HJÄRTAVDELNINGEN.

Fredagen blev kaos. Jag hade mått smått illa hela dagen, vände och vred på natten fram till 01-02 då gick det inte mer. Tillbringade de närmaste timmarna på toaletten tills jag inte längre kunde sitta upp. Då var det 112 som gällde. "Larmcentralen, vad är det som har hänt?" och så var karusellen igång igen. Ville krypa ut till ambulansen eftersom jag inte hade någon energi och möjlighet att stå på mina egna ben. Jag har aldrig kräkts så illa att jag trott att magsäcken skulle följa med. Magen envisades och tröck ihop sig för att kasta upp det som fanns i magen. Men fatta att det är tomt! För längesen! Jag kunde knappt andas när det hände. Herrejävlar rent ut sagt.

Skakade hela vägen till sjukhuset och när jag kom till mitt isoleringsrum, som jag faktiskt sett fram emot, insåg jag att det var lika kallt där som i ambulansen. Det var så fullt upp med allt så personalen glömde ge mig en filt och jag slocknade helt utslagen i fosterställning, skakandes och yr. Kunde inte styra mina ögon och hela kroppen var som en överkokt spagetti. Efter en natt i Antarktis-rummet for sängen fram genom de vita, kliniska korridorerna och jag var fortfarande lika snurrig och illamående. Åh, herregud, kör långsamt... och snälla nån låt mig försvinna. Jag var verkligen tillbaka, tillbaka på sjukhuset. Numera mitt andra hem. Det luktar så hemskt, sterilt och sjukdom, inte inbjudande alls. Men just då kändes det väldigt bra att komma dit, tryggt. Jag hade ingen aning om var i labyrinten vi var och så ser jag skylten: Hjärtavdelningen. Jag trodde jag skulle dö. Hjärtavdelningen?? Vad fan ska jag göra på hjärtavdelningen?? Vad har de upptäckt nu då? Nej, nej, nej, nej... Det tog ett tag innan jag vågade fråga varför jag skulle dit. Platsbrist var svaret och jag kunde (typ) andas ut. Fick eget rum och äntligen massa filtar. Febern var ganska hög, huvudvärken höll på att spränga mitt huvud och så klart har jag ingen som helst energi i form av mat i kroppen. Ett glas vatten stannade 2 min sen var det kört.

Kördes ner på röntgen, fick göra neurologiska undersökningar och ta alla möjliga prover. Jag var livrädd att det skulle vara något fel med tumören med tanke på att jag opererades nyligen. Ganska snabbt fick jag reda på att röntgenbilderna såg bra ut och att jag troligtvis fått något virus. Matförgiftning eller en snäll variant av magsjuka. Den var inte snäll någonstans anser jag, men men. Levde på blåbärssoppa och vatten de närmaste dagarna och när jag väl skulle börja äta höll min mage på att spricka av minsta lilla. Jag vart proppmätt av tre tuggor mos.

Efter att läkarna uteslutet både det ena och det andra sitter jag nu hemma i min lägenhet. Jag trodde aldrig att en sån liten sak som virus skulle ta sån kol på mig. Men nu blir det ett nytt försök att slippa åka in mer. Det blir att ligga lågt de närmaste dagarna och försöka börja äta normalt igen, behöver verklign energin. Vilken helg...eller vilka dagar. Snälla, låt det vara lugnt nu.

/E