onsdag 11 januari 2012

PRIORITERINGAR.

Jag försöker verkligen bryta mina mönster här i Västerås. Inte springa (läs flyga) fram i lägenheten och gena så jävligt att armen och sidan slår i hyllan runt hörnet. Tamejfan, det va ju som om jag försökte gå igenom väggarna. Förstå att det inte går. Och hur bråttom kan man ha? Jag slänger mig fram, diskar i 180, gör allt så fort att jag inte ens hinner fatta att det är jag som gjort det. Nerverna i armarna nästan vibrerar. Inte konstigt att saker går sönder och att jag har haft hjärtklappning. För att inte nämna alla blåmärken...

Det är först på senare tid jag insett hur mina dagar såg ut. Hur jag faktiskt höll på. Pluggade, jobbade, var ansvarig för rookieveckorna på skolan, träffade vänner, tränade och festade. Sen ska alla vardagliga måsten in där också, handla, tvätta, städa, ja ni vet. Äta - vad va det typ. Höll jag verkligen på så där? Idag är jag nästan rädd för att stressa, vilket jag ser som bra. Det kanske håller mig lite längre bort från det. Det drar förhoppningsvis ner mig, till lugn speed. Det funkar ju inte att leva så där. Man lever ju inte, det enda man gör är att stressa och vara mentalt frånvarande. Hur ska man kunna vara i nuet och hänga med när man redan tänker på nästa dag, hur man ska hinna allt eller hur man ska få det att gå ihop? Det går inte enligt mig.

Man måste prioritera. Det är väl det livet handlar om? Prioriteringar? Att välja. Välja bort. Säga nej. Jag hatar att säga nej. Jag vill vara med överallt och helst hela tiden. Livrädd att jag kanske missar nåt. Det spelade ingen roll hur trött jag var, jag bet ihop och for iväg på vad-det-nu-än-var. Ibland orkade jag inte ens sitta upp, kroppen strejkade men det gjorde jag också, vägrade erkänna. Kunde inte tänka eller föra konversationer, men det vägrade jag också erkänna. Vägrade erkänna allt som kunde göra så att jag kanske skulle åka hem och vila. Det som kunde få mig att inse att jag var för trött för mitt eget bästa.

Nu tänker jag på vad jag gör, gör det långsamt och en sak i taget. Det låter kanske flummigt, men det är fan svårt att gå från highspeed till lowspeed. Prioriteringslistan ser helt klart annorlunda ut nu och jag gör framsteg. Det är en rejäl förändring. Den dagen jag är lika lugn som jag är hemma i Dalarna, då har jag nått mitt mål.

/E

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar