lördag 31 mars 2012

DEN KÄNSLAN.

Idag var första gången jag gick på stan utan mössa, med peruk, och jag kände mig så gott som mig själv. Så mycket mig själv som det går, med peruken. Jag kände mig som en i mängden och inte den uppenbara sjuka, cancerdrabbade, som sticker ut. Jag såg ut och kände mig som vem som helst. En eloge till Sofia på Harmoniq som gjorde miraklet. Hon trollade bort Montazami och trollade fram mig. Det känns otroligt bra nu och äntligen kan jag skippa att trycka på mig mössan så fort jag ska utanför dörren. Det börjar liksom bli lite fel tid för mössa nu... Vet inte hur jag ska kunna tacka henne och hon förstår nog inte vikten av vad hon gjort. Tacktacktack.

Snabbt besök av K och A vilket gav massa energi. Riktigt kul att äntligen få ett ansikte på A och skönt att få lite socialt utbyte när jag för en gångs skull har en gnutta ork. Det är så där lite som ger så otroligt mycket just nu. Så med det småhysteriska humöret på topp ska jag slappa bort den här kvällen med - trumvirvel tack! - film. C-h-o-c-k-e-r va? Det kunde ni väl aldrig tro?! ;]

Nu är jag smått trött men jävligt nöjd. Jag känner mig fan fin och det var inte igår jag gjorde det sist...liksom, att inte känna sig som en hård och tuff krigare hela tiden. För det är ju inte speciellt feminint att ha snaggat. Det kommer nog en bild med peruken på imorn. Nu finns det bara en sak jag verkligen vill ändra med mig själv. Och det, det kommer så småningom.

Emma

JAGVILLJAGKANJAGSKA.

Sedan det "lilla" erbjudandet från Sthlm dimpte (...dimpte...? Damp? Dumpit? Ja, vad tusan det nu heter) ner i mailen har tankarna snurrat på i 380. Det känns som årets största komplimang. Samtidigt som jag innerst inne är feg och ifrågasätter om jag verkligen vågar vill jag bara slänga mig ut och utmana mig själv. Jag har ju bara det senaste halvåret gjort tretusen saker som är värre - dessutom har jag klarat dem. Det är dags att möta rädslor och det här är ett ypperligt tillfälle för en av dem, så no way I'm backin' on this.

Idag ska peruken fixas, det ska bli skönt. Jag hoppas verkligen jag kan gå därifrån och känna mig nöjd och framför allt att jag vill använda den. Hej då Maria Montazami-/Hollywood-svall, du är inte riktigt jag. Jag måste ge kritik till perukmakaren och säga att jag är grymt besviken. Peruken i sig är fin, men "proppa" inte på mig en peruk och säg att jag ska gå hem och ha den på mig, vänja mig vid den för nu är jag ovan, prova den för att sen säga att jag inte får byta när det inte känns bra. Skickar man verkligen hem en kund som är osäker på en peruk i en sån här situation? Nej, det gör man inte. Inte i min värld i alla fall.

Jag har väl lärt mig återigen att man aldrig kan fråga för mycket och att ja, jag får skylla mig själv. Men tanten gav mig knappast känslan av att hämtad peruk var hämtad peruk när hon sa "gå hem och prova" typ. Så som sagt: KRITIK till er i Viksäng. Och ni som ska iväg på perukprovning, gör inte mitt misstag. Fråga mycket och var säker på vad som verkligen gäller.

Jag vill.
Jag kan.
Jag ska.

Emma

fredag 30 mars 2012

GAAH.

Idag är tröttheten total. Det är ingen underdrift när man säger att det brukar komma efter... Inte bara tröttheten som har överhanden. Känslorna leker ett spratt och den här dagen har nog varit en av de mest hysteriska när det gäller hur det svänger. Skrattar och känner mig superglad och nästa sekund sprängs hjärtat av jobbiga känslor. Idag är det ingen tvekan om att vi är slavar under känslorna. Just nu känns det dock bra. Ska mysa ner mig i soffan, fixa en stor kopp te och slå på en film. Lugn. Fredagsmys.

Nu längtar jag efter Dalarna.

We won't break. We won't die.
It's just a moment of change.

Emma

torsdag 29 mars 2012

SPEEDAD ELLER NÅT.

Jag har tagit mig igenom den här dagen. Kände mig ett tag som ett sockerspeedat barn som ville klättra på tapeterna, hänga i gardinerna eller gömma sig under soffan. Måste göra mig av med energi...men vänta nu. Jag har ju ingen? Jag vet att det låter sjukt. Jag har energi men ändå inte. Fast nog tusan lever det hysteriska kortisonmonstret i mig vidare. Har nog aldrig varit så virrig som när jag äntligen kunde ge mig iväg och handla frukost imorse. Återigen var jag som ett barn, ett borttappat barn, och Coop kändes lika stort som hela jordklotet. Av någon anledning förstod jag inte svenska. Allt blev en enda grekisk smörja. Jag fattade ingenting.

Jordet-runt-resans kaos fick mig verkligen att sänka ribban. Få timmars sömn och total förvirring - dagen fick bestå av filmmaraton och jag har nog aldrig älskat att försvinna in i en annan värld så mycket som idag. Overkliga, tecknade filmer kan rädda tillvaron ibland. Man måste ibland få fly den riktiga världen. Tillvaron. Verkligheten. Oavsett om man är ett kortisonmonster eller ej.

Någon har planterat ett griller i mitt huvud.
Vissa saker tackar man väl bara inte nej till?

Emma

NYTT KAPITEL.

Nu då? 03:45 och jag stirrar i taket. Vänder och vrider frustrerad över att någon har limmat fast mina ögonlock så de inte går att stänga. Kunde inte klockan fått vara 06 eller 07 i alla fall? Kom igen. John Blunds pulver lär ha blivit grymt utblandat inatt. Ska jag gå upp? Ska jag ligga kvar? Försöka somna om? Men Emma, dummaste frågan nånsin tror jag.

En sån simpel önskan som att få vakna tidigast klockan 8 och se lite utsövd ut var tydligen för mycket begärt, så jag tackar för mina timmar jag fick och gör en resa tillbaka till 70-talet genom TV-rutan. Dagen får bli som den blir - lite upp och ner. Har ju faktiskt ingenting att passa så jag kan slumra bort den om jag vill och behöver. Jag vet precis vad jag ska göra. Hmm, har ICA öppet? Jag är hungrig.

M skrev en sån bra kommentar häromdagen, om att det är dags att vända blad. Påbörja ett nytt kapitel. Det var just det igår. Jag satte punkt för strålningen och separationen blev så mycket mer känslomässig än jag kunnat föreställa mig. Mycket tankar som for genom huvudet och kroppen gjorde sig av med ångestfyllda känslor. Det är jag som väljer hur det här kapitlet ska bli. Jag kanske inte kan välja hela innehållet själv men jag kan se till att det blir bra och det jag kan välja ska jag välja. Möjligheterna ökar.

Mitt i stormen på havet kliver mannen åt sidan. Gärningsmannen på den kapade båten tittar på mig och ber mig ta över rodret igen. För det tillhör mig. Jag styr. Jag är kaptenen på den här båten. Är det bara i mitt huvud eller ekar den finländska dialekten i erat också?

"Det är jaaag som är kapteen på den här båten!".

Emma

onsdag 28 mars 2012

ÖVER. DET ÄR ÖVER.

Jag kunde inte skilja på om det var regn eller tårar som rann ner för mina kinder. Ibland fick jag en salt smak på tungan och jag var avslöjad. Vilken hysterisk sista promenad till och från behandlingen. Känns som att regnet vill symbolisera något idag. Jag hoppas det är Mårten som blöder. 28 av 28 behandlingar, nu är jag klar för den här gången. De här 6 veckorna har verkligen gått snabbare än jag trott och jag kan inte fatta att det är över. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Gör nog både och - skrattar samtidigt som tårarna bara rinner. Återigen har någon dragit ur proppen och det finns ingen stopp-knapp och jag sitter som ett frågetecken. Men det är okej.

Det är så blandade känslor att avsluta strålningen, säga hej då till sjuksköterskorna som tagit så bra hand om mig. Att inte längre ha överhanden. Inte längre göra något lika aktivt för att kämpa mot cancern i min kropp. Min och maskinens gemensamma fight mot Mårten är över och nu står jag själv igen. Min armé av soldater är sjukhuspersonalen, men annars ska jag fortsätta på egen hand. Ingen mer hjälp av någon Star Wars-apparat.

Känner mig bedövad. Någon behöver nypa mig. Dagens planer läggs på hyllan, jag behöver vila. Vila för huvudet, känslorna, kroppen. Är det sant? Jag har alltså tagit mig igenom hela strålbehandlingen. Frågetecken.


Emma

tisdag 27 mars 2012

1 KVAR.

Idag har jag haft sån otrolig energi i kroppen, jag känner skillnad bara jag pratar. Det är uppåt liksom. Ögonen och huvudet är dock riktigt trött men jag känner mig energisk. Jag vill nog påstå att jag varit rätt pigg idag. Igår gick jag hem från stan för första gången på flera månader. Jag tog ett kliv mot rädslan. Rädslan för att göra saker. Rädslan för att något på vägen ska hända. Epilepsi, domningar, yrsel, ja vad fan som helst. Läkarnas höjda varningsfingrar sitter ju som berg men stegvis börjar jag inse att jag inte behöver gå runt och vara livrädd hela tiden. Jag ska tänka mig för och ta det lugnt, men jag kan ju fortsätta leva. Speciellt nu, nu när strålningen snart är slut och medicineringen är strörre. Det gör att jag har ork och kan ha ett drägligt liv. Ett liv bortanför soffan. Det kommer ta lång tid att bearbeta allt, det här är ju bara början men det är ett steg åt rätt håll på den långa vandringen.

Det är helt klart kortisonet som hjälper. Läkarna höjer och höjer dosen samtidigt som Apotekets personal trillar av stolarna varje gång jag kommer och ska hämta ut mer. Inte konstigt de får en chock och undrar vad jag håller på med då det står att jag tar två tabletter om dan vilket inte stämmer. Lägg på en nolla efter tvåan så stämmer det. Jag känner mig som ett kortisonmonster.
Sen känner jag mig grymt glad över dagens samtal med mami. På måndag bär det av till Dalarna och det kan inte bli bättre tajming. Påsk, dop och massa mys med familj och vänner, det ska bli skönt att komma bort. För samtidigt som jag kommer bort kommer jag hem.

Imorn gör jag min sista strålbehandling. Herregud, hjärtat svämmar över och ja, ögonen också för den delen, bara av att skriva de orden... tänka de tankarna. Helt sjukt mycket känslor det rör upp... 1 kvar. Jag fixar fan det här.

Emma

söndag 25 mars 2012

LYCKOVÅGEN.

Jag har fan haft en skön helg. Suttit ute på balkongen och njutit av solen, pratat med vänner, läst en bok och bara haft det bra. Jag har orkat och det är jag så otroligt glad för! Idag blev det en liten promenad till A för brunch (eller vad jag nu ska kalla det), massa babbel och skratt. Underbart avslut inför den nya veckan. Jag är lite rädd för att det här ska släppa och det vet jag ju att det kommer göra. Det går upp och ner, det är så det funkar - vare sig jag vill det eller inte. Men jag tar myrsteg fram och ska försöka sova tidigt. Göra allt jag kan för att hålla mig så pigg det går, skapa större förutsättningar för det.

Jag glider med på lyckovågen så länge jag kan. Njuter tills den gått över och då är det bara att försöka fånga nästa. Det är så jävla underbart att känna så här. Men nästan skrämmande att verkligen inse vilken stor skillnad sol och lite ork gör.

Emma

lördag 24 mars 2012

FÖR MYCKET. FÖR STORT.

Den renoverande grannen - "arga snickaren" - som jag trodde bankade vägg i vägg och var 70+ visade sig befinna sig en våning upp i "Piff&Puff-ladyns" lägenhet.
Och hon är ju absolut inte 70+... Den "härjiga gamla damen", som jag trodde renoverade, visade sig vara "Piff och Puff-ladyn"...
Kvinnan som jag trodde förvandlats till en lugn dröm var grannen som renoverade. (Okej, nu blev det lite mycket förvirring och smeknamn på grannarna...) Hur som helst, hela morgonen var jag irriterad på den rastlösa pensionärens bankande tills jag satte mig på balkongen, njöt av värmen, konstigt gossip och den tämligen usla karaoke-mannen. Nej, karaoke-mannens sång var inte så överdrivet ljuvlig i mina öron, och ja, det var med dubbla känslor det sakta gick upp för mig att grannen ovan inte hade blivit lugn. För det var verkligen hon som renoverade. Karaoke-mannen sjöng med till ballader och klassiker som skrålade ur radion och jag kunde inte rå för att rita upp en bild av hur han såg ut i mitt huvud. Skulle vara roligt att få se honom nu och hur mycket som stämmer med verkligheten. På ett sätt blev jag lättad att det var hon ovanför som bankade, för det innebär att jag bara har en härjig granne.

Välkommen till en liten del av allt som bara snurrar runt i huvudet. Jag vet att jag tänker men jag vet knappt vad jag tänker. Vettiga som ovettiga tankar, non-stop. Denna gång mest ovettiga.

