Gårdagen blev kluven. Den gick som den där karusellen jag berättade mycket om förut. Euforiskt upp och fritt fall ner, för att återigen följas av en uppgång. Vaknade för en gångs skull av klockan, och inte en ropande hund, som fick mig att ryckas upp ur min djupaste sömn. Ögonen letade sig fram, ut ur drömmen. In i verkligheten, vakenheten. Kändes som jag var så långt ner och innan kroppen vaknat till och fått kontroll på ögonen hade jag zombifierat tagit mig in i vardagsrummet. Till vovven som tyckte jag var dum i huvudet som var uppe så tidigt. Tro mig, tänkte jag, jag vill också ligga kvar och sova mer...
Efter en timmes samtal var känslorna ständigt på kanten till att svämma över. Tanken på att gå genom stan med röd snuvig näsa och blanka svullna ögon tog minst sagt emot. Det enda jag går där och hoppas är att ingen ska se mig. Snälla, låt mig slippa möta någon jag känner nu. Samtidigt som jag lämnar terapeuten de där stunderna flyger alla insikter genom huvudet. Insikter, råd, fakta och jordens alla känslor - så klart är de närvarande. Frustration, sorg, besvikelser, rädsla. De två senaste åren har inte varit nådiga och spåren de lämnat går inte att missa. I alla fall inte för mig.
Fredagen räddades av M som kom med äppelpaj, så det blev fika med kaffe, glass och kramkalas. Prat och jag kan sitta i timmar, utan att fatta att en endaste passerat. Jag saknar att umgås, i stora som små sällskap men speciellt i större skaror.
Jag inser att jag pratar väldigt mycket i klyschor till andra människor, en stor anledning till det är att jag vet att de ofta stämmer. De bär med sig en enorm sanning, en innebörd jag ofta inte kan förklara bättre med andra ord.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar