MÄNNISKAN.

Tack måste jag börja med att säga. Det känns otroligt roligt att jag har fått så positiv respons på slutresultatet av att jag snaggade av håret. Det trodde jag aldrig! Jag hade en gnagande känsla inom mig som oroade sig för hur alla skulle reagera över det. Nu så här i efterhand vill jag nästan skratta lite åt mig själv.

Jag har gått och oroat mig för andras reaktioner och inte för att de ska vara "vad fan har du gjort!?" utan mer för att det ska bli jobbigt. För dem. För att min sjukdom får ett rejält ansikte. Jag skulle ju aldrig raka av mig håret annars. Men är man (läs:jag) inte störd som går och oroar sig för hur andra ska hantera en situation, som redan är så överväldigande för en själv så man vissa dagar brister hela tiden? När tårarna rinner för minsta lilla och man tycker allt är ett helvete. Ändå går jag och oroar mig för hur alla runt i kring mår. Men sån är jag. Jag vet att jag alltid kommer att klara mig och jag går under när nära och kära är ledsna. Det finns knappt nåt värre tror jag.

Att vänja sig vid tanken att alla lever med sin egen sorg och ansvarar själv för den är en utmaning. Men det är väl så antar jag, alla hanterar situationer på sitt sätt. Och vi klarar oss oftast. Vi tror så lite om oss själva och vi klarar så mycket. Vi kan.

Emma