SVAGHETER.

Kudden va blöt. Jag satte mig upp och kände mig lite förvirrad. Torkade tårarna. Grät jag? Eller drömde jag att jag grät? Nej...kudden är ju blöt. Men alltså... va? Grät jag i drömmen eller grät jag på riktigt? Förstår ni hur jag menar? Det var en så sjuk känsla. Det måste varit på riktigt. Jag tror då kudden va blöt, och mina kinder. Jo, de va de ju...

K sa en så klok grej till mig en gång. "Man gråter inte för att man är svag. Men gråter för att man varit stark för länge." Jag tror det är så. Får man inte slå på den där kranen ibland och tömma det som behöver tömmas så brakar man till slut ihop. Det är nog lite så det är nu. Varför skulle jag annars vakna av att jag gråter?

Jag tror att man måste erkänna sina svagheter för att kunna bygga om dem till starkheter. (Jag vet inte om det är ett ord. Telefonen kunde inte stava till det, men nu är det i alla fall ett. Mitt ord.) Jag måste lära mig att kasta orden "stark" och "själv" åt skogen ibland. Tillåta mig att vara svag, sträcka ut handen och erkänna att jag behöver hjälp. För då kommer jag klappa ihop, spänningarna släpper och det är precis vad jag behöver då. Men jag har så svårt för det. Jag kan knappt, vet inte hur man gör. Jag är uppvuxen med att kunna stå på egna ben, bli flygfärdig. "Bit ihop och kom igen då"-andan. Klara mig själv. Jag har alltid velat göra det, och att kunna känna att jag själv har fixat något själv har alltid varit viktigt. Jag älskar det. Men när det slår mot mig är det kanske dags för ändring? En liten ändring?

Det är svårt att få till den där balansen där jag känner att jag faktiskt fortfarande klarar mig själv fast jag får lite hjälp. Jag är extrem. Gör jag det inte själv så kommer jag sakta, sakta bli svagare.

Fast det är ju inte så... jag vet.
Jag ska börja träna. Eller, jag har redan börjat.

/E