fredag 16 mars 2012

FLERA DAGAR SENARE.

...Och det spelas fortfarande upp lika i mitt huvud. Precis som en dålig radiolåt som fastnar på näthinnan på två sekunder...fast det här är inte alls lika festligt. Din röst malde på. Non stop om dina kommande semestrar i solen. Du behövde ledigt. Jag kunde inte rå för att bli kidnappad av känslorna. Som två klor gröpte de in i mitt skinn och lämnade ett blodigt avtryck. Det gjorde ont. Det gör det än. Jag önskar jag kunde ta ledigt. Från det här. Från en livslång sjukdom.
Jag önskar jag orkade jobba. Plugga. Träna. Stressa. Och att det som var mitt största problem var att jag inte hann med något. Att det inte fanns någon ledig tid.

Men framför allt. Framför allt önskar jag du kunde berätta om dina semestrar med lite ödmjukhet i rösten. Inte trycka upp det i ansiktet hur underbart det skulle bli att ligga på playan i solen och njuta av en drink. Speciellt när jag nu sitter där jag sitter, då bara en bussresa eller matlagning är nog så stor kraftansträngning. Dina ord som jag antar var menade som pepp-talk blev ihåliga. De blev käftsmällar. Du har inte lyssnat. Du har inte förstått. Och jag orkar inte förklara. Det jag går igenom...går inte att sätta i ord. Det finns inga ord som beskriver min vardag med rättvisa. Min vardag går liksom inte ens att ta ledigt från. Jag behöver förståelse just nu. Finns det inte ödmjukhet och lite förståelse, åtminstone försök till förståelse, så väger orden så tungt. De blir som dödliga pilar. Det går att säga saker på så många olika sätt och utan ödmjukhet skadar de mig, jag har ingen extra utrustning att skydda mig med. Det finns inga marginaler. Inget extra.

När du sa att du behövde ledigt från all stress ville den lilla delen i mig som knappt kan andas ibland bara ställa sig och hoppa och skrika. Rakt ut.
"VAD FAAAAN TROR DU JAG BEHÖVER DÅÅÅ??!!".

Emma

2 kommentarer:

  1. Well fuck you liksom. Kan ju inte annat än att skratta åt eländet. :)
    <3

    SvaraRadera