Vad läskigt det känns...när jag känner på huvudet känner jag som en skåra i skallbenet. Spåret från den 21 december. Hjärnoperationen. Jag kan känna exakt var och hur stor cirkeln är, och samtidigt som jag inte fattar blir jag nästan illamående. Blir återigen ställd - som alltid när jag tänker på det. Hur kan jag förtränga att de borrat, sågat, skurit och sytt? Häftat. Den dagen jag stod inne på toaletten hos mamma och beundrade mina 27 häftklamrar. Just hur brutalt det såg ut. Min lilla "golftur" som jag kallade den. Där stod jag smått illamående, oförstående och faschinerad. Precis som idag, precis som nu. Och så flyger tankarna iväg... "tänk så råkar jag trycka för hårt på skallbenet så det åker in...".

Herregud. Yepp, jag vet. Jag är sjuk. Knäpp. Galen. Konstig. Men tro mig, det går inte att förstå alla tankar som snurrar när man sitter med dessa spår i huvudet och när man tänker på innebörden av dem. Jag kan inte göra annat än att skämta bort det. Det är bara för stort för att ta in.

Emma

DREAMER.

Bank, bank, bank... så var grannen igång med det nedrans spikandet igen. Det är fan lördag och klockan var inte ens 8 när det började. Självklart härjar damen i den väggen jag har mitt öra mot. Måste hon alltid vara värst på helgerna? Piff och Puff-ladyn en våning upp, som jag berättade om för ett tag sen, har varit väldigt lugn och börjar framstå som en dröm i jämförelse med "arga snickaren" på andra sidan väggen.. Den här Arga snickaren är närmare 70 och Piff&Puff-ladyn är 25. Max. Det här går ju inte ihop.

Sitter med min kopp kaffe, som förvånansvärt nog smakar choklad. Filosoferar. Jag vill bort. Sitta på landet. Omgiven av grönska, med en stor överdriven hatt (den hör ju till) och få färg i solen. Äta en god helgfrukost och dricka nymalet kaffe. Med nära och kära som får mig att må bra. Skratta så mycket att man nästan får kramp i magen och kinderna. Som i reklamer eller filmer. Tänk vad underbart. I och för sig, snart sitter jag ju både på landet och är omgiven av älskade människor. Bara den där töntiga överdrivna solhatten som fattas, haha, och det finns säkert nån sån på vinden där hemma. ;]

Jag försöker hitta mig själv i högen av mörkt hår. Ett otroligt vackert svall och jag hoppas att någonstans där i myllret av strån ska det finnas ett jag. Det är inte den lättaste kurragömma leken att hitta sig själv med hår igen när man de senaste månaderna vant sig att knappt ha något. Det har varit operationsmössor, bandage och kompresser. Ingen möjlighet att fixa med det, sätta upp det, fläta, platta, föna. Ja, ni vet. Bibeln skulle inte räcka till för att få med allt. Men jag lär nog bara trycka på mig den och vänja mig. Vänja mig att se mig med hår igen. Inte som en tuff och hård militärtjej som krigar. Även om det passar mig väldigt bra just nu, för det är ju vad jag gör. Krigar.

Emma

fredag 23 mars 2012

DET ÄR KUL ATT LEKA.

Mona Sahlin, Demi Moore och Maria Montazami - det är roligt att leka och experimentera! Och visst är det vackert med ett långt svall men inte på mig. Jag ser mest blåst ut... eller ja, känner mig så i alla fall.
Haha. "Vart är mitt läppstift??" (Inget emot Montazami, hon är goooo).

När peruken åker på går jag in i en roll, leker maskerad...och det är väl inte meningen? Nej. Nu är det slut på det, dags att korta ner längden. På tiden att ta fram något som är Emma. Inget, eller ingen annan. Det här känns bara fel, ni som känner mig personligen förstår nog vad jag menar. ;]

Emma

I ALLA FALL INTE JUST NU.

Min lägenhet förfaller men jag orkar inte bry mig. Folk glor på mitt huvud, de tycker nog jag har en riktigt kass frissa, men jag orkar inte bry mig. Solen skiner och för en gångs skull har jag tagit mig ut på balkongen och njuter av solens varma strålar. Jag finner nog bara ett ord: underbart. Skulle inte bli alltför förvånad om omgivningen börjat undra om jag gått och blivit vampyr. För det första verkar det ju jävligt inne med vampyrer...(eller var det förra året?)... och för det andra så har jag knappt vistats ute de senaste dagarna. Och vampyrer brukar väl mest vara inne? Huvudvärken kanske är ett tecken på att jag törstar efter blod...? Eller citodon. Det senare mer troligt... but still.

Nu har jag fått mitt sista schema för strålningen, känns galet. Jag fick ju nyss mitt första? Måndag, tisdag och onsdag, sen är det slut. Då blir det hemfärd till Dalarna för att hälsa på familjen. Kan knappt vänta. Så, samtidigt som jag vill stanna tiden för att kunna sitta kvar här i solen och filosofera över diverse struntsaker vill jag speeda upp klockan så att Dalarna närmar sig. Vågen, som vanligt så himla fundersam över vilket som är bäst. Väga hit, väga dit, för- och nackdelar.

Har nog aldrig varit så seg på att skriva ett inlägg... solen har förvunnit bakom grannhuset nu snart. Äsch, jag vill nog stoppa klockan. Men bara för en liten stund till.

Emma

onsdag 21 mars 2012

HEJÅHÅ.

Jag stod som paralyserad på centralen. Bussarna och bilarna bara åkte förbi och jag befann mig i någon slags bubbla. Solen sken och det var riktigt varmt ute. Jag njöt samtidigt som mitt huvud malde på i 380, om allt. Allt om den här situationen jag är i. Mötte S på sjukhuset innan strålningen. Jag hade tagit av mig mössan och orkade inte alls bry mig över håret. Såg ett bekant ansikte och det naturliga var att vinka och säga hej. Sen slog det mig att jag inte alls ser ut som när hon såg mig sist. Nu snaggad, fläckig och med stora ärr i huvudet. Vi stannade och pratade, locket lyftes lite och direkt rann allt över. Vissa människor är det naturligt med, fina människor som har den där fantastiska genen, eller något. Jag har inte klurat ut vad dessa människor har än, men något extra är det helt klart. De gångerna jag pratar om det här går det inte att stoppa tårarna. De forsar och hur mycket jag än försöker få dem att sluta så vägrar de göra som jag vill. Känslorna är ingen idé alls att försöka styra över. Ingen.

Det slår mig jämt. När jag träffar någon från högskolan, eller ett gammalt jobb eller hur som helst någon som varit en del av min vardag förut. Det slår mig att saker verkligen har förändrats för min del. Shit. Människors reaktion får mig också att inse allvaret i allt. Jag vet ju vad det handlar om, men det blir på ett annat sätt. De blir berörda, tycker det är orättvist och förjävligt och att jag inte ska drabbas av sånt där (självklart: det ska väl ingen). Där står jag och säger "jaa, vad ska jag göra, bara att acceptera och kämpa på. Vara positiv och göra det bästa av det". Jag tror inte riktigt jag ser vissa små detaljer, eller jag kan inte. Jag kan inte titta på att jag är 22, går sista året på högskolan och snart ska ta "det stora klivet ut i livet" som så många säger. Jag kan inte titta på det för det gör allt på nåt sätt värre. Men sen är det ju också så att jag är mitt i det här. Nu har det blivit min nya vardag, där allt rullar på. Jag måste ta mig igenom det, hur pissigt det än känns emellanåt. Orättvist och förjävligt - det tycker jag också det är, jämt. Men jag kan inte hoppa av, så...ja. Just nu känns det som att alla känslor slungas upp i luften och man vet aldrig vad som kommer ner. Lika bra att vara beredd på allt och bara go with the flow så att säga. Det ska ju ut, förr eller senare.

Men nu är det tufft. Så nära men ändå så långt bort...och dessa jävla biverkningar... Mårten, go fuck yourself.

Emma

tisdag 20 mars 2012

CATCH 22.

Ingen strålning idag. "Åh, vad skönt!" tänkte jag. "Sovmorgon!". Nu sitter jag här och förstår inte hur jag ens kunde tänka tanken att jag skulle få en normal natts sömn med sovmorgon på det.

Gårdagens perukprovning fick mig totaldäckad på soffan... Herregud det är otroligt hur mycket huvudvärk man kan ha. Just smärtan i huvudet, det är fan sjukt. Det blir att ringa läkaren idag och be om mer kortison. Den senaste veckan har det varit på tok för mycket och nu knäpper någon mig på näsan och säger åt mig att ta tag i det. Att jag ska sluta bita ihop. Jag vet...det är bara dumt och jag borde ringt tidigare.

Men det är så frustrerande, jag vill inte ha mer kortison. Jag blir hyper på det och det kliar något otroligt i mina fingrar. Det i sin tur gör mig deppig, för duracellkanins-känslan gör att jag vill göra något men samtidigt kan jag ju inte. Då ligger jag som igår kväll och värken får mig att vilja skjuta huvudet av mig. Det går inte ens att lyssna på musik för dunket triggar huvudvärken och musik har alltid varit en bra hjälp på vägen när humöret ligger lite lågt. Underbart att slå på en skön låt när det känns tufft. Men mitt huvud klarar ibland inte av musik, hur lugn den än är. Så vad gör man? Ligger och stirrar i taket? TVn på ljudlös typ.

Nu ska jag faktiskt sätta mig och skriva en lista. Göra ett schema, på saker jag ska göra. Saker jag KAN göra. Jävla catch 22.

6 strålbehandlingar kvar. Nästa vecka på onsdag, då jävlar är det jag och maskinen mot Mårten, en sista kamp, för den här gången! En kamp som ska resultera i vinst!

Emma

måndag 19 mars 2012

MAN FÅR SKRATTA. MYCKET.

Alltså...jag har ett dilemma. Jag var på perukprovningen idag och inte för att vara sån, men... kunde jag inte fått hjälp av någon yngre, hippare kvinna? Som inte ville förvandla mig till en ung Mona Sahlin - no offence - men kom igen...

Bara för att jag har självdistans och kan driva med mig själv ger jag er den här bilden/-erna.


Kvinnan på salongen satte på mig ett antal olika såna här peruker. Hon tyckte verkligen jag skulle ha kort hår. Lite tuffare polisonger, slingor och fluffig volym, hon tyckte jag såg "fräck"(!) ut i det. Aaa, jo tjena...vad fan?? Om jag ska på maskerad kanske. Jag dog lite smått inombords och sa tack men nej tack. Ville få det överstökat så tog första bästa, långa peruk och fick känna mig nöjd. Det är inte mitt hår, den är varm och ja, en peruk är alltid en peruk. Jag, personligen, känner mig inte riktigt bekväm i det, hur naturligt det än ser ut. Nej, andas ut, jag menar inte att den korta svarta ser naturlig ut. ;]

Jag var grymt tråkig och tog en lång mörkbrun, det var den enda som inte fick mig att känna mig som en tant. Men ja, dilemmat: antingen ska jag ha riktigt kort eget hår, typ snaggat eller så ska jag ha långt. Blir en jobbig period när man är i det där mellanläget där det varken är långt eller kort, men då får man väl återigen tänka att det är tillfälligt. Kort peruk såg jag ju...ja...nääe, finner inga ord. Hela världen hade väl stannat av ren skräck och skrikit "OMG!". Absolut inte på ett positivt sätt....................... Haha, jaja det var en intressant upplevelse men slutade väl ungefär som min magkänsla sa innan.

Jag skrattar. Mycket. Och känner mig rätt nöjd över min halvtattiga, lite fläckiga snagg. Skitsamma.

Emma

söndag 18 mars 2012

SICKNESS, CHANGES & CHANGE UPS.

Jag kräver inte så mycket för att uppskatta saker och ting längre, eller för att bli glad. Det blir väl så när man sitter hemma i soffan i ett halvår antar jag ;] haha. Och dessutom när man trott att livet skulle ta slut. I september, när allt blev nattsvart. Nu ser jag ändå en strimma ljus. Framtiden. I och med allting hittills har jag blivit "lättroad" och mer tacksam. Även om jag känner att tacksamheten ibland kan köra upp sig i r*ven. "Var tacksam" hit, "var tacksam" dit! Jag är tacksam överlag och det är nog det som är det viktigaste och jag uppskattar framför allt vad jag har. Att jag på två helger fått träffa några av de viktigaste människorna i mitt liv. Det finns ingenting jag kunnat önska mig mer. Om vi ska snacka realistiska saker i alla fall.

Jag är tacksam över att det är en bra dag idag, mer sömn, lite mindre huvudvärk och ett leende på läpparna. Jag känner lycka, även om den på ett sätt är mycket mer flyktig nu än vad den var förut. Jag vågar inte i samma utsträckning tänka framåt så långt. Jag vill inte skrapa näsan i backen igen om mattan under mina fötter skulle ryckas bort. En del av mig måste hela tiden vara beredd. På allt. Men det är okej. För alla kan få mattan bort ryckt under fötterna och vi alla måste egentligen vara beredda på det. På allt. Jag har bara blivit extremt medveten om det - det kan hända mig.

