tisdag 4 februari 2014

DEN DÄR GÅNGEN SORGEN SLÅR TILL & DEN DÄR ANDRA GÅNGEN JAG BARA FÅR NOG.

Gårdagen var en sådan dag när allt var drygt. Dryg kropp, dålig sömn, konstigt humör, hemsk värk, sämst tålamod, obstinat hund, tunga skor. Allt felade och kändes så jävla jobbigt. Jag ville gråta men känslorna satt fast. Tårarna hade frusit som till is och allt jag ville ha var lite plusgrader. Lyfta på locket, lätta på bördan när känslorna ligger och trycker som mest. Från ingenstans dyker en vacker film upp, från en fin gammal vän. Vacker tanke och text, kärlek och pianomusik. Ett stöttande budskap och proppen släppte som om någon våldsamt drog ur den. Tårarna forsade. Sorgen slår alltid till när jag anar det som minst. Jag sitter där och det forsar vattenfall nerför kinderna. Synen blir suddig och snörvlandet hysteriskt. Otröstlig, förtvivlad gråt. Sorg över sjukdomen i min kropp. Nu är den tyngsta sorgen uppe vid ytan och visar sig vid minsta lilla, när som helst och var som helst.

Det finns mycket positivt och hoppfullt i mitt liv just nu. Men dagar som dessa är otroligt tunga att bära. Hantera. Allt jag hela tiden ska hantera. All sjukdom, behandling och operations avtryck och märken. Alla spår, de många förändringarna och tvången. Det blir för mycket. Terapin som fått mig att titta närmare på alla pusselbitar i mitt livs alla vinklar och vrår. De många relationerna där jag gett och gett, ständigt stöttande och peppande utan att ens få hälften tillbaka. Idag släpper jag alla dem. Alla relationer där jag inte får någonting i gengäld, utan bara tömmer mig likt en terapeut på mina råd. Bland det värsta med att ha blivit sjuk är folks bemötande, något jag pratat om många gånger. Värst är insikten och känslan som landar när man blivit ignorerad. Som om jag vore genomskinlig eller inte ens finns. Jag kan ta det från många, skaka av mig och gå vidare med vetskapen om att jag inte äger problemet. Jag blir bara "utsatt" för deras feghet och rädsla. Något jag många gånger kan hantera och acceptera. Droppen kommer när en så kallad nära vän ignorerar mig mitt framför näsan. Någon som stöttat och hållit mig i handen, men nu själv genomgått en livsförändring och helt plötsligt inte ens verkar ha tiden att vinka eller säga hej. Då bara orkar jag inte vara den där förstående personen, ödmjuk och resonlig. Jag har fått nog. Jag har fått nog av vänner som sviker, vänner som skiter totalt i hur jag mår på grund av att de är rädda eller fega.

Jag har gett så många relationer en chans om och om igen. Varit den enda som kämpat in i det sista för att det ska bli bra, lösa sig. Vad har jag fått tillbaka? Ett beteende där de spelar att de inte ser mig, "Va, var du där? Jaha, oj, nej jag såg dig inte! Vad synd!". Jag blir förbannad och den mer känslo-kidnappade, totalt sårade delen av mig vill bara skrika dra åt helvete och klippa bandet. Jag tolererar mycket, men även jag står upp för mig själv och har min integritet och tänker inte ta en sådan kränkning. Finns inte jag för dig, då är du inte värd min tid. Min värld. Då får jag verkligen nog, när "vänner" som vet så mycket om mitt liv, mina känslor, tar en kniv och sticker i hjärtat där det gör som mest ont, för att till sist vrida om. En sak kan jag konstatera, ni gör separationen väldigt enkel för mig när ni hugger där ni hugger.

Emma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar