Huvudvärken påminner mig jämt och ständigt. Kan den inte bara ge sig? Har det gått 6 timmar sen jag proppade i mig alvedon sist eller?
Det blir fortfarande ett inre tredje världskrig när jag ska säga den där meningen. "Jag har cancer." Jag nästan vänder mig ut och in för att inte säga det. Önskar att det var en dålig dröm som jag drömde förra natten. Det liksom hugger i hela mig och till slut vinner orden den hårda kampen och kommer ut ändå. Kommer jag någonsin bli vän med den meningen?
Nej. Definitivt inte. Den hör inte hemma här. Inte för att den hör hemma hos någon, men ändå.
Jag kommer nog alltid gå runt och hoppas att någon väcker mig och säger att det inte hände på riktigt. Eller att det där hemska beskedet som jag fick den 12e september inte var till mig. Läkarna har begått ett gigantiskt misstag och tagit fel tjej. "Vi ber så hemskt mycket om ursäkt. Du har dålig syn och behöver glasögon. Därav huvudvärken". Eller något sånt. Tänk. Tänk om. Jag skulle älska glasögon. Sätt på mig vilka ni vill.
Den 11e september förra året störtade jag. Likt de två tvillingtornen i USA för några år sen. Kan man inte bara stryka den dagen ur kalendern, den gör ju fan aldrig någon nytta ändå?
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar