DREAMER.

Bank, bank, bank... så var grannen igång med det nedrans spikandet igen. Det är fan lördag och klockan var inte ens 8 när det började. Självklart härjar damen i den väggen jag har mitt öra mot. Måste hon alltid vara värst på helgerna? Piff och Puff-ladyn en våning upp, som jag berättade om för ett tag sen, har varit väldigt lugn och börjar framstå som en dröm i jämförelse med "arga snickaren" på andra sidan väggen.. Den här Arga snickaren är närmare 70 och Piff&Puff-ladyn är 25. Max. Det här går ju inte ihop.

Sitter med min kopp kaffe, som förvånansvärt nog smakar choklad. Filosoferar. Jag vill bort. Sitta på landet. Omgiven av grönska, med en stor överdriven hatt (den hör ju till) och få färg i solen. Äta en god helgfrukost och dricka nymalet kaffe. Med nära och kära som får mig att må bra. Skratta så mycket att man nästan får kramp i magen och kinderna. Som i reklamer eller filmer. Tänk vad underbart. I och för sig, snart sitter jag ju både på landet och är omgiven av älskade människor. Bara den där töntiga överdrivna solhatten som fattas, haha, och det finns säkert nån sån på vinden där hemma. ;]

Jag försöker hitta mig själv i högen av mörkt hår. Ett otroligt vackert svall och jag hoppas att någonstans där i myllret av strån ska det finnas ett jag. Det är inte den lättaste kurragömma leken att hitta sig själv med hår igen när man de senaste månaderna vant sig att knappt ha något. Det har varit operationsmössor, bandage och kompresser. Ingen möjlighet att fixa med det, sätta upp det, fläta, platta, föna. Ja, ni vet. Bibeln skulle inte räcka till för att få med allt. Men jag lär nog bara trycka på mig den och vänja mig. Vänja mig att se mig med hår igen. Inte som en tuff och hård militärtjej som krigar. Även om det passar mig väldigt bra just nu, för det är ju vad jag gör. Krigar.

Emma