SKALMANSTYLE.

Mätt i magen har jag sjunkit ner djupt i fåtöljen. M och J har åkt på jobbet, jag är i Djurmo och skulle hjälpa till, men jag ska erkänna att det blev mer semester. En dag i det tysta, i det lugna och stilla. Det är blött ute och som den donna F är så ligger hon hellre inne i puffen och drar sig. Hon sover och jag, jag klagar inte. Gårdagen har satt sig i musklerna, så det passar utmärkt med en mat- och sovklocka-dag. Däremellan får det bli att ta fram boken eller meditera. Uppladdningsmåndag och vilodag - till tusen.

Natten har varit helt sjuk, men ändå känner jag mig utvilad i ögonen. Skunkar, minkar, igelkottar, grävlingar, katter, ja - alla smådjur ni kan tänka er som kan vålla skada genom att bitas, rivas eller annat - har jagat mig i natt. Alla legat på lur och när jag börjat slappna av, när jag minst anat det, har de hängt fast i foten med tänderna djupt ända in till muskler och ben. Skrik och panikkänslor, kroppens alla signaler är automatiskt inställda på flykt. Man är amygdalakidnappad - fast och fången. Vad fan kommer allt det här från? Hela natten har varit en flykt och när klockan ringde kändes det som en befrielse. 

Jag vet att jag vissa stunder kan tappa fattningen och drabbas av både skräck och en slags klaustrofobi pga min egen kropp. På grund av att tumören finns i min kropp och jag är instängd i den. Det hemska i att inte kunna klippa bort problemet, göra mig av med det. Jag kan inte fly undan tumören, måste bara härda ut. Hitta lösningar och acceptera. M sade en sann sak i morse vid frukosten. Vi hade pratat om meditationen, spikmattan, magnetkudden, mediyogan, mindfulnessen - allt jag gör för att hitta balans och må någorlunda bra - och hon konsaterar något i stil med; "Herregud hur du behöver hålla på. Att göra allt det där och inte ha någon som pushar dig om dagarna. Du är själv, det måste kräva en otrolig självdisciplin." Vad kan jag säga? Det är den största utmaningen i självdisciplin jag någonsin haft. Jag har fått många frågor vad jag gör om dagarna de senaste veckorna och där har ni mitt svar. (Hoppar jag över detta blir det i princip genast sämre, balansen försvinner. Hysteriskt, visst?) Jag läser även bok och är ute på promenader. Finns kraft och vilja blir det lite umgänge med familj eller vänner.  Nu är jag så otroligt less och trött på att må dåligt, så nu får det vara nog. Med mycket, med allt. Det är förändring som gäller och jag kommer lyssna på mig själv. Göra för mig själv, folk får tycka vad de vill. Förstår man och vill man att jag ska må bra, då ifrågasätter man heller inte varför jag säger nej ibland. Och det är nog också en av de största utmaningarna för mig. Att lyssna på mig och min vilja, att säga nej när jag vill och säga ja när jag vill. Inget annat går just nu, hur många gånger ska jag göra misstaget igen?

Det känns bra, att ha satt ner foten och sagt stopp till mig själv. Att börja lyssna mer på rösten där inne, på riktigt leva som jag lär mer. Det tar tid att inse, det tar tid att gå från tanke till handling, men jag kanske faktiskt är där nu. Sen kommer jag lära mig och inse mer på vägen, men det är något jag bara ser fram emot. För det kommer göra mig klokare än vad jag är idag. Ännu bättre.

Emma