tisdag 31 januari 2012

ONKOLOGEN.

Inger var inget monster idag. Jag bölade som ett barn och hon bad om ursäkt. Där satt jag och snörvlade som en 8-åring, den enda skillnaden var att mascaran rann. Det var så klart i ett sånt där klassiskt sjukhus-rum, med urtvättade gardiner och en hård undersökningsbrits. Den kalla, tunga luften hänger på en och man vill bara ut. Springa därifrån och låtsas att jag aldrig mer behöver gå dit. Om det ändå var så väl.

Både Inger och sjuksköterskan A-S visste nog inte hur de skulle bete sig när jag inte kunde stoppa tårarna. Fuck it, låt dom rinna och låt dom fatta hur det känns. Ingers första bemötande sitter fortfarande kvar, det känns bättre men det blir nåt vi får jobba på - en bra relation. Hon visade trots allt en väldigt bra sida idag. "Det finns hopp" typ, haha.

Fick massa information om strålningen. I 6 veckor ska jag strålas. Måndag-fredag, lördagar och söndagar ska jag bara vila. Jag hoppas verkligen på bra resultat.

Nu jävlar ska resten bort!

/E

SÖMNLÖST.

Min IKEA-lampa som annars påminner om en barbapappa liknade mer Mumindalens Morran i mörkret. Fast en vit verision. Vet inte om det var dagens möte med Inger som gjorde att jag oroligt låg och stirrade ut i den svarta natten. Hur som helst fick jag inte en blund inatt.

Är det verkligen okej att man ligger vaken pga att man har möte med en läkare som fått en att tappa hakan totalt över det bedrövliga bemötandet vid första kontakt? Första intrycket som är så viktigt...

"Hej, Emma" säger jag (i huvudet) och sträcker fram handen till Inger. Vad ska jag säga sen? Vad ska hon säga? Replikerna har svischat fram i huvudet, one by one. Hur kommer den där situationen bli? Vad ska jag säga? Vad kommer hon säga? Kommer hon fortsätta med sin kassa attityd eller kommer hon kanske be om ursäkt?

Har aldrig varit med om sämre bemötande när jag pratade med henne tidigare. Det är inte okej att man ligger sömnlös inför ett möte med sin läkare. Är det inte meningen att jag ska känna mig trygg och lugn inför det här? Man är väl tillräckligt utsatt som det redan är med den här situationen och hemska Mårten...

Är hon en jävla särring idag, då går jag därifrån. Nu vill jag att klockan ska slå 15:00.

/E

måndag 30 januari 2012

HUR GÖR MAN?

När ska jag prata om det? Ska jag svara att jag mår bra när jag träffar någon på stan? Ska jag säga att jag är sjuk? Tänk om den personen inte vet då? Och så droppar man världens nyhet. Där. Mitt i butiken, bland alla människor och hon letar efter en snygg topp inför kvällens fest. Snacka om partypooper. Eller när han är påväg för att träffa några kompisar för en kaffe/öl, eller tv-spelskväll, eller nåt. Där. Mitt i hetsen. Hur blir reaktionen? Förstör man nåt?

Nej, då är jag tyst. Och sen när han/hon tar upp det och frågar hur jag mår och undrar hur allt går, då står jag där och känner mig dum istället. Eftersom jag låtsats som att inget har hänt och så vet personen redan. Hur fan ska jag veta när jag ska bita ihop och trä masken på, "spela" gamla vanliga Emma, som mår bra? Och när ska jag säga sanningen? Hur läser man av situationen och avgör hur man ska göra? Jag låtsas alltid. Tar aldrig upp det om inte den andre gör det...för ifall den personen inte vet. Då får det förbli så. Lyckligt ovetandes. Det är bättre så.

Eller? Hur ska man göra egentligen...

/E

BOSSEN.

Jag känner mig som Mario. Jag möter bossen, plockar poäng men snubblar hela tiden precis innan mållinjen. Bossen tar dock inte några minuter, har ingen aning om hur lång tid en boss brukar ta men ändå... Den här bossen är utsträckt på flera månader. En evig jävla strid och när den fule motståndaren hela tiden slår ner mig blir jag till slut jävligt less. Jag vill trycka på Exit-knappen och gå till en lättare bana. Strunta i att jag inte kommer till nästa nivå. Men det funkar inte, jag kan hoppa och stampa på knappen, det går ändå inte. Jag är fast med bossen. C-bossen som jag bara ska spöa skiten ur. Mario är inte typen som ger upp, eller hur? Fan vad besviken man hade blivit som barn då. Om Mario helt plötsligt la sig ner och sket i allt. Om han hoppade ur bilen på Mario kart och lät alla köra om honom. Nej. Mario är en kämpe. Det är jag också. Jag trycker på paus och laddar batterierna. Eller så hoppar jag på supersvampen så jag blir dubbelt så stor. Ready to fight. Hell yeah.

Sol, fika på stan med P och sen får vi se vad denna måndag mer bjuder på. Mårten mår lite smådåligt idag så jag njuter. När han mår bra, mår jag dåligt. När han mår dåligt, mår jag bra. Idag är min dag, helt klart. Wihooo!

Imorn ska jag till onkologen och träffa min läkare - Inger. Kvinnan som sa att min läkare i Uppsala ljugit för mig. Hon förklarade att hon aldrig kan få min förståelse och skrattade mig i örat samtisigt som hon förklarade för mig att Akademiska sjukhuset gör minst lika mycket misstag som Västerås Centrallasarett gör... Det kommer minst sagt bli intressant. Behöver jag säga att jag inte vill ha henne som läkare? Hon får fan visa sin guld-sida imorn om jag ska ha med henne och göra.

/E

söndag 29 januari 2012

TRÖG.

Min mini-sidecut är snart ett minne blott. Håret växer och spåren efter Jigsaw försvinner mer och mer för varje dag som går. Känns skönt att de kala fläckarna på huvudet inte längre finns. Typ. Önskar jag kunde klippa mig själv. Jag orkar inte gå till en frisör för att fixa till det kaotiska fågelboet på mitt huvud... Det får bli att vänta med det och se vad strålningen gör med det. Vem vet, jag kanske blir av med alltihop. Peppar, peppar, jag kan väl åtminstone få behålla håret. Men å andra sidan, tappar jag håret får jag väl investera i lite roliga peruker. En afroperuk vore ju grymt kul. Haha, ja..allt negativt får jag helt enkelt vända till något positivt. Men ska väl försöka att inte bli lika extrem som Samantha i Sex and The City.

Eller ja...varför inte? Haha.

Efter över 12 timmars sömn är Mårten ändå envis och lite smådryg med mig. Det gör det lite trögt på skriv-sidan för tillfället... jag ska plocka fram ritgrejerna och låta fantasin flöda. Som man så fint brukar säga. Jag behöver hitta den där inspirationen igen. Ett besök i hamnen en solig dag vore inte helt fel.

/E

lördag 28 januari 2012

MISSION: MÅRTEN SKA DÖ.

M och jag har döpt igelkotten, den heter numera Mårten. Och ALLT är Mårtens fel. Förra årets mission var att döda Mumin - it's done - nu är det Mårtens tur. Mårten står next på listan. Jävligt synd för honom, men det är knappast så han bryr sig om mig så han ska fan dö.

Vissa personer kommer in i ens liv för en period, andra stannar hela livet. Jag vill verkligen tro att saker sker av en mening, de blir så mycket lättare att acceptera då. Mårten har kommit till mig för att lära mig saker. Han är i och för sig ingen person men nog lär han mig saker. Han är hos mig just för att lära mig uppskatta mer. Att uppskatta människorna i mitt liv och se vardagens guldstunder. Små stunder, små händelser, helt enkelt småsaker som är värt så mycket. M får mig att uppskatta sånt och att komma ihåg det, vilket är ovärdeligt. När man själv gått igenom en livskris så förstår man.

Jag stannade upp och kände efter. Såg mig omkring och tog en rejäl funderare och nu känner jag mig lite arg. Jag är inget välgörenhetsprojekt. Att gräva ner sig i jobb, plugg och andras jobbiga stunder kommer inte hjälpa. Det är inte den rätta vägen för att hitta sig själv. Önskar bara att du förstod det och att det vilsna barnet i dig hittade hem. Så..hitta någon annan. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag vill. Det är aldrig rätt att försöka reda ut sina egna problem (svagheter, förvirringar, kalla-det-vad-du-vill) genom att gräva ner sig i någon annans. Det spelar ingen roll hur länge man än flyr från problemen de kommer alltid vara kvar tills man tar tag i dem... Neej. Usch, jag blir mest matt när jag tänker på det där. Blä liksom.

/E

fredag 27 januari 2012

LÄTTAT PÅ TRYCKET.

Nej, jag menar inte att jag har varit på toaletten...

Det känns som jag kan andas igen. Trycket har lättat. Den fete brottaren som tryckt ner mig mot golvet och satt sig satt på mitt bröst har äntligen övergivit sin plats. Nu har jag gjort som han ville. Jag har rensat luften och det känns så underbart skönt. Ibland kan det verkligen vara läskigt att göra det. Var börjar man? Hur börjar man? Jag skulle gjort det för längesen. Men bättre sent än aldrig. Är det inte så man säger?

Det är bara att köra. Allt eller inget. Bära eller brista. Nu.
Det kommer bli bra. Det blir alltid bra.

H ♥

/E

torsdag 26 januari 2012

HUR MÅR DU?

Idag är en sån där dag där jag är och rotar bland mina känslor gentemot monstret i mitt huvud. Jag skrattar och gråter. Allt i ett och det skriker efter att få komma ut. När jag första gången läste om Malin Cammerö var det som om Fred Flinta tog sin tunga klubba och slungade den med full kraft rakt i min mage. Luften gick ur mig. Malin hade också en elakartad hjärntumör, visserligen en annan sort, men ändå. Det verkade som att hon hade en jävla kämpaglöd och ofta var positiv. På något sätt blir det ännu tydligare hur dödlig jag är, när jag tänker på henne. Fyfan för hur man levde när man var 17 år och trodde man skulle överleva allt. Naiviteten vägrade verkligen lyssna på talet om hur skört livet är. Malins insomnande 2011 gör mig rädd. Visserligen ska man inte jämföra olika cancer, för det är som att jämföra apelsiner och bananer, men jag kan inte rå för att jag tänker på det. Nu är jag fast i att läsa deras bloggar.

Alla frågar mig hur jag mår. Innan jag fortsätter vill jag klargöra att det här inte är riktat mot någon person. Inte mot dig. Ingen. Men hur fan svarar jag på frågan "hur mår du?". Den är så otroligt gigantisk så jag vet inte var jag ska börja. Ibland känns det som att den har förvandlats till en artighetsfras. Likt en groda som förvandlas till prins. Först äcklig och ful, sen fräsch och polerad. Förfinad.

Frågan "hur mår du" kan ju gräva upp så otroligt mycket läskigt. Eller hur? (Eller?)

/E

onsdag 25 januari 2012

HJÄRNAN KAN JAG STYRA - HJÄRTAT LEVER FRITT.

Dagarna går. Hjärtat och hjärnan ligger i combat. De försöker hela tiden inkräkta på varandras områden. Aldrig kan de samarbeta... Till och från vill jag lägga mig ner och skita i det här. Skita i allt. Det är dagarna då huvudvärken pushar mig över kanten. Kanten som jag så vingligt alltid står vid. Oftast klarar jag att balansera på ett ben och se avgrunden utan att falla ner. Det kolsvarta mörkret som utmanande stirrar mig i vitögat. Oftast räcker en liten vindpust i form av oväsen för att jag ska tappa balansen och ramla ner. En papperspåse, en ringsingnal, ett skratt.

Jag hatar att ge upp. Jag hatar att klaga. Jag hatar att vara svag. Så inget av det kommer jag tillåta. Jo ibland kommer jag spy lite galla, för det behövs nog. Man måste få ur sig vissa saker för att kunna släppa det. Efter middagen med M har jag insett att jag sitter och kämpar för något jag inte ens vill. Jag lägger ner tid, energi och känslor i något jag inte vill investera i. Eller vill jag? Det är frågan.

Hejja Julia, du har vunnit över kampen mot cancer och den tanken får mig att bli helt tårögd. LYCKA. Jag kommer enligt läkarna aldrig bli frisk. Men att de har sagt det skiter jag i, rent ut sagt. De har sagt mycket och jag ska fortsätta motbevisa dem och skrämma cancern så långt bort som jag bara kan. Allt hänger på hur man väljer att se på saker och ting. Visst, jag kan konstatera att jag har halva tumören kvar, att jag inte kan bli frisk, att den är elakartad, att jag har epilepsi och huvudvärk jämt och så vidare. Men jag väljer att se att halva tumören är borta, jag SKA bli frisk - på nåt sätt, den är nästan så snäll som den kan bli, jag kan leva med epilepsin och med huvudvärken och så vidare. Helvete, jag tänker inte gräva ner mig och ge upp. Aldrig.

/E

tisdag 24 januari 2012

UPPÅT, UPPÅT, UPPÅT.

Det blev sent. Satte nyckeln i låset och tog några snabba kliv in i hallen, därefter riktades stegen mot toaletten. Kände mig som en radiostyrd robot. Efter 2 minuter med monster-tandläkar-tandborsten slängde jag mig i sängen. Huvudet dunkade i takt likt en bas på högsta volym. Nästan så att piff- och puff-bruden en våning upp kunde känt vibrationerna. Som jag hoppas att hon kände dem...

Middagen med M igår var riktigt efterlängtad. Prat om saker som hänt, framtiden, förändringar. Det gångna året. Relationer som inletts, relationer som grusats. Jävlar, är det så längesen? Var tog tiden vägen? När jag tänker tillbaka på det känns det som att ta på sig sin favorittröja i tre storlekar för liten. Det känns fel och det passar absolut inte. Att saker och ting händer av en anledning har jag bara fått bekräftat ännu mer nu.

Spiralen börjar gå uppåt igen. Man får ha sina perioder när det tar emot lite och frustrationen tar över. För alla har vi väl våra perioder, right? Nu är jag back on track och det är det som är huvudsaken. Att jag alltid hittar tillbaka. Jag vet en sak: det finns saker att bättra men jag trivs med mig själv. Jag, lössen och mina fina stöttepelare till vänner. Det handlar inte om hur många man har. Det handlar om vilka man har.

/E

måndag 23 januari 2012

LJUSARE TIDER.

En solstrimma letade sig in genom persiennerna och träffade mig rakt i ögat. Kan knappt minnas när jag vaknade av att solen bländade mig sist. Fick mina timmars sömn inatt och känner mig lite mer levande än vanligt. Jag känner mig lätt. Fjäderlätt. Sitter i min etta och ser mig omkring, kan bara konstatera att jag trivs med att vara tillbaka.

Idag blir en bra dag. En bra måndag.

/E

söndag 22 januari 2012

SÖNDAG.

Även om jag till och från var som ett borttappat barn igår var det riktigt kul att kunna vara med på 25-års firandet. Det är verkligen en omställning att vara bland massa folk och försöka hänga med i allt samtidigt som jag försöker ha koll på vänstersidan. Haha, det är inte så lätt som det låter.
Idag laddas batterierna igen med filmmaraton. Underbart.

Tack för orden igår, de gick rakt in i hjärtat.

/E

lördag 21 januari 2012

SVÄVAR.

Jag kan knappt hitta ord som beskriver hur jag mår just nu. Huvudvärken har lättat och fredagen som bestod av massa mor-dotter-mys skulle jag kunna spela i repris tretusen gånger. TACK, du vackraste människan på jorden - mamma. Idag är jag så jävla lycklig. Ett gigantiskt tack till alla er som finns där vid min sida också. Ni betyder otroligt mycket! Mitt hjärta växer och känns gigantiskt tack vare er. Likt vattenkristaller som sväller i vatten.

Ikväll blir det 25-års fest och kära återseenden, vet knappt vad jag ska ta vägen när jag tänker på det. Att jag ska kunna vara med (nästan som vanligt) känns rätt overkligt nu när jag spenderat några månader i dalahästarnas land - endast sittandes i soffan och glott på den fyrkantiga rutan typ. Tro mig när jag säger att jag njuter av dessa dagar.

Jag svävar fram och min bränsle består av kärlek, välmående och umgänge. Uppe bland målnen.

/E

torsdag 19 januari 2012

TUR. LITE TUR.

Det vänder. När man tror det minst kommer till slut solskenet/turen, kalla de vad ni vill. Den här veckan har jag simmat lite på botten känns det som, skrapat näsan i stenarna och gruset. Ett kvitto på hur lätt det är att bli psykiskt nedbruten av sömnbrist och huvudvärk. Dags att bli gamla vanliga Emma, med ork och en massa jävlaranamma - fightingspirit till tusen, om jag så ska tänka mig till den.

Herregud, berget på mina axlar lyftes och tårarna av lycka faller. Jag fick nyss årets bästa samtal. Jag kan faktiskt knappt tro att det är sant. Min läkare, Maria, ringde nyss och berättade om resultatet av analysen på den delen man tagit ut under operationen. Man skickar alltid den delen av tumören på analys för att ta reda på vad det är för typ av tumör. Några av er har väl hört det här tusen gånger men jag tar det ändå. Min hjärntumör är elakartad. På en skala mellan 1-4, där 1 är snäll och 4 är riktigt elak, är min en 2a. Vilket är väldigt positivt. Läkarna såg en större aktivitet på röntgenbilderna och var oroliga att det skulle innebära att det var värre där, alltså kanske inte en 2a utan mer elakartad. Nu har svaren på analysen kommit och de har visat att aktiviteten inte var värre, som det ser ut är hela min tumör en 2a.

Nästa steg i behandlingen blir strålning i Västerås. Va? Ingen mer operation? Är de det rösten i luren säger? Ingen mer operation?? "Nej, nu blir det strålning" fortsätter Maria. Så som det ser ut idag kommer det inte bli en till operation. Senare, framöver, om några år (vad vet jag) är en annan femma. Jag var livrädd för att det skulle bli en till operation så jag ser det här som ännu en stor vinst. Nu tar jag en sak i taget och tänker fortsätta kicka den här cancern så långt åt helvete som det bara går. Äckliga cancer. FUCK CANCER.

Maria Zetterling är värd den största stjärnan på himlen. Hur ska hon någonsin förstå att jag inte kan tacka henne nog för att hon "bara gör sitt jobb" som hon utryckte det? Hon gör ju så ofantligt mycket mer. Mirakel.

/E

SKALLEBANK.

Det känns som jag har utsatts för ett tufft träningspass, med typ Paolo Roberto, eller Biggest Loser. Ligger tungt i soffan och halvsover, ont i nacke och axlar tack vare de gångna dagarnas kamp med huvudvärken. Igår kväll fick jag verkligen klart för mig att mitt tak är någon annans golv. Piff och Puff med vänner hade typ någon form av mellanstadiedisco en våning upp. Stampande, pipande, skrikande - allt i falsett. Jag lovar, även stampandet. Den enda vettiga frågan som existerar är: vad fan höll de på med?

Efter någon envis timme, ett antal "men vafaaaan" och (i tanken) vändningar påväg mot dörren, blev min kropp tyngre och tyngre och till slut försvann gapandet längre bort. Piff och Puffs disco övergick till ett suddigt sorl och jag försvann in i dimman som vi kallar sömn.

Den varade fram tills strax efter 8, då var nästa granne igång med sin renovering och jag var där igen. Kände mig värre än Arga snickaren och hade lust att slänga en hammare i huvudet på personen som väckte monstret som kallas Jag till liv. Sätter nog en bomb i mitt hus idag om det ska fortsätta så här. Believe me, spräng-huvudvärk, ont i kroppen och nada sömn, då vill man bara döda någon.

Haha, det är sjukt hur dåligt tålamod jag får med den här skallebanken.

/E

onsdag 18 januari 2012

RETIRERA.

Berg- och dalbanan går vidare. De senaste dagarna har jag slagits med huvudvärken. Jag svingar svärd, kastar bomber och kulsprutornas skott haglar men ändå är jag i slutänden tvungen att retirera. Jag förlorar alltid den här eviga striden. Det enda medel som kan hjälpa mig till en någorlunda vinst kallas kortison. Och det kommer med nya strider. I och för sig mindre but still. Precis som min läkare sa, skulle huvudet i fortsättningen inte kännas så bra som det gjorde efter operationen - och no shit Sherlock - det känner jag. Tack för att jag i alla fall fick några dagar där jag nästan inte kände huvudvärk. Nästan.

Nu har jag gett upp striderna helt och ökat dosen kortison igen. Jag kan ju fan inte leva så där...Psykisk terror och ibland vill jag hoppa och skrika ibland, vill jag lägga mig ner och dö. Det går fan inte att sätta ord i huvudvärken vid vissa stunder. Man vet inte vad man ska ta sig till. Och så blir det svart, som en viss Suzanne Reuter hade sagt.

Jag går och väntar på att Uppsala ska komma fram till något. De hade möte om mig förra torsdagen och nu måste de ta upp mig igen. I wonder why... Bara att vänta en vecka till då.

Nu snart: kaffedejt med en efterlängtad själ!

/E

måndag 16 januari 2012

NAMN.

Skriv gärna namn när ni skriver en rad på ett inlägg, så blir jag ännu gladare för era fina kommentarer! :]

Taack!

/E

"JAG HAR CANCER."

Huvudvärken påminner mig jämt och ständigt. Kan den inte bara ge sig? Har det gått 6 timmar sen jag proppade i mig alvedon sist eller?

Det blir fortfarande ett inre tredje världskrig när jag ska säga den där meningen. "Jag har cancer." Jag nästan vänder mig ut och in för att inte säga det. Önskar att det var en dålig dröm som jag drömde förra natten. Det liksom hugger i hela mig och till slut vinner orden den hårda kampen och kommer ut ändå. Kommer jag någonsin bli vän med den meningen?
Nej. Definitivt inte. Den hör inte hemma här. Inte för att den hör hemma hos någon, men ändå.

Jag kommer nog alltid gå runt och hoppas att någon väcker mig och säger att det inte hände på riktigt. Eller att det där hemska beskedet som jag fick den 12e september inte var till mig. Läkarna har begått ett gigantiskt misstag och tagit fel tjej. "Vi ber så hemskt mycket om ursäkt. Du har dålig syn och behöver glasögon. Därav huvudvärken". Eller något sånt. Tänk. Tänk om. Jag skulle älska glasögon. Sätt på mig vilka ni vill.

Den 11e september förra året störtade jag. Likt de två tvillingtornen i USA för några år sen. Kan man inte bara stryka den dagen ur kalendern, den gör ju fan aldrig någon nytta ändå?

/E

LITE SÅN DÄR...VAD HETER DET?

ENERGI.

Efter att ha legat mer eller mindre isolerad i flera dagar fick jag tillbaka lite livslust igår. Även om det gick trögt (i tanken) att ta mig till bussen så gav det mig mycket att bara hänga lite med grabbarna igår. På nåt sätt gav de mig energi, vilket jag är jävligt tacksam för. När man inte orkar ta tag i det, inte har sån överdriven lust och inte ens orkar ta sig ut, så är det precis då man behöver det som mest. Det är då någon borde stå utanför dörren och knacka och skrika på en.

"Hoppa in i duschen för nu ska du göra nåt!"
"Meen jag orkar inte... jag vill inte.."
"Är du trött på riktigt eller bara bekväm?"
"Bekväm..."
"Just det. Håll käften och kom nu."

Så måste man göra med mig ibland. Tydligen.
Det är så lätt att hamna i en dålig cirkel där man sitter i mjukisar framför TVn dag ut och dag in. Speciellt i min situation eftersom jag är så orkeslös så jag knappt kan förstå det själv och faktiskt måste ta det väldigt lugnt varje dag eftersom den där jävla igelkotten vägrar lämna mig ifred.
Men någon kommenterade så bra: "Igelkotten är utrotningshotad." Tack, för att du påminner mig! Den är så jävla utrotningshotad. Nästan halva är borta, nu resten ska också bort om jag så ska tänka bort den med ren vilja. Den ska dö.

Skönt med måndag idag. Nu är det lite ändring som gäller. Man kan ju faktiskt dra upp persiennerna och anstränga sig lite. Man behöver inte göra sig mer sjuk än vad man är. Jag ska vara lyhörd på huvudvärk men inte bete mig som någon hypokondriker. Vafan, jag har alltid hatat hypokondriker. Nu är det nog dags att shape'a upp fjollträsket.

/E

MÅNDAG KANSKE?

Kaffearomen spred sig i lägenheten. Finns det någon bättre lukt att vakna till? Knappast. Grannarnas skratt slog genom väggarna. Shit, vad är klockan? Jag flög upp. Och störtlandade igen lika snabbt. Har jag sovit bort hela dagen? Ja...vilken jävla dag är det? Förvirringen var total men jag kunde knappt lägga energi på det. Min kropp var tung som bly. Det skulle inte förvåna mig om det sa "bom" och så vaknar jag på golvet. Blyklumpen är på väg att åka genom sängmadrassen i sin väntan på att orken ska komma till undsättning.

Sniffade lite till kaffe-doft innan jag hasade mig ur sängen. Insåg att orken aldrig skulle komma så det var lika bra att ge upp. Tänker fantisera mig bort i boken om de två Stockholms-tjejerna vars liv kretsar kring rosa drinkar och 13 cm högklackade skor. Hör i mitt huvud hur de skriker (läs piper) om de blir upprörda, eller hur de snofsigt slänger med håret. Så klyschigt tjejiga så jag vet inte var jag ska ta vägen. Det är inte riktigt jag och jag kan inte identifiera mig med dem förutom i vissa situationer och då handlar det inte om att den dyraste märkeströjan inte finns i storlek 32. Nej, det är lite för ytligt och lite för tjejigt, men jag hoppas på en vändning. Jag frossar i feelgood-läsning just nu så hoppas mina nyinköpta böcker kommer snart.

Förresten. Förslag på bra böcker tas emot med stora, öppna armar!

/E

söndag 15 januari 2012

FILMKVÄLL OCH LAS.

- Säg ett namn på ett lag (sluddrigt uttal på ett).
- Las? Pul?
- Hah, vaa??
- Ja, jag vet inte. Las?

Tystaden som uppstod innan skratten höll på att lyfta taket var oslagbar. Jag höll på att dö precis där och då. K behövde ett namn på sitt lag som han ska ställa upp med i en lek/tävling. Det han fick till förslag var två olika lagar, då P trott att han sa en lag. Nej, det här går inte. Att återberätta en komisk situation är omöjligt. Men är det inte fantastiskt hur totalfel det kan bli ibland?

Bra fredag. Bra lördag. Bra söndag. Bra avslut på den här underbara helgen. Brabrabra. Nu ska jag "spontandö" i min säng - helt slut. God natt! :]

/E

lördag 14 januari 2012

STUCK.

