Berg- och dalbanan går vidare. De senaste dagarna har jag slagits med huvudvärken. Jag svingar svärd, kastar bomber och kulsprutornas skott haglar men ändå är jag i slutänden tvungen att retirera. Jag förlorar alltid den här eviga striden. Det enda medel som kan hjälpa mig till en någorlunda vinst kallas kortison. Och det kommer med nya strider. I och för sig mindre but still. Precis som min läkare sa, skulle huvudet i fortsättningen inte kännas så bra som det gjorde efter operationen - och no shit Sherlock - det känner jag. Tack för att jag i alla fall fick några dagar där jag nästan inte kände huvudvärk. Nästan.
Nu har jag gett upp striderna helt och ökat dosen kortison igen. Jag kan ju fan inte leva så där...Psykisk terror och ibland vill jag hoppa och skrika ibland, vill jag lägga mig ner och dö. Det går fan inte att sätta ord i huvudvärken vid vissa stunder. Man vet inte vad man ska ta sig till. Och så blir det svart, som en viss Suzanne Reuter hade sagt.
Jag går och väntar på att Uppsala ska komma fram till något. De hade möte om mig förra torsdagen och nu måste de ta upp mig igen. I wonder why... Bara att vänta en vecka till då.
Nu snart: kaffedejt med en efterlängtad själ!
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar