BOSSEN.

Jag känner mig som Mario. Jag möter bossen, plockar poäng men snubblar hela tiden precis innan mållinjen. Bossen tar dock inte några minuter, har ingen aning om hur lång tid en boss brukar ta men ändå... Den här bossen är utsträckt på flera månader. En evig jävla strid och när den fule motståndaren hela tiden slår ner mig blir jag till slut jävligt less. Jag vill trycka på Exit-knappen och gå till en lättare bana. Strunta i att jag inte kommer till nästa nivå. Men det funkar inte, jag kan hoppa och stampa på knappen, det går ändå inte. Jag är fast med bossen. C-bossen som jag bara ska spöa skiten ur. Mario är inte typen som ger upp, eller hur? Fan vad besviken man hade blivit som barn då. Om Mario helt plötsligt la sig ner och sket i allt. Om han hoppade ur bilen på Mario kart och lät alla köra om honom. Nej. Mario är en kämpe. Det är jag också. Jag trycker på paus och laddar batterierna. Eller så hoppar jag på supersvampen så jag blir dubbelt så stor. Ready to fight. Hell yeah.

Sol, fika på stan med P och sen får vi se vad denna måndag mer bjuder på. Mårten mår lite smådåligt idag så jag njuter. När han mår bra, mår jag dåligt. När han mår dåligt, mår jag bra. Idag är min dag, helt klart. Wihooo!

Imorn ska jag till onkologen och träffa min läkare - Inger. Kvinnan som sa att min läkare i Uppsala ljugit för mig. Hon förklarade att hon aldrig kan få min förståelse och skrattade mig i örat samtisigt som hon förklarade för mig att Akademiska sjukhuset gör minst lika mycket misstag som Västerås Centrallasarett gör... Det kommer minst sagt bli intressant. Behöver jag säga att jag inte vill ha henne som läkare? Hon får fan visa sin guld-sida imorn om jag ska ha med henne och göra.

/E