Orden sitter fast, de kommer liksom inte ut. Jag har tusen tankar jag vill få ner i bokstäver men det är precis som att jag inte kan greppa dem. Jag kanske inte ska kunna greppa dem just nu? För precis när jag ska ta dem försvinner de illa kvickt.

Stormen Gudrun börjar i alla fall avlägsna sig och jag har fått lugn i mitt sinne igen. Det handlar om att bestämma sig och jag har bestämt mig. När jag skrivit klart meningen och tröck på punkt-knappen hörde jag direkt en kvinnas röst i mitt huvud. "Jag har bestämt mig" - kvinnan i sluta-röka-reklamen. Hon som bestämt sig för att sluta röka. Haha, patetiskt. Det är ju knappast det jag bestämt mig för - då jag måste börja röka först.

/E

fredag 13 januari 2012

BÖCKER.

Precis när jag avslutat samtalet, lagt på och konstaterat (i min tro) att det var regnigt ute så slängde jag ett getöga mot fönstret. Ja - ett getöga - mamma lärde mig att man faktiskt kan säga så. Man slänger många getögon när man kör bil till exempel. Titta hastigt hit, titta hastigt dit. In my face. Det snöade. Snön verkligen yrde runt, som en evig lång virvelvind innan den lätt landade på marken. Öppnade balkongdörren och tog ett djupt andetag av den friska luften. Är det så här det känns? Att känna sig levande? "Pigg"? Glad? Shit, är det ett leende på mina läppar? Det måste det vara.

När man varit så utmattad och slut är det inte förrens efteråt man inser hur slut man faktiskt varit. Jag har inte orkat sitta upp. Alltså... sitta upp... då är man trött. Har förflyttat mig mellan sängen och soffan hela veckan. Gått upp och lagat mat sen återvänt och dragit filten över mig igen. Sovit, sovit och sovit. Och vet ni? Jag är fortfarande trött.

Igår frossade jag runt på massa bokhemsidor (heter det så? neeej...vad heter det?), hittade en hel drös med böcker jag vill köpa så nu vet jag ju vad jag ska göra i helgen.

/E

torsdag 12 januari 2012

SPOLA FRAM TILL 00:20.



Trailer för filmen "Despicable me". Haha, jag älskar de där gula figurerna, minions, de gör hela filmen värd att se på. Skulle vilja ha minst två stycken hemma.

/E

FÖRSÄKRINGSKASSAN.

Ljudet när porslinet slogs emot varandra fick mina öron att kännas som om de blödde. Det spelade ingen roll hur försiktig och långsam jag var. Minsta lilla pling eller plong fick tårarna att brännas bakom ögonlocken. Den typen av huvudvärk vill man bara dra täcket över sig och sova. Ligga still och inte röra sig alls. Tänkte på tanterna som kör 30 på 70-väg och som man bara vill skrika åt. Get off the road, tant! Jag diskade i 20 och det var tur att ingen stod med torkhandduken och väntade, för den personen hade flippat.

Äntligen är jag inte som Sid i Ice Age längre. Seg. Numera orkar jag sitta upp och till och med göra grejer. Det har tagit mig dagar att återfå min energi, men nu har jag slopat blåbärssoppan och vattnet, hur bekvämt det än var. Fick brev från Försäkringskassan idag och självklart får jag ingen sjukpenning. Haha, motiveringen löd: "Eftersom du inte arbetar under tiden med studiemedel har du inte rätt till en sjukpenninggrundande inkomst under den tiden. För att kunna få en sjukpenninggrundande inkomst så måste du arbeta under tiden som du studerar."

Men hallå, sa jag att jag var sjuk eller vad gjorde jag? Jag kan ju inte jobba för att jag är sjuk. Har de möjligtvis missat mitt läkarintyg på tumören jag har i skallen? Vad var det för jävla nötter som jobbade med det här ärendet?

Försäkringskassan - underbart. ♥

/E

onsdag 11 januari 2012

PRIORITERINGAR.

Jag försöker verkligen bryta mina mönster här i Västerås. Inte springa (läs flyga) fram i lägenheten och gena så jävligt att armen och sidan slår i hyllan runt hörnet. Tamejfan, det va ju som om jag försökte gå igenom väggarna. Förstå att det inte går. Och hur bråttom kan man ha? Jag slänger mig fram, diskar i 180, gör allt så fort att jag inte ens hinner fatta att det är jag som gjort det. Nerverna i armarna nästan vibrerar. Inte konstigt att saker går sönder och att jag har haft hjärtklappning. För att inte nämna alla blåmärken...

Det är först på senare tid jag insett hur mina dagar såg ut. Hur jag faktiskt höll på. Pluggade, jobbade, var ansvarig för rookieveckorna på skolan, träffade vänner, tränade och festade. Sen ska alla vardagliga måsten in där också, handla, tvätta, städa, ja ni vet. Äta - vad va det typ. Höll jag verkligen på så där? Idag är jag nästan rädd för att stressa, vilket jag ser som bra. Det kanske håller mig lite längre bort från det. Det drar förhoppningsvis ner mig, till lugn speed. Det funkar ju inte att leva så där. Man lever ju inte, det enda man gör är att stressa och vara mentalt frånvarande. Hur ska man kunna vara i nuet och hänga med när man redan tänker på nästa dag, hur man ska hinna allt eller hur man ska få det att gå ihop? Det går inte enligt mig.

Man måste prioritera. Det är väl det livet handlar om? Prioriteringar? Att välja. Välja bort. Säga nej. Jag hatar att säga nej. Jag vill vara med överallt och helst hela tiden. Livrädd att jag kanske missar nåt. Det spelade ingen roll hur trött jag var, jag bet ihop och for iväg på vad-det-nu-än-var. Ibland orkade jag inte ens sitta upp, kroppen strejkade men det gjorde jag också, vägrade erkänna. Kunde inte tänka eller föra konversationer, men det vägrade jag också erkänna. Vägrade erkänna allt som kunde göra så att jag kanske skulle åka hem och vila. Det som kunde få mig att inse att jag var för trött för mitt eget bästa.

Nu tänker jag på vad jag gör, gör det långsamt och en sak i taget. Det låter kanske flummigt, men det är fan svårt att gå från highspeed till lowspeed. Prioriteringslistan ser helt klart annorlunda ut nu och jag gör framsteg. Det är en rejäl förändring. Den dagen jag är lika lugn som jag är hemma i Dalarna, då har jag nått mitt mål.

/E

tisdag 10 januari 2012

12 TIMMARS.

12 timmars sömn inatt och nu håller jag på att somna i soffan. Klockan är typ sju. Jag är slut mest hela tiden efter helgens äventyr. Kan inte ens tänka riktigt. Helt tom i huvudet.

På TVn är det bara hysteriska, dåliga serier. Orkar inte med att allt ska vara så hysteriskt. Reklamen som man ändå inte förstår och sen de där som sitter och skrattar i serierna. Jag kan väl avgöra själv när det är kul och OM JAG vill skratta. De där skratten är så otroligt jobbiga att lyssna på när man halvsover med TVn på. Haha, herregud.

Ska fixa en kopp te och slå på en film. If you don't like it, do something about it. Hejdå reklam, hejdå dåliga serier.

/E

måndag 9 januari 2012

SPELA PÅ STORA STRÄNGAR.

Sen operationen har jag inte kunnat sluta älta det här. Jag känner mig dum. I helgen fick jag ännu ett kvitto på att jag inte är frisk och ja, det visste jag väl sen innan. Att jag inte är frisk alltså. Men det känns som jag gått runt och överdrivit allt kring operationen och allt vad den skulle innebära. Komplikationer osv. Ungefär som att jag spelat på stora strängar. Alldeles för stora strängar. "Jag kanske kommer bli förlamad, jag kanske kommer...blablabla".

Grejen är, att när man sitter inne på möte med läkarna, neurofysiologer och allt vad det heter så vet jag att jag inte har överdrivit, för jag har hört vad de har sagt. Riskerna med operationen var stora och dagen innan OP frågade neurofysiologen rakt ut om jag verkligen skulle genomföra operationen. Typ "är du säker Emma? Är du verkligen säker på att du vill göra det här? Du vet.. riskerna är..." blablabla. Men hallå? Ja? Det vill jag. Sluta tjafsa, jag vet riskerna. Jag har inget val, nu kör vi. Det var allt jag tänkte. Började nästan bli trött och arg på det återkommande "är du säker"-daltandet, för han var bara en av flera på sjukhuset som frågade mig det dagarna innan.

Nu så här efteråt har folk förväntat sig att jag ska komma utan hår, blek, supersmal, blåslagen alltså you name it. Allt. (Jaa...jag ska komma till poängen.) Jag har berättat för er om riskerna, varit hysterisk, ledsen, lugn, orolig, tillsammans med er - ja, vi har nog varit allt man kan vara tror jag. Och jag vet hur mycket ni har oroat er över mig. Oroat er med mig. Hade jag vetat att det här skulle gå så bra så hade jag ju inte "dragit på stora strängar". Hur tusan ska jag förklara det jag försöker säga...

Det känns som jag har lurat er. Jag vet att jag inte har lurat er. Ljugit eller spelat på stora strängar. Men när jag sett era glädjetårar, lättnaden i era ansikten när ni ser att jag är "gamla, vanliga Emma", kan jag inte rå för att känna mig dum eftersom jag utsatt er för oron. Oron över förlamning, känsselrubbning och allt var de varnat för. Egentligen är det läkarna, men jag kan ändå inte rå för att känna någon slags skuld. Jag måste nog bara acceptera att det inte går att förstå vilka situationer vi sitter i, där i det bleka, kalla rummet på sjukhuset och de vita rockarna svävar in i rummet. Med alternativ och besked gällande min framtid och förklaringar om tumören hit och dit. En djungel som är helt okänd sen innan.

Jag vet att någon mer känner som jag, och nu ska vi sluta älta det och lägga det bakom oss. Drop and let go. Det är läkarna som utsatt oss för oro. Jag är hur som helst otroligt glad över att ni slipper sitta med och höra allt vad de säger.

/E

HJÄRTAVDELNINGEN.

Fredagen blev kaos. Jag hade mått smått illa hela dagen, vände och vred på natten fram till 01-02 då gick det inte mer. Tillbringade de närmaste timmarna på toaletten tills jag inte längre kunde sitta upp. Då var det 112 som gällde. "Larmcentralen, vad är det som har hänt?" och så var karusellen igång igen. Ville krypa ut till ambulansen eftersom jag inte hade någon energi och möjlighet att stå på mina egna ben. Jag har aldrig kräkts så illa att jag trott att magsäcken skulle följa med. Magen envisades och tröck ihop sig för att kasta upp det som fanns i magen. Men fatta att det är tomt! För längesen! Jag kunde knappt andas när det hände. Herrejävlar rent ut sagt.

Skakade hela vägen till sjukhuset och när jag kom till mitt isoleringsrum, som jag faktiskt sett fram emot, insåg jag att det var lika kallt där som i ambulansen. Det var så fullt upp med allt så personalen glömde ge mig en filt och jag slocknade helt utslagen i fosterställning, skakandes och yr. Kunde inte styra mina ögon och hela kroppen var som en överkokt spagetti. Efter en natt i Antarktis-rummet for sängen fram genom de vita, kliniska korridorerna och jag var fortfarande lika snurrig och illamående. Åh, herregud, kör långsamt... och snälla nån låt mig försvinna. Jag var verkligen tillbaka, tillbaka på sjukhuset. Numera mitt andra hem. Det luktar så hemskt, sterilt och sjukdom, inte inbjudande alls. Men just då kändes det väldigt bra att komma dit, tryggt. Jag hade ingen aning om var i labyrinten vi var och så ser jag skylten: Hjärtavdelningen. Jag trodde jag skulle dö. Hjärtavdelningen?? Vad fan ska jag göra på hjärtavdelningen?? Vad har de upptäckt nu då? Nej, nej, nej, nej... Det tog ett tag innan jag vågade fråga varför jag skulle dit. Platsbrist var svaret och jag kunde (typ) andas ut. Fick eget rum och äntligen massa filtar. Febern var ganska hög, huvudvärken höll på att spränga mitt huvud och så klart har jag ingen som helst energi i form av mat i kroppen. Ett glas vatten stannade 2 min sen var det kört.

Kördes ner på röntgen, fick göra neurologiska undersökningar och ta alla möjliga prover. Jag var livrädd att det skulle vara något fel med tumören med tanke på att jag opererades nyligen. Ganska snabbt fick jag reda på att röntgenbilderna såg bra ut och att jag troligtvis fått något virus. Matförgiftning eller en snäll variant av magsjuka. Den var inte snäll någonstans anser jag, men men. Levde på blåbärssoppa och vatten de närmaste dagarna och när jag väl skulle börja äta höll min mage på att spricka av minsta lilla. Jag vart proppmätt av tre tuggor mos.

Efter att läkarna uteslutet både det ena och det andra sitter jag nu hemma i min lägenhet. Jag trodde aldrig att en sån liten sak som virus skulle ta sån kol på mig. Men nu blir det ett nytt försök att slippa åka in mer. Det blir att ligga lågt de närmaste dagarna och försöka börja äta normalt igen, behöver verklign energin. Vilken helg...eller vilka dagar. Snälla, låt det vara lugnt nu.

/E

fredag 6 januari 2012

HALVA HÅRET SVART. HALVA HÅRET VITT.

