Idag hängde jag kvar i luften. Strålningsapparaten krånglade lite igår och problemet kvarstod idag. Så där låg jag och lyssnade på fläktljuden och tystnaden och väntade på att det skulle köra igång. Men det kom aldrig. Ljudet från strålningen och så den där lukten i näsan. Smält plast... Nej, vad fan luktar det? Precis som att man kan få järnsmak i munnen får jag alltid en speciell lukt i näsan exakt när de strålar. Kan inte sätta fingret på lukten, den är mycket speciell. Sjuksköterskorna pysslade och krånglade, försökte lösa problemet. Och jävlar vad jobbigt det blev att ligga i den där masken så länge. I tystnaden. Fastknäppt. Tankarna for iväg och hade jag inte tänkt lugna tankar hade jag nog fått lite lätt panik där, även om jag inte har fobi för trånga utrymmen eller så. Som tur var fick jag sällskap av en sköterska som stod bredvid och pratade med mig. Man känner sig så grymt otrevlig när man inte kan svara. Går inte att röra käken i den där masken så att försöka prata gör att man låter rätt kul haha. Men men, det gick bra trots krånglet.
Så har jag ännu en vecka med strålning bakom mig. Vilket ju också innebär en vecka mindre framför mig. Swisch säger det och dagarna bara flyger iväg. Nu ska jag ha en helg med förhoppningsvis mycket sömn. Måste ta igen den sömnlösa veckan, känner mig död. Masken börjar sitta mer tajt än innan, så det känns att jag har blivit påverkad av kortisonet. Kan inte lyfta på ögonbrynen som jag vill längre och fingrarna är inte som vanligt. S.v.u.l.l.e.n. Kul liksom. Ännu ett skit man bara måste acceptera och ta. Tur att det är tillfälligt! En positiv sak med kortisonet är väl att jag inte får några rynkor i pannan när jag höjer ögonbrynen, höhö! ;]
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar