måndag 27 augusti 2012

FAN FÖR DIG, CANCER.

Mitt hjärta krossas varje gång jag får ett mail från någon cancerdrabbad. Speciellt de gånger de är unga och mitt i livet, med dåliga besked. Det har varit som stopp i mig när det gäller tårarna på sista tiden. Har varit i någon bubbla där Freja varit hela mitt liv och gett mig massa positivt och bara kärlek. Har nog inte orkat vara så ledsen. Men så läser jag meningar som gör att jag återigen brutalt kastas in i kaoset. Livet och vardagen med cancer. Läkarbesök, MR, kontroller och besked. Väntan och ovisshet. Jag har förträngt det även om Mårten är så påtaglig just nu så jag vill bli av med min skalle.

Proppen med tårar lossnade när jag läst klart mailen och förstått vad som stod. Påmind om hur min situation ser ut. Allt jag känner igen mig i och att jag faktiskt inte är frisk oavsett om ärren inte syns lika bra och trots att håret växer ut. Påmind om allt som kan hända. Påmind om hur skört livet är. Men det är så skönt, att bli tömd på tårar som tynger en mer än man anar.

Fan. Fan för folk som tar livet av sig. Fan för folk som slänger sitt liv åt helvete, rent utsagt. Här ska det inte hymlas med något. Här ska bara sanning fram. Obekväma sanningar. Cancer är så jävla orättvist så det finns inte.

Och förlåt mig för de obesvarade mailen, det kommer ett svar inom en snar framtid, jag lovar.
Ett extremt stort förlåt till Ingela E. 

Emma

söndag 26 augusti 2012

AUTUMN, MY LOVE.

Ute blåser det. Träden prasslar och löven faller mot marken. Med en gång känns det som att jag kan säga hej då till sommaren. Hej till hösten. Som ju faktiskt är så mysig, så vackra färger. Tänk innekvällar i soffan med en kopp te och bra sällskap. Tjocka tröjor och stövlar. Och så fyller jag ju år - alltid något. Freja snarkar och drömmer i mitt knä, vi är nog båda ungefär lika utslagna idag. Medan pappa, med flera, sitter i Turkiet med 45 grader i solen, 30 grader i vattnet, sitter jag här och huttrar efter en kopp te.

Min kropp är i nån slags obalans. Ur funktion. Tror jag behöver en fet omgång med massage och massa sömn på det. Huvudvärken är inte nådig. Så svårt att somna när det dunkar i huvudet och kryper i benen. Det är som att jag har myror i dem eller som att jag har växtvärk. Kan inte ligga still och kan verkligen inte somna. Suktar efter de där strumporna mamma och pappa alltid gav oss när vi var små och hade växtvärk i ben och armar. Undrar vart vi har dom. I och för sig, de var ju bara till för att "luras" - göra det bra. Precis som när man blåser på ett barns finger när de gjort illa sig... Haha för psykologi. När jag väl somnar hamnar jag på någon hemsk plats i en dröm. Oftast mardröm, men ibland får jag sova lugnt. Fri från mardrömmar, fri från Frejas nattliga toalettbesök.

Emma


torsdag 23 augusti 2012

TORSDAG, LÖRDAG, MÅNDAG. WHO GIVES A F*CK.

Skriver. Suddar. Skriver och suddar återigen. Idag krockar alla tankar. Eller så kanske jag bara inte har så mycket tankar för tillfället. Huvudvärken har ett övergrepp och tröttheten likaså. Kan fan inte tänka. Vädret gör inget bättre - ute öser det ner till och från. Kryper under filten i soffan istället. Vila huvudet, idag får F klara sig utan massa rörelse och lek.

Jag vill ha tillbaka mitt långa fina hår. Väx hår! Väx!

Emma

måndag 20 augusti 2012

THE ORDINARY.

Jag har inte sovit ett skvatt i natt. Dödsångest och tankar om framtiden. Jag kommer verkligen in i de där svackorna ibland och oftast när jag ska sova. Såklart. När man ligger där och stirrar i taket, har inget annat att göra än att vänta på John Blunds pulver. Samtidigt som man tror sömnen ska smyga sig på så smyger sig istället tankarna in i huvudet. JB kom aldrig med pulvret. Apparently... 

Fick nån slags meltdown när jag låg där. Hörde F snusa till och från, men snurra lika mycket som jag ungefär. Kommer jag kunna jobba igen? Tänk om jag aldrig mer kommer kunna jobba... Aldrig mer kunna jobba. Jag har ju för fan inte ens fyllt 23 än. Ser alla mina planer falla ner i en mörk jävla avgrund. Borta. Jag orkar för fasen inte ens vara vaken och aktiv en hel dag utan att vara överkörd som en truck nästa dag. Och ingen kan se att jag är sjuk. Jag lallar fortfarande runt med en tattig frisyr - okej att jag har hår överallt, men kom igen... - de flesta skulle säga att jag ser frisk ut. Speciellt nu när jag inte äter kortison längre. För jag menar... ser ni den? Ser ni tumören? Mårten? Syns det att jag är sjuk? Cancer? Det äckligaste ordet jag vet. Fuck it.

Det enda som syns är kanske ärr och trötthet, lidande ögon av huvudvärk. Men ärren försvinner under håret och tröttheten förblir. Huvudvärken... ja, time will tell. Tröttheten, den som det är svårast att förklara för alla så de inte ska titta snett och tycka jag är lat. Trötthet är en dålig ursäkt för saker och ting, men inte många förstår vilken trötthet man får efter allt jag gått igenom. De kan inte ens tänka sig.

Trött hit och trött dit. Förklara är inget man vill göra dag ut och dag in. Men utan det, hur ska alla förstå? Måste alla förstå? 

Emma

tisdag 14 augusti 2012

LÄXAN.

Huvudvärken har gjort mig smågalen de senaste dagarna. Det är värst när det känns som att huvudet bokstavligt talat håller på att explodera. Jag vet att energikontot är väldigt fattigt just nu, men jag vilar... Jag vilar ju så mycket att Freja snart byter matte. Jag försöker ta hand om mig själv samtidigt som jag försöker ta hand om henne. Hon vill leka och busa, hoppa och springa. Jag vill vila... sova... medan hon ju bara vill vara sig själv. Vara valp - en galen valp. Jag älskar henne så mycket att mitt hjärta skulle fan inte klara av om något hände henne. Även om jag har lust att lägga ut henne på Blocket ibland. Det är de gånger hon verkligen bara trotsar och vägrar lyssna, och när jag nästan grinar av att bara ha huvudvärken. Då blir det påfrestande att klara av att vara cancersjuk och matte på en och samma gång. Men det går och jag ångrar inte en sekund att jag har den lille hårbollen. Det är troligtvis det bästa jag gjort på år. Bara så ni vet: skulle aldrig i hela mitt liv lägga ut henne på Blocket på riktigt. Skulle aldrig sälja henne, inte ens för miljoner. And that's true - för pengar är bara papper. Materiella ting typ. 

Har jag lärt mig nåt sen jag blev sjuk så är det att uppskatta vad man har och ta vara på det man bryr sig om. Allt man tycker om. Nu eller aldrig är inte så klyschigt egentligen, och alla klyschor är ju inte klyschor utan anledning. Livet är nu. Hej moralpredikan. ...Förlåt mig. Jag har, tror jag, alltid varit en sån person som tar vara på saker och ting, mer eller mindre. Men sedan Mårten tog min hjärna till gisslan har jag nog lärt mig mitt livs viktigaste läxa.

Emma

måndag 13 augusti 2012

HON ÄR BÄST I HELA VÄRLDEN.

Min finaste bus-Frejis. 

Lånad bild från mitt påbörjade Instagram. Jo, visst föll man ner i det kaninhålet också. Snart sitter jag väl med en Iphone ändå...

Emma

söndag 12 augusti 2012

LIVETS UPS AND DOWNS.

En heldag med sötaste Caroline och jag är åter fylld med ännu mer positiv och glad energi. Även om jag är trött på ett helt annat sätt... Den människan är för underbar. Det värmer i hela hjärtat och såna som hon ska man ta vara på. Prat om nutid och framtid. Minnen som gör ont och minnen som får en att skratta och le inombords. Livet är för bra även om det har sina ups and downs. Jag måste ändå säga att det positiva överväger. Jag vill inte fokusera på Mårten mer. Perioden jag är i nu vill jag fokusera på annat än han. Jag hatar han... Äcklet i mitt huvud. Den 17 september blir det ny MR i Västerås och jag vill inte bry mig över hur det går just nu. Orkar inte tänka på det för mycket, är rädd att med de tankarna kommer höga förväntningar. Så jag släpper det och hoppas på det bästa istället. Hur som helst kan jag inte påverka det i alla fall. Time will tell, helt enkelt.

På samma gång som jag drömmer framåt om saker jag vill och saker jag ska göra i livet känns det lite läskigt. Att titta framåt när man sitter i en situation som liknar ett filmmanus gör det svårt. Svårt att ta stora steg. Man tar liksom ett steg i taget och uppskattar allt bra här och nu. Små guldstunder som idag med C, promenader med F. Vänner som finns där. De som håller mig i handen när världen känns alldeles för stor och hemsk. Även om jag är livrädd då och då måste jag ju fortsätta leva. Men när epilepsin visar sig blir jag så jävla påmind om hur mitt liv ser ut. Och alltid känner jag mig som någons marionettdocka. Jag hänger med och kan inte göra ett skvatt. Men fan, det ska till så mycket innan jag har spelat min sista föreställning.

Jag ska erkänna att när balansen i vardagen rubbas av små tecken som påvisar cancern blir jag stel. Som att alla mina muskler i kroppen fryser till is. Rädslan boxar mig i magen och jag tar ett kliv fram och möter den. Det enda jag kan göra är att leva vidare. Som citatet säger: don't wait for the storm to pass, learn to dance in the rain.

Som jag ska dansa i kaoset.

Emma

onsdag 8 augusti 2012

ATT VARA "SJUK I HUVUDET".

Idag är inte kroppen som den ska, antar att det är tröttheten och massa annat som kommer ikapp mig. Mer huvudvärk och mjölksyra i ben och armar. Hela -jävla- kroppen. Lite småillamående, hatar när det går upp i de nivåerna med huvudvärken. Massagen har väl också lämnat sina spår I guess. Håret växer så det knakar som man brukar säga och det är något jag är överlycklig för. Nu ska det sparas ut och bli lite längre. Längtar faktiskt efter att kunna göra saker med håret och att se lite mer "tjejig" ut. Känns som en bra tid att spara till långt nu mot hösten. Då kan jag dra på mössa när det är en sån där förjävlig längd där jag ser helt ful ut. Typ tomboy here we come. Nej tack! Kan nog konstatera redan nu att det troligtvis inte är till min fördel.

Jag förstår att folk har svårt att förstå att jag är sjuk när de tittar på mig. Jag ser frisk ut, speciellt nu när jag blivit av med kortisonsvullnaden. Som i alla fall jag såg men som många andra påstod sig inte se...nu i efterhand kanske de ser skillnaden. Det som är en av de jobbigaste sakerna med att vara sjuk på det här sättet är att jag hela tiden är så trött på ett sätt jag inte var förut. Med hjärntumör och allt vad det innebär känns det som att jag skulle kunna sova sova sova.

Nu för tiden har jag en viss mängd energi att göra av med varje dag och det räcker inte med att vila lite för att orka mer. Det verkar inte gå att fylla på det energi-kontot. Så när jag tar ut mig och överanstränger mig så tar jag av nästa dags "energipott". Fortsätter man så i flera dagar förstår ni kanske själva att det tar flera dagar att få tillbaka energin. Och det är aldrig roligt att säga nej till att umgås för att man är trött. Kom igen, fyfan vilken ursäkt. Men det är ju så. Även om jag vet att min familj och mina vänner vet hur det ligger till känns det kasst att säga att man är för trött för att umgås. Eller göra något annat för den delen.

Ibland känns det som att personer tycker jag är lat och det, det är nog det värsta av allt...

Emma

lördag 4 augusti 2012

THE WORDS.

Ibland vet jag inte vart jag ska ta vägen. När vänner och bekanta och okända vänliga människor säger så fina saker till mig. Jag kan liksom inte fatta att det är mig de pratar om. Lilla jag? Jag bara är och gör väl inte så mycket annat än att vara envis. Och beter mig efter Gunde-koden "ingenting är omöjligt". Den är viktig och sitter som etsad i min benmärg.

Ytterdörren står öppen. Det låter som höst ute. Luktar som höst i luften. Nedanför mig ligger snofsan och sover. Hon har gett mitt liv så mycket mening. Och då hade jag hade a looot innan. 

Jag måste få säga tack till mina fina läsare. Alla i min släkt och alla mina vänner som jag vet läser. Och alla andra fina personer, ni som tittar in här gör skrivandet roligare. Även om inte jag skriver om så mycket roliga saker. Tack till era styrke-mail och tack till era peppande kommentarer. Jämt.
Ni är guld värd.

Emma

fredag 3 augusti 2012

ÄNNU EN DAG.

Söttjorven ligger sovandes på mina fötter och snarkar medan jag sitter här och stinker myggmedel. Hon tycker nog inte att jag luktar så där överdrivet gott, men vad gör man inte för att slippa bli uppäten... Det har varit en lång dag med massa bus, besök av moster Hanna och mer bus med farbror Erik. En shoppingtur på Maxi med mormor Lotta (pronounced: morrmorr). Maxi var väl som en helt ny värld för den 9 veckor gamla valpen och hon tyckte nog det var alldeles för stort och läskigt för att låta bli att pipa och gnälla lite för matte. Det tar på krafterna att vara orolig. Bebisars/valpars liv är ganska simpla - sover, äter, leker (lite), sover, äter, leker (lite) and it goes on and on and on... just ja, jag glömde nästan det mest väsentliga: härja på natten. Shit vilka rutiner.

Själv är jag nästan lika trött som Freja men det håller ju inte om jag ska sova nu. Huvudet har dunkat lite smått och ja, som jag konstaterat innan - det tar även på krafterna att vara ägare till en liten hundvalp. Som nu lärt sig klättra i trappen, tugga på allt och även kissa överallt den känner för när man råkat missa hennes lilla varning.

Nu kurrar det i magen så F tror väl jag ätit upp en valp eller katt eller nåt snart. Dags att äta nåt och få lite energi inför kvällen. Helt otroligt vad en liten hårboll kan göra en lycklig!

Emma