Det kändes som att jag gav dig en käftsmäll. En sån där rejäl och hård, som svider i flera minuter. Så man blir tårögd. Samvetet. Det dåliga samvetet blev enormt, det liksom tog över mig. Hjärtat hoppade över ett slag samtidigt som det dunkade som fan. Aj. Det var nog mig själv jag gav en käftsmäll. För nog tusan sved det, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Jag hittar verkligen inte balansen när det gäller det här lilla fenomenet. Vågskålarna bara slår och det är som om stormen Gudrun far fram runt mig. I mig, rättare sagt. Det är ju fan kaos. Känslomässigt kaos. K-a-t-a-s-t-r-o-f. Kan ni stava till det? Jag vet att det märks. Jag väger och väger men nu hjälper det inte. Jag håller på att bli galen. Herregud. Håller jag på att tappa förståndet?

Bli inte förvånade om jag kommer någon dag snart, med halva håret svart, halva håret vitt. Skrattar elakt och jagar söta, små oskyldiga dalmatinervalpar.

Usch. Hemska tanke, nu bör jag åka till närmaste berg och skrika. Alternativt kudden i soffan. Innan Cruella De Vil tar mig. Ta tag i högen av känsloruiner. Trassla ut trasslet som jag inte känt på hur länge som helst. Allt var ju så tydligt och klart, och nu har en liten själ ställt allt på sin kant. Jag.

Ta dig samman Emma, nu överdriver du fan allt. Sluta spela på så stora strängar och sönderanalysera allt. Den där fjädern har blivit en fet, övergödd höna och det är bara du som matat den.

God natt.

/E

NEXT STOP.

Ågren har ett hårt grepp om mig. Han vägrar släppa, den envisa jäveln. Spola tillbaka tiden. Förlåt. Förlåt för att jag sa något. Jag har missuppfattat allt. Jag borde varit tyst. Förlåt.

Jag ska sluta hoppa och skrika. Nu vet jag att du är både blind och döv. Eller, jag vet att du hörde mig och jag vet att du såg mig, men samtidigt som du tittar blundar du. Jag förstår inte hur du gör. Hur, och framför allt, varför?

Idag vill jag bara spy på allt vad det heter. Dryga upp och ner-dag. Känslorna leker berg- och dalbana med mig och jag vill hoppa av. Skyller allt på Grey's Anatomy som sätter igång massa tänkvärda processer. "Did you say it?" Ja, jag sa det och inte fan blev det bättre. Just nu har jag nog med mig själv för att orka med att hantera flummiga relationer. Ska åka till Hollywood och ställa mig på berget där. Precis bredvid Hollywood-skylten. Skrika allt vad mina lungor orkar. Vilken befrielse det skulle vara. Blä. I'm done.

/E

NÄT. SPIDERMAN-NÄT. SKYDDSNÄT.

Plockade fram boken och kröp upp i soffan. Förstår inte riktigt varför man (jag) använder det uttrycket. Jag har aldrig krypit upp i soffan. Bokstavligen. Jag har heller aldrig hoppat i duschen eller gått på toaletten. Ord och uttryck är bra konstiga. Ord och dess innebörd. Jag förstår det inte. Pineapple, som jag och A diskuterade igår, hur fick vi det till ananas? Knepigt.

Lavendeldoften och värmen från min senaste nykomling i nallefamiljen står för omtanke. Kärlek. Mitt hjärta växer, mina vänner. Ni. Mitt skyddsnät. Ni lindrar skräcken. Jag känner mig tryggare än Spiderman då han susar fram mellan stadens skyskrapor. Och han, han är expert på nät. Jag lovar er.

/E

SKRÄCKEN.

Det blev senare än jag tänkt igår och tidigare än jag tänkt imorse. Jag ville sova bort hela dagen men vaknade och konstaterade att klockan var strax efter 8. Kunde inte somna om. Gav upp, fixade frukost och bad en bön om att huvudvärken jag kände var kaffeabstinens. Och det var det, i alla fall delvis. Jag älskar kaffeabstinens och skulle känna mig lyckligt lottad om det var det som pågick i mitt huvud varje dag istället för den otäcka igelkotten som andas hysteriskt djupa andetag. Igelkotten i form av en hjärntumör. Usch. Det är det enda ordet jag finner. Slog på datorn och klickade runt på diverse sidor och hamnade på en och annan blogg. Cancerbloggar. Tårarna bokstavligen forsar ner för mina kinder, det är precis som att någon dragit ur proppen. De går inte att stoppa. Vissa saker de skriver känns som att läsa mina egna ord. Precis som att jag skrivit det där inlägget. Det de skriver om går rakt in i mitt hjärta. Jag känner igen mig så otroligt mycket och det är nog också därför det blir så laddat.

Skräcken jag känner över att leva med cancer kan nog bara de som är cancerdrabbade förstå. Jag känner mig som den där marionettdockan som någon styr och jag vet aldrig när jag gjort min sista föreställning. Som att någon sitter i min kropp och håller i kontakten, redo att när som helst kunna bestämma sig för att dra ur den. Poff. Så var det slut.

Att läsa om andras resor blir som en slags terapi. Jag är inte själv. Jag vet det och jag visste det förut också, men precis som allt annat behöver man få det bekräftat ibland. Man behöver påminnas.

/E

SEG.

Jag ligger efter med inläggen. Det märks att jag inte är lika uttråkad som när jag låg på sjukhuset och inläggen flög in varannan timme. Men det kommer nog när jag landat lite mer i tillvaron.

Det har varit en bra dag. Först sushi-lunch med Hjalle och sen hem och försöka få ordning på kaoset i lägenheten. Numera är det organiserat kaos. Sopat under mattan. Kvällen avlutades med middag med Angelica och allmänt häng. Supertrevligt! Vågar is the shit.
Nu tror jag John Blund står utanför och knackar på dörren.

En trött Emma checkar ut.
God natt, och tack för idag mina underbara vänner! :)

/E

onsdag 4 januari 2012

IT TAKES TWO TO TANGO.

Och nu är jag trött på att dansa själv.

Flyttdagen är äntligen slut. Mamma och brorsan slet som tusan - vad skulle jag göra utan dem? Tack till er, ni är guld värda! Kylskåpet är fyllt med mat, grejerna börjar hitta sin plats och det är väl i stort sett bara jag som behöver pysslas om lite. Tänker krypa långt upp i soffan med en film och en kopp te. Som jag mår just nu!



Västerås nu är jag tillbaka och det känns hur bra som helst!

/E

tisdag 3 januari 2012

DURACELLKANIN.

Igår gick jag runt i min tuttifrutti-värld. Årets största leende och det var nästan så att jag räknade ner timmarna. Får jag sova snart? Vad är klockan? Meeen...kan man lägga sig nu då? Klockan var 19:00. Jag höll på att bli knäpp över att det inte var färre timmar kvar till onsdag. Västerås... snart Västerås... Västerås... VÄSTERÅS. Som en jävla duracellkanin som ballat ur.