När jag fick reda på att jag var sjuk sa alla att jag skulle bli förändrad. Jag skulle få andra perspektiv, prioritera om, uppskatta och ifrågasätta på ett helt nytt sätt. Jag skulle bli en annan Emma med andra ord och det visste jag också inom mig. Genom att ta alla små steg som cancer innebär går jag mot förändringen i mig. Allt det klyschiga har hänt, om man säger så. En klyscha är liksom inte en klyscha för ingenting. De har en poäng. Det känns sjukt att titta tillbaka på den jag var i september, innan beskedet, och sen jag idag. Alla små steg som jag tagit pga cancern har lett till små ändringar som över sikt ger stor skillnad i personlighet. Jag är inte samma. Jag visste som sagt att jag skulle förändras men samtidigt ville en del av mig inte tro det. Jag ville hålla kvar vid den jag var då. Det var svårt att släppa vissa saker som stod så mycket för vem jag var. Nu har jag nog insett att de sakerna inte gjorde mig till mig. Materiella saker, vanor, hår osv. Självklart har jag efter ett halvårs bearbetande kommit mycket längre i att acceptera allting också, vilket gör det lättare att släppa och gå vidare. Jag plockar russina ur kakan när det gäller mig själv. Behåller de bra egenskaperna som jag gillar och kastar de dåliga. Jag vill påstå att det har blivit en rejäl rannsakning av mig själv. Vem är jag och vem vill jag vara. Det känns för jävla bra, och det är någ0t som jag ändå måste vara glad över. Visst, jag lär mig genom den hårda skolan men i slutänden ger det mig så otroligt mycket mer än elände. Även om det ibland inte alls känns så.

Sen vet jag att jag kommer tappa delar av denna tacksamhet och även glömma vissa saker. Det är livet och livet går vidare. Det går ju inte att leva och jämföra allt med sjukdomar, död och fattigdom i Afrika till exempel. För att klara sig måste man också, tror jag, glömma ibland.

Emma

fredag 16 mars 2012

SKALLEBANK.

Nattens sömnlöshet och grubblande har satt sina spår, huvudvärken tar fan kol på mig. Halva Kina sitter fortfarande kvar på mitt huvud så det känns som att tinningarna mosas. Lika bra att fortsätta ligga lågt idag. Riktigt lågt. Filmfredag. Eller vänta nu...det är ju typ film-dag varje dag... Haha.

Imorn kommer världens bästa Sanna på besök över dan och på söndag kommer världens bästa pappa och Karin. Det kommer nog råda bot på dagens problem! :]

I can't wait.

Emma

FLERA DAGAR SENARE.

...Och det spelas fortfarande upp lika i mitt huvud. Precis som en dålig radiolåt som fastnar på näthinnan på två sekunder...fast det här är inte alls lika festligt. Din röst malde på. Non stop om dina kommande semestrar i solen. Du behövde ledigt. Jag kunde inte rå för att bli kidnappad av känslorna. Som två klor gröpte de in i mitt skinn och lämnade ett blodigt avtryck. Det gjorde ont. Det gör det än. Jag önskar jag kunde ta ledigt. Från det här. Från en livslång sjukdom.
Jag önskar jag orkade jobba. Plugga. Träna. Stressa. Och att det som var mitt största problem var att jag inte hann med något. Att det inte fanns någon ledig tid.

Men framför allt. Framför allt önskar jag du kunde berätta om dina semestrar med lite ödmjukhet i rösten. Inte trycka upp det i ansiktet hur underbart det skulle bli att ligga på playan i solen och njuta av en drink. Speciellt när jag nu sitter där jag sitter, då bara en bussresa eller matlagning är nog så stor kraftansträngning. Dina ord som jag antar var menade som pepp-talk blev ihåliga. De blev käftsmällar. Du har inte lyssnat. Du har inte förstått. Och jag orkar inte förklara. Det jag går igenom...går inte att sätta i ord. Det finns inga ord som beskriver min vardag med rättvisa. Min vardag går liksom inte ens att ta ledigt från. Jag behöver förståelse just nu. Finns det inte ödmjukhet och lite förståelse, åtminstone försök till förståelse, så väger orden så tungt. De blir som dödliga pilar. Det går att säga saker på så många olika sätt och utan ödmjukhet skadar de mig, jag har ingen extra utrustning att skydda mig med. Det finns inga marginaler. Inget extra.

När du sa att du behövde ledigt från all stress ville den lilla delen i mig som knappt kan andas ibland bara ställa sig och hoppa och skrika. Rakt ut.
"VAD FAAAAN TROR DU JAG BEHÖVER DÅÅÅ??!!".

Emma

onsdag 14 mars 2012

14 DAGAR.

Idag är det exakt 14 dagar tills jag gör min sista strålbehandling. Peppar, peppar. Vågar knappt tänka tanken. Men det känns grymt. Vart tog alla 6 veckor vägen? Poff sa det och så var det bara 10 gånger kvar. Av 28. Som det lilla dampbarnet jag är idag så pekar så hårt jävla fuck you åt cancern så det finns knappt. Jag hoppas den drygare huvudvärken tyder på att Mårten mår så grymt dåligt att han snart ger upp.

Kriget mot dig lämnar ärr i min hud. Du tar mitt hår. Min mataptit. Min ork. Du kan få mig att gråta, så tårarna forsar. Så jag hyperventilerar. Du kan få mig arg, så det kokar i mig. Förbannad, så att det nästan svartnar. Frustrerad, så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men du kommer aldrig få mig att ge upp. Mårten, känn hur jag stirrar dig i ögonen, utmanar dig och ber dig dra åt helvete. Kommer göra det tills du lyssnar. Ge upp.

Idag är min dag. Det är imorgon också. Och resten av mitt liv.
"I create my own destiny", var det någon som sa.

Mårten, hör du mig? Ser du mig?

Emma

tisdag 13 mars 2012

ALLTID LIKA HEMSKA KÄNSLA.

Jag funderar och tänker. Utvärderar. Drar slutsatser och jag tror jag börjar se ett mönster i när jag får mina epilepsikänningar/-anfall, ja vad tusan man nu ska kalla dem? Det slog mig precis.

Det rör alltid bara vänstersidan, såklart. Min hjärntumör sitter på höger sida, vid det motoriska centrat så inte så konstigt att vänstersidan bara reagerar. Hjärnan är ju korsstyrd. Så grymt jäkla ologiskt... men vafan. Varför ska allt vara logiskt liksom. Känns ju onödigt? Haha. Det kommer som en smygande känsla av att blodet pulserar. Först i armen, sen kinden och ögonlocket. Det fortsätter till benet och framför allt foten. Kinden och ögonlocket börjar leva sitt egna liv och rycker till och från. Foten börjar också rycka, samt armen, men inte lika mycket. Vänstersidan börjar pulsera mer och domnar bort. Får också en stickande känsla, som när foten/benet har somnat. Det är alltid lika svårt att styra armen när jag får de här känningarna. Känner mig snurrig, ibland mer och ibland mindre, allt beroende från gång till gång. Men det är alltid lika svårt att hantera.

