom och död håller sig långt borta. När de drabbar personer man läser om i tidningen. Ur den synvinkeln är jag tacksam att jag har fått uppvaknandet pga Mårten. Lever livet här och nu, prioriterar det viktiga. Det på riktigt viktiga.

Idag är en dag då tårarna faller och känslorna ligger långt uppe på ytan. De får falla, för sorgen av Kristian, för Mårten i min hjärna, för alla andra som kämpat eller kämpar mot denna skoningslösa sjukdom. ♥

Emma