Hetsiga dagar med packande och förberedelser inför morgondagens flytt. Insåg hur många jag vill träffa och ge en kram innan jag åker, men tyvärr hinns det inte med. :/ Jag antar att jag inte kan ha kakan och äta upp den.

Snart sticker jag till faster på fika och ger kusinerna världens största bamsekram!

I'm out.

/E

måndag 2 januari 2012

FLYTT, ÖVERLYCKA & VEMOD.

Jag skulle ljuga om jag sa annat än att det var med vemod jag berättade för pappa att jag kanske åker tillbaka till Västerås på onsdag. Onsdag är i alla fall dagen jag satsar på. Målet. En del av mig ville hoppa in och säga att jag stannar längre. Att jag inte åker på onsdag. Men jag vet att det enda rätta just nu är att jag återgår till min vardag. Och min vardag är i Västerås. Jag har sedan i september stått och stampat på samma trappsteg. Mitt liv har känts som om det har varit på paus. Alla vännerna går vidare med livet, gör saker, skola, jobb, you name it. Jag vill också och nu när jag väl bestämt mig för att åka tillbaka till min lägenhet kan jag inte vänta en dag till. Varje dag känns som en lång sträcka. Som en tunnel. Man ser hur lång den är men man vet också att den snart tar slut. Snart. Snart. Ändå känns det som en evighet.

Jag är överlycklig över att veta att jag snart sitter i min lägenhet och ska försöka klara vardagen på egen hand. En tanke som samtidigt är lite läskig eftersom jag ska bo själv och klara allt själv. Jag är övertygad om att det kommer gå jättebra och jag vill verkligen passa på att leva "normalt" medan jag kan. Vem vet vad som blir nästa steg i behandlingen och vad det innebär. Nej, gud. Nu vill jag hem till mitt. På onsdag bär det av!

Jag är så sjukt upp och ner just nu. Som om alla mina känslor åker runt i en tvättmaskin. Huller om buller. Kaos.

/E

söndag 1 januari 2012

ATT VETA VAR MAN SKA BÖRJA.

Jag vet inte var jag ska börja. Kanske borde jag börja med ärlighet. Något som jag tjatar om jämt och ständigt. Något jag begär av mina nära och kära.

Min bägare rinner över och nu känns det verkligen som att jag står naken på en scen inför tusentals människor. Jag är återigen där. Vid sårbarheten. Känner mig så jävla sårbar så jag vet inte var jag ska ta vägen. Det vore så lätt att skicka ett brev och sen försvinna under jord. Lättare att slippa höra ditt svar. Dina tankar. Din vilja. Jag kommer dö när jag hör dem. Oavsett. Jag kommer dö.


/E

RAKA & HÅRDA PUCKAR.

Något jag annars gillar. I alla fall raka puckar. Ärlighet. Men hur kan man fråga någon hur länge till den kommer leva? Liksom rakt ut bara, "hur länge till kommer du leva?", "hur länge till kommer du finnas kvar bland oss på jordelivet...?". Föreställ dig.

Visst sticker det i hjärtat? Visst gör det lite ont?

Ingen av oss vet väl vad vi är med om imorgon. Ingen har en garanti att bli 90 år. Jag precis lika lite som alla andra. Måste man få svar på den frågan kan man ställa den på ett bättre sätt. Lite inbakat, ungefär som "vad säger läkarna om framtiden?", "vad händer nu?", "hur ser det ut?". Jag kan komma på miljoner sätt att baka in den där hemska frågan om jag kommer dö. Nej, jag kommer inte dö. Jag ska fan ingenstans.

/E

NYÅRET.

Jag ljög för er igår. Jag skålade inte in nyåret i mjukisar. Jag drog på mig kavajen och fixade till mig, hade inte hjärta att sitta som en hobo när alla andra dragit på sig finkläderna och var så fina. Mamma och Jonas var riktigt bra värdar. Maten var topnotch och stämningen var supermysig. Det var trevligt att sitta och prata med dem, Ulla och Ingvar om allt mellan himmel och jord. Jag är nöjd över att jag var hemma och tog det piano, kunde inte satt punkt för 2011 på ett bättre sätt.

Nu ska jag kila upp och äta frukost. Idag tänker jag skrutta runt i mjukisarna, heeeela dagen faktiskt. Det är dags att varva ner totalt och lyssna på kroppen. Luften börjar gå ur mig och det känns att det har varit aktivt. Dags att betala återigen då. Men det är så värt det med tanke på mina senaste dagar. Tvinga mig betala med grym huvudvärk och galen trötthet så länge jag får ut nåt av det. Och de senaste dagarna hade jag bara kunnat drömma om att få ut så här mycket av. Kärlek, från mig till er.

/E

SVAGHETER.

Kudden va blöt. Jag satte mig upp och kände mig lite förvirrad. Torkade tårarna. Grät jag? Eller drömde jag att jag grät? Nej...kudden är ju blöt. Men alltså... va? Grät jag i drömmen eller grät jag på riktigt? Förstår ni hur jag menar? Det var en så sjuk känsla. Det måste varit på riktigt. Jag tror då kudden va blöt, och mina kinder. Jo, de va de ju...

K sa en så klok grej till mig en gång. "Man gråter inte för att man är svag. Men gråter för att man varit stark för länge." Jag tror det är så. Får man inte slå på den där kranen ibland och tömma det som behöver tömmas så brakar man till slut ihop. Det är nog lite så det är nu. Varför skulle jag annars vakna av att jag gråter?

Jag tror att man måste erkänna sina svagheter för att kunna bygga om dem till starkheter. (Jag vet inte om det är ett ord. Telefonen kunde inte stava till det, men nu är det i alla fall ett. Mitt ord.) Jag måste lära mig att kasta orden "stark" och "själv" åt skogen ibland. Tillåta mig att vara svag, sträcka ut handen och erkänna att jag behöver hjälp. För då kommer jag klappa ihop, spänningarna släpper och det är precis vad jag behöver då. Men jag har så svårt för det. Jag kan knappt, vet inte hur man gör. Jag är uppvuxen med att kunna stå på egna ben, bli flygfärdig. "Bit ihop och kom igen då"-andan. Klara mig själv. Jag har alltid velat göra det, och att kunna känna att jag själv har fixat något själv har alltid varit viktigt. Jag älskar det. Men när det slår mot mig är det kanske dags för ändring? En liten ändring?

Det är svårt att få till den där balansen där jag känner att jag faktiskt fortfarande klarar mig själv fast jag får lite hjälp. Jag är extrem. Gör jag det inte själv så kommer jag sakta, sakta bli svagare.

Fast det är ju inte så... jag vet.
Jag ska börja träna. Eller, jag har redan börjat.

/E