söndag 12 januari 2014

ALL ACTION!

Inte många känner till mina "Anna Skipper-drag". Jag vill kalla dem så, även om jag inte är någon ren och skär kopia. Men jag blir ibland lite väl hård på mig själv när det gäller vad jag äter, inser att jag inte är någon världsmästare på att ge mig själv en klapp på axeln. Att faktiskt se vad mycket bra jag gör och minnas det. Skipper-sidorna har börjat växa fram mer och mer under dagarna som cancersjuk. På ett sätt kan jag se det som självklart att de kommit. De är mitt sätt att göra vad jag kan för att påverka min sjukdom i den lilla utsträckning jag kan. Det är något otroligt viktigt för mig att kunna känna att jag har ryggen fri, att jag har gjort allt, OM något skulle förändras med tumören. Att inte klandra mig själv, bli bitter eller arg på att jag bara stod och tittade på. Få förstår detta och därför pratar jag knappt om det, men idag kan jag tydligare se mina sidor som jag ibland reagerar och suckar över som en del i processen. Att de på ett sätt är bra, de finns där av en fet anledning. Min rädsla för att förlora den här dagliga kampen mot igelkotten i mitt huvud är den största. Då blir det genast uppenbart och naturligt.

Även om jag inte fått en dödsdom eller sett ljuset och återvänt känns det som jag fått en andra chans till livet. Mina erfarenheter känns som en enda nära döden-upplevelse. Tankar och känslor som snurrat kring "när som helst kan det vara slut". De kanske fåniga men kloka klyschorna finns där, påminner.  Inser att jag inte pratar om självaste tumören så ofta hos terapeuten längre. Den är där, den kommer vara där, men får fan inte ta över mitt liv. Jag har accepterat Mårten. Den professionella timmen i fåtöljen rör sig ofta kring relationer, hur jag ska få vardagen att gå ihop och alla stora som små förändringar sjukdomen fört med sig. Förändringar med mig själv, bemötande från andra, förståelse liksom oförståelse, rädsla, prioriteringar och val - för att nämna några. I de flesta samtal finns cancern närvarande, eftersom ämnen vi pratar om oftast uppstått i och med Mårten. Jag ser klarare på livets olika händelser och tillhörande ting. Ibland behöver man hjälp att komma ur sitt tunnelseende och se med nya glasögon på situationen.

Vill aldrig återgå till det liv jag levde innan. Jag må vara obotligt sjuk, men jag har hälsan och erfarenