"SMÅSAKERNA."

Freja har varit upp och ner hela veckan, hon löper och har gnällt och knorrat konstant. Lider med henne samtidigt som jag håller på att bli galen stundvis. Sömnlösa nätter och en huvudvärk från helvetet har inte gjort mitt tålamod till det bättre. Jag blir irriterad, trött och har dessutom varit orolig inför dagens MR. Plötsligt var vi två här hemma som bara tyckte allt blev jobbigt och drygt. Hon speglar mig och jag speglar henne - dubbelt kaos och vi är sämsta kombinationen dagar som dessa. Det kan inte vara lätt att ha PMS och samtidigt vara en trotsig hund här hemma.

Dagens MR är överstökad. Har sjunkit ner djupt i soffan och känner mig totalt urblåst. F har åkt till mamma så äntligen har jag fått lugn och ro. Tystnaden tjuter i öronen. Känner hur hela jag känns som ett anspänt åskmoln. Muskelvärk i panna, käkar och spänd i hela kroppen. Allt hänger ihop och dominoeffekten uppstår på en gång. Dunk dunk dunk, Mårten festar. Den som säger att magnetröntgen inte låter varken illa eller högt vet nog inte riktigt vad de pratar om. För mig, som röntgar huvudet och har känslig hörsel, är det bland det värsta jag kan göra. Tänk dig en komprimerad byggarbetsplats och ta alla de ljud och tryck ner dem i en låda. Stick in huvudet, stäng lådan och slå på allt på högsta volym.

Idag var rummet kallt och det fläktade skönt som vanligt. Eller ja egentligen iskallt, men ändå. Öronproppar och hörselskydd var på, men de hjälper knappt. Huvudet fastmonterat och den boll-liknande knappen tryggt i handen. "Tryck om det är någonting." Jag förstår ju varför, men det känns så komiskt att de säger samma sak varje gång trots att jag gjort MR otaliga gånger i över två års tid och allt numera går på rutin. Jag åker in i röret och personalen lämnar rummet. Maskinen låter som en diskmaskin som hakat upp sig, och jag bara väntar på att de ska köra igång. Sedan kommer de, oljuden, ett efter ett eller flera samtidigt. Allt kommer och går när man ligger där. Ljuden, känslorna, paniken, rädslan att rycka till i kroppen så att en serie måste tas om. Onödig tid i röret tänker jag inte utsätta mig själv för. När det låter som högst och kameran jobbar som mest vibrerar britsen. Ytterst lite, men det känns så väl i kroppen, rörelserna i underlaget. Om jag sträcker lite på halsen uppåt och vinklar nästippen uppåt tar den i "masken". I Falun får jag stirra rakt in i "väggen", som är 1 max 1,5 decimeter ifrån mitt ansikte. I Uppsala får jag en spegel så jag kan se ut ur röret jag ligger i. Brukar räkna pärmar i rummet, gissa hur gammal personalen är eller bara kolla vad de gör. Tiden går snabbare då. Att stirra rakt upp i väggen får tiden att stå still. Ljuden tillsammans med det lilla utrymmet man sitter fast i kan bli utmanande även för den som inte har klaustrofobi.

När paniken kommer och det känns som man kommer tappa kontrollen totalt. Jag vet inte vad som kommer hända i kroppen, delar kan röra sig utan att jag egentligen med avsikt beordrat dem. Huvudet kan vilja rycka till och tårarna trycka bakom ögonlocken. Jag är livrädd att tappa kontrollen där, även fast det aldrig hänt. Det är när paniken och frispelet lurar som jag fokuserar på den kalla luften. Fläkten, den "friska" luften eller håret som reser sig på armarna. När jag känner in alla småsaker kan jag koppla bort ljuden och alla känslor som bubblar upp. Jag vill nästan alltid gråta när jag ligger där. Påminnelsen om Mårten i mitt huvud kan inte bli fetare. Påminnelsen om cancer i kroppen och allt jag måste utstå. Förjävligt och jag får en vilja att bara kräkas, rakt ut - på hela situationen. Att jag aldrig kan trycka på paus, inte ens en minut. Eller en halv. Vilken välsignelse det är, att vara frisk.

Emma