HALVA HÅRET SVART. HALVA HÅRET VITT.

Det kändes som att jag gav dig en käftsmäll. En sån där rejäl och hård, som svider i flera minuter. Så man blir tårögd. Samvetet. Det dåliga samvetet blev enormt, det liksom tog över mig. Hjärtat hoppade över ett slag samtidigt som det dunkade som fan. Aj. Det var nog mig själv jag gav en käftsmäll. För nog tusan sved det, även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Jag hittar verkligen inte balansen när det gäller det här lilla fenomenet. Vågskålarna bara slår och det är som om stormen Gudrun far fram runt mig. I mig, rättare sagt. Det är ju fan kaos. Känslomässigt kaos. K-a-t-a-s-t-r-o-f. Kan ni stava till det? Jag vet att det märks. Jag väger och väger men nu hjälper det inte. Jag håller på att bli galen. Herregud. Håller jag på att tappa förståndet?

Bli inte förvånade om jag kommer någon dag snart, med halva håret svart, halva håret vitt. Skrattar elakt och jagar söta, små oskyldiga dalmatinervalpar.

Usch. Hemska tanke, nu bör jag åka till närmaste berg och skrika. Alternativt kudden i soffan. Innan Cruella De Vil tar mig. Ta tag i högen av känsloruiner. Trassla ut trasslet som jag inte känt på hur länge som helst. Allt var ju så tydligt och klart, och nu har en liten själ ställt allt på sin kant. Jag.

Ta dig samman Emma, nu överdriver du fan allt. Sluta spela på så stora strängar och sönderanalysera allt. Den där fjädern har blivit en fet, övergödd höna och det är bara du som matat den.

God natt.

/E