MAN FÅR SKRATTA. MYCKET.

Alltså...jag har ett dilemma. Jag var på perukprovningen idag och inte för att vara sån, men... kunde jag inte fått hjälp av någon yngre, hippare kvinna? Som inte ville förvandla mig till en ung Mona Sahlin - no offence - men kom igen...

Bara för att jag har självdistans och kan driva med mig själv ger jag er den här bilden/-erna.

Kvinnan på salongen satte på mig ett antal olika såna här peruker. Hon tyckte verkligen jag skulle ha kort hår. Lite tuffare polisonger, slingor och fluffig volym, hon tyckte jag såg "fräck"(!) ut i det. Aaa, jo tjena...vad fan?? Om jag ska på maskerad kanske. Jag dog lite smått inombords och sa tack men nej tack. Ville få det överstökat så tog första bästa, långa peruk och fick känna mig nöjd. Det är inte mitt hår, den är varm och ja, en peruk är alltid en peruk. Jag, personligen, känner mig inte riktigt bekväm i det, hur naturligt det än ser ut. Nej, andas ut, jag menar inte att den korta svarta ser naturlig ut. ;]

Jag var grymt tråkig och tog en lång mörkbrun, det var den enda som inte fick mig att känna mig som en tant. Men ja, dilemmat: antingen ska jag ha riktigt kort eget hår, typ snaggat eller så ska jag ha långt. Blir en jobbig period när man är i det där mellanläget där det varken är långt eller kort, men då får man väl återigen tänka att det är tillfälligt. Kort peruk såg jag ju...ja...nääe, finner inga ord. Hela världen hade väl stannat av ren skräck och skrikit "OMG!". Absolut inte på ett positivt sätt....................... Haha, jaja det var en intressant upplevelse men slutade väl ungefär som min magkänsla sa innan.

Jag skrattar. Mycket. Och känner mig rätt nöjd över min halvtattiga, lite fläckiga snagg. Skitsamma.

Emma