De senaste gångerna jag har fått dem har jag fikat med kompisar. Alltid när de kommer känner jag att det är babbligt runt omkring. Det kan spelas musik på ett café och vid bordet bredvid sitter ett gäng och umgås. Fikar och skrattar och som ni vet kan det bli högljutt. Det är då det händer. När det för någon minut går över gränsen till vad jag klarar av att stänga ute och allt tränger sig på så det blir helt hysteriskt. Det hysteriska leder till att jag får svårt att fokusera, då kommer de. De här konstiga domningarna, pulserandet och rycken. Epilepsin? Men jag vet inte ens om det är epilepsi? Tycker det känns som en himla speciell epilepsi isåfall... När jag får dem har jag svårt att bara vara. Jag måste koncentrera mig på att sitta still, slappna av och inte få panik. Musklerna i benet spänner sig totalt fastän jag slappnar av i hela kroppen. Får svårt att prata och röra mig för jag är så koncentrerad på att bara slappna av och ta det lugnt. Sjuk upplevelse att ansiktet rycker.

Det kommer när skratten och babblet slår mot väggarna och studsar som en motorsåg rakt igenom mitt huvud. Det kan gälla några minuter, några ytterst få minuter som det blir för mycket och så pang så sitter jag där snurrig. Så fort det lugnar ner sig igen så känner jag det inte mer. Det går över på några minuter och det kommer aldrig då jag känner att det är lagom ljudnivå. För alltid när jag fått dem har jag en stund innan reagerat på det. "Fan, jag hör ju knappt vad jag tänker. Min panna sprängs."

Nu ska jag prova min teori. Och hjälp mig, när vi ska ut på fika, välj gärna nåt av de lugnare caféerna så blir jag glad! :]

Emma

MÄNNISKAN.

Tack måste jag börja med att säga. Det känns otroligt roligt att jag har fått så positiv respons på slutresultatet av att jag snaggade av håret. Det trodde jag aldrig! Jag hade en gnagande känsla inom mig som oroade sig för hur alla skulle reagera över det. Nu så här i efterhand vill jag nästan skratta lite åt mig själv.

Jag har gått och oroat mig för andras reaktioner och inte för att de ska vara "vad fan har du gjort!?" utan mer för att det ska bli jobbigt. För dem. För att min sjukdom får ett rejält ansikte. Jag skulle ju aldrig raka av mig håret annars. Men är man (läs:jag) inte störd som går och oroar sig för hur andra ska hantera en situation, som redan är så överväldigande för en själv så man vissa dagar brister hela tiden? När tårarna rinner för minsta lilla och man tycker allt är ett helvete. Ändå går jag och oroar mig för hur alla runt i kring mår. Men sån är jag. Jag vet att jag alltid kommer att klara mig och jag går under när nära och kära är ledsna. Det finns knappt nåt värre tror jag.

Att vänja sig vid tanken att alla lever med sin egen sorg och ansvarar själv för den är en utmaning. Men det är väl så antar jag, alla hanterar situationer på sitt sätt. Och vi klarar oss oftast. Vi tror så lite om oss själva och vi klarar så mycket. Vi kan.

Emma

söndag 11 mars 2012

DET ÄR VACKERT.

Det känns som att någon skalar av mig alla lager som jag genom åren har samlat på mig. De blev som ett skal och skalet fungerar som ett slags skydd, på ett vis jag egentligen inte förstår. Varje lager representeras av olika saker i livet. Viktiga som oviktiga. Nu känns det som att jag inte har så många kvar. Min rustning har sänkts även om jag krigar vidare. Naket är nog ordet som passar bäst när lagrena troligtvis nu har lämnat mig. Delvis i alla fall. Vissa saker blir betydelselösa samtidigt som andra blir så otroligt viktiga. Det har det senaste halvåret fått mig att inse. Ta mitt hår, utsätt mig för hårda kamper och låt mig må förjävligt emellanåt, så länge jag får behålla det viktigaste lagret. Familjen och vännerna - de är livet. Det spelar ingen roll hur jag ser ut, hår eller inte, med eller utan smink, märkeskläder och de senaste skorna. Det skiter jag i. Det här är jag och bryr man sig om en människa skiter man i hur den ser ut. Det är insidan som räknas, ingenting annat.

Jag tycker det är hemskt att så mycket i livet kretsar kring hur vi ser ut. Press, förväntningar och oerhört höga krav. "Mallar" över hur man ska vara. När jag nu känner mig naken så känner jag mig också lättad. Det var nog lite det de handlade om igår när jag kände mig glad trots snaggandet. Jag ser ut så här och jag har nog (lite) släppt pressen.

När jag nu om dagarna känner mig lycklig och glad är det på nivåer jag aldrig upplevt förut. Det bubblar inom mig. Tänker ta ett glädjeskutt och hoppa ut på balkongen. Njuta av solens strålar. Livet är för underbart ibland! Rent av vackert.

Emma

lördag 10 mars 2012

BLI INTE CHOCKAD.

Jag är ny-snaggad. Som jag brukar säga; ibland måste man bara göra vad man måste.

Det kändes som all ångest jag haft de senaste veckorna lossnade i samma takt som håret innan det landade på golvet. Det rann av mig på något sätt. När mamma tog fram rakapparaten trodde jag att jag skulle reagera genom att antingen skratta eller gråta. "Nu kör vi" sa jag och mamma tog första taget med apparaten. Tårarna fyllde mina ögon och jag grät en liten skvätt. Sen skrattade jag. Kunde bara konstatera att det var så sjukt att se mig så. Snaggad. Utan långt hår. Jag som hela mitt liv haft långt hår. Det här går inte att förbereda sig på. Ärren kom fram. De kala fläckarna där jag redan tappat håret likaså. När jag drog handen på huvudet kändes det ändå inte konstigt. Det kändes bra och nu kan jag inte göra annat än att le. Jag känner mig så jävla lättad. Återigen, sjukt. Ångesten har lämnat mig och det är som att vinna en miljon på lotto. Tror jag.

Det här är den nya Emma. Så är det. Bara att acceptera. Håret växer ut, det kommer liksom sen.

Annorlunda.


Som sagt, vad ska man göra liksom. Suck it up.

Emma

Å ENA SIDAN, Å ANDRA SIDAN.

Sjönk djupare och djupare in i sömnen. TVns dova ljud blev ett otydligt surr tills jag till slut inte hörde det alls. Hörde någonting annat och den där känslan som att kroppen ska sjunka genom madrassen infann sig som vanligt. Underbart. Snart sover jag. Några timmar senare var jag klarvaken. Klockan var 03:30. Fuck. Men jag tror John Blund har blivit lite mer utav en vän till mig, för jag fick somna om till 07:30 och då fick jag väl anse mig nöjd. Drömde om helt knasiga saker. Tusen saker. Ni vet när man vaknar och så flyger alla drömmar genom huvudet och en kvart senare minns man ingenting. Så var det. Blankt, totalt blankt.

Kikade ut och hoppades på sol men det var nog att hoppas på för mycket än så länge. Får hoppas mamma, syrran och brorsan kommer med den om nån timme. Idag var inte ens frukost gott. Jag som älskar frukost annars.. Det här suger, haha. Idag åker håret. Vet inte riktigt hur det känns. Det suger också. Fast samtidigt skönt på ett sätt, det är så otroligt besvärligt just nu. Men om några timmar kommer det nog inte känns så skönt längre när jag inser att det är borta. Å andra sidan, om 3 veckor är strålningen slut och förhoppningsvis inte långt efter det börjar håret växa. Som vanligt, jag hoppas. Det blev en jäkla massa hoppas idag, haha. Herregud, hör ni hur jag låter? Å ena sidan och å andra sidan. Ja, det är en vanlig dag helt enkelt. Berg- och dalbanan fortsätter över sina toppar och dalar. Positiva sidan, negativa sidan. Positiva sidan, negativa sidan.

Men idag har jag nog Västerås största leende trots allt - jag får ju besök!

Emma

fredag 9 mars 2012

OFOKUS.

Stod i duschen och sköljde ur schampot ur håret. Tittade på mina händer och insåg att jag just gjort årets misstag... I händerna hade jag något som kändes som halva mitt hår. Hur fan kunde jag "glömma" att jag tappar håret? Hur glömmer man en sån sak? När det dessutom känns som det är överallt i lägenheten... Måste säga att det nästan kändes magstarkt. Jag sköljde och sköljde och bara mer hår lossnade. Högen på golvet såg ut som en stor råtta. Nu sitter jag i soffan, fortfarande med handduken på huvudet, vill inte ta av mig den. Vill inte borsta håret. Vill bara att det ska bort. Imorn kommer rakapparaten fram.

Min hjärna känns tom. Det finns inget fokus och en tjockis sitter på min tinning mot golvet. Han har gjort det hela dagen... Förstår inte vad han vill mig.

Trött efter ännu en vecka med strålning. Skrev jag inte "ännu en vecka är över" nyss? Tiden springer iväg. Imorn kommer mamma, syster och bror. Jag har hysterisk abstinens efter dem just nu så det hade inte kunnat passa bättre. Wiie!

Emma

IT'S JUST A RIDE.

Klockren text, även om det är lättare sagt än gjort. Vilket mycket av allt vad det innebär att vara cancersjuk är.

It's just a ride, it's just a ride
No need to run, no need to hide
It'll take you round and round
Sometimes you're up
Sometimes you're down

It's just a ride, it's just a ride
Don't be scared
Don't hide your eyes
It may feel so real inside
But don't forget it's just a ride


Emma

onsdag 7 mars 2012

MITT VACKRA HÅR.

Idag hände det. Satt i soffan och såg på Grey's, drog handen genom håret och såg tussen. På ett sätt blev jag fascinerad. Håret bara lossnade. Halva jag fick en känsla av "äntligen". Det var som en sten som lyftes från mina axlar. Ni tycker säkert jag är knäpp och det kommer jag nog själv tycka typ imorn. Eller om några timmar bara. Men det har tärt på mig att gå och lägga mig varje kväll och fundera på vad jag vaknar till. Ligger min frisyr kvar på kudden eller får jag behålla det lite till? Hemsk sak att somna till, det går liksom inte. Hår, hår och hår, det är ju fan det enda jag funderat på de senaste veckorna. Har betett mig som en besatt. Nu är det nog. Lite sorgligt att bli av med det, men får göra som Samantha i Sex and The City. Vad sägs om...hmm, afro kanske? ;] Haha!

Nu vet jag och nu är det bara att köra. Får bli mössa några dagar innan jag kommer iväg till perukmakaren. För där finns det inga om eller men tror jag. En peruk kan nog vara skönt att ha ibland. Så kan jag få se ut lite som jag själv vill i alla fall, till och från.

FUCK CANCER.

Emma

tisdag 6 mars 2012

TISDAGSLYCKA.

Tisdag den 6e mars 2012 blev lika med lycka för min del. Jag var supertaggad på strålningen och återigen hängde sig maskinen, typiskt. Det ska aldrig gå felfritt när man är lite tidspressad - såklart. Så där låg jag, återigen fastknäppt och väntade på att ljuden skulle komma. Ingenting skedde. Tredje gången(?) i rad nu som den krånglar och idag skulle de ringa efter en ingenjör som skulle komma och fixa problemet. Great, tänkte jag, kommer väl få övernatta här innan den personen dyker upp... För först skulle jag ligga kvar och vänta, med masken på. Sedan insåg de att det skulle ta för lång tid så jag fick gå hem och får göra resten imorn, tack och lov. Fick 75% av strålningen idag och kör 125% imorn. Då jävlar. Begav mig ner på stan och fikade med efterlängtade Sanna. Det kändes som igår. Klämde in en träff med Madde också innan jag åkte hem. Jag fick lov. De dagar jag är så här uppåt måste jag bara ta vara på.

Vissa personer känns allt bara så naturligt med. Jag är glad över att jag har turen att springa på dessa fina människor och det verkar inte så tokigt ändå - att rensa. Att tänka efter vilka man vill lägga sin tid på, de senaste dagarna har visat flera självklara val. S och M - ni gjorde min dag idag. Tack.

Emma

12.

Igår var jag som en tvättsvamp, igen. En genomblöt tvättsvamp. När man kramar ur mig forsar vattnet och bara man petar lite så droppar det. När nära och kära frågar hur det går - dropp, dropp, dropp. När någon frågar hur jag mår - dropp, dropp. Och när det blir de där frågorna som sätter huvudet på spiken så säger det splash och så var forsen igång igen. Tårarna rinner och där står jag, på något sätt alltid lika överraskad över översvämningen inifrån. Det kommer alltid lika hastigt och oförutsägbart. Ena gången funkar mina vindrutetorkare och andra gången inte. Då är det som värsta tsunamin som sköljer över mig. Drunknar i mina egna tårar.

Ju mer tid som går sen operationen desto mer skör blir jag. Det är som vanligt när man är mitt uppe i något så bara kör man och sen efteråt när man tittar tillbaka fattar man knappt vad man gått igenom. Att det ens gick. Hjärnoperation för mig är fortfarande lika främmande och skrämmande som innan jag gick igenom det. Känner ärren i huvudet. Groparna. Stygnen.
På ett sätt har jag blivit avtrubbad. När man tvingas gå igenom massa hemska saker tvingas man också att utvecklas. Bli starkare och klara av det. Andra saker blir petitesser i ens vardag och det jag har gått igenom hittills har gjort mig hårdhudad, om man säger så. Samtidigt som jag gråter över minsta lilla har jag stängt av. Trycker på gasen och kör. Vad ska jag annars göra? Stanna och tänka efter? Stanna och se på alternativ som inte finns? Titta på alla hindren eller tänka "tänk om..."? Backa ur? Fuck no. Nu kör vi och idag gör jag min 12:e strålbehandling. Mårten, jag hoppas du snart ger upp mot mina stridssoldater. De kommer vinna över dig hur länge de än måste slåss mot dig.

Jag känner mig otroligt glad för stunden, vilket jag njuter av. Vaknade och mötte en blå himmel och massa solljus. Jag hoppas det håller i sig hela dagen. Jag ska göra några korta oanmälda besök tänkte jag. Hoppas ni får en underbar dag! Gör det bästa av den, ni får bara en tisdag 6e mars 2012, höhö. ;]

Emma

söndag 4 mars 2012

DUNKA DUNKA.

Matlusten har lämnat mig. Ingenting smakar speciellt gott och jag är som en slav under orken. Har gått runt som en zombie hela dagen. Det kanske hänger ihop, matlusten och tröttheten. Ännu en dag med härligt väder och jag tog vara på det inifrån genom fönstret. Trist. Men min kropp är som att bära runt på ett ton och ja, jag är ju inte Sveriges starkaste man. Correction: kvinna. Har grym träningsvärk i överarmarna - ännu en bekräftelse på kortisonet, jag är svag i musklerna. Läkaren sa innan jag började med behandlingen: "du kanske kommer känna dig svag i överarmarna under tiden du äter kortison." Sherlock.. snälla skoja inte med mig.

Huvudvärken idag är så där mystisk. Det känns som att tungan dunkar. Musklerna har värre disco än min Piff och Puff-granne fan... Sänk basen! Det påminner lite om när jag låg på uppvaket efter operationen, proppad med morfin. Förutom att jag inte känner mig drogad som en spaghetti. Tungan kändes då stor som en stock, förstod direkt Js förklaring när han berättade sin sjukhusvistelse för mig. Tänker alltid på honom när det känns så här. Haha, enbart för att han förklarade det så roligt. "Det är som att ha en stock i käften" och så gjorde han om rösten så det lät som att han inte kunde prata och satte upp händerna för att beskriva. Haha jaa, vad ska man säga.

Nu ska jag hämta min kompis Citodon och gräva en djup grop i soffan. Om det inte redan är en där. Det är väl ett hål snart.

Emma

lördag 3 mars 2012

MOTIVATION.

När jag är så deppig att jag inte vet var jag ska ta vägen ska jag stirra på den här tavlan. Några av mina favoriter som hjälper mig i de allra jobbigaste stunderna. Mår så otroligt bra av att bara titta på kort - det är underskattat. Just nu är jag så grymt glad och även om den här dagen började med kaos så avslutar jag på topp.

Jag ska tillbaka hit. Till mitt snygga jag, mina människor och galenskaper. Till äventyren och till alla framtida minnen.

Emma

FLIP.

Har insett att min höger- och vänsterhand inte motarbetar varandra lika mycket längre. Idag fick jag dock återigen lära mig att jag inte ska göra konstateranden. När jag stod och slängde ihop min lunch som värsta masterchef-kocken slog det mig. Kunde hacka och skära som vanligt, det går inte i 20 längre, wiho! Det var dock ett misstag. Jag ska inte göra konstateranden. Nu gjorde jag precis ett till. Så jävla dumt... En sak kvar innan maten var klar och två sekunder senare låg allt på golvet. Mina händer strejkade direkt de kände av mitt konstaterande och tallriken gjorde en 360. Det var som en scen i slowmotion ur en film. Sånt där som är datagjort. Tallriken åt rätt håll sedan helt upp och ner och...poff... så faller maten. Likt ett spöregn som kommer från ingenstans. Sånt här lyckas man bara inte med om man inte heter Emma Skoglund. Mina fötter försvann bland maten och jag hade nästan lust att lägga mig där och spontandö. Nyduschad överhungrig Emma, nystädad lägenhet. Jag ville gråta.

Less som jag blev förflyttade jag mig till balkongen. Mumsade på vindruvor, drack mitt kaffe och njöt av en bra bok och självklart - solen. Underbart. Försökte förtränga matbuffén som ligger kvar inne på golvet i köket och skrattar åt Martina Haags humor. Hoppas maten är borta när jag kommer in...Mirakel sker ju, eller hur!? Nej, vänta...svara inte på det. Maten kommer vara borta när jag kommer in.

Emma

fredag 2 mars 2012

HELG. IGEN.

Idag hängde jag kvar i luften. Strålningsapparaten krånglade lite igår och problemet kvarstod idag. Så där låg jag och lyssnade på fläktljuden och tystnaden och väntade på att det skulle köra igång. Men det kom aldrig. Ljudet från strålningen och så den där lukten i näsan. Smält plast... Nej, vad fan luktar det? Precis som att man kan få järnsmak i munnen får jag alltid en speciell lukt i näsan exakt när de strålar. Kan inte sätta fingret på lukten, den är mycket speciell. Sjuksköterskorna pysslade och krånglade, försökte lösa problemet. Och jävlar vad jobbigt det blev att ligga i den där masken så länge. I tystnaden. Fastknäppt. Tankarna for iväg och hade jag inte tänkt lugna tankar hade jag nog fått lite lätt panik där, även om jag inte har fobi för trånga utrymmen eller så. Som tur var fick jag sällskap av en sköterska som stod bredvid och pratade med mig. Man känner sig så grymt otrevlig när man inte kan svara. Går inte att röra käken i den där masken så att försöka prata gör att man låter rätt kul haha. Men men, det gick bra trots krånglet.

Så har jag ännu en vecka med strålning bakom mig. Vilket ju också innebär en vecka mindre framför mig. Swisch säger det och dagarna bara flyger iväg. Nu ska jag ha en helg med förhoppningsvis mycket sömn. Måste ta igen den sömnlösa veckan, känner mig död. Masken börjar sitta mer tajt än innan, så det känns att jag har blivit påverkad av kortisonet. Kan inte lyfta på ögonbrynen som jag vill längre och fingrarna är inte som vanligt. S.v.u.l.l.e.n. Kul liksom. Ännu ett skit man bara måste acceptera och ta. Tur att det är tillfälligt! En positiv sak med kortisonet är väl att jag inte får några rynkor i pannan när jag höjer ögonbrynen, höhö! ;]

Nu ska jag och mitt huvud vila i soffan. Ice Age på TVn... ja, varför inte? Perfekt med tanke på mitt bristande film-engagemang just nu och barnet i mig behöver underhållas.

Emma

torsdag 1 mars 2012

BRA. SÅ BRA.

Jag bara måste lägga upp den här efter att ha läst och som vanligt blivit inspirerad av Pernilla.


"Tro mig, använd solskydd." Haha! Tänk om man visste allt det där från början ändå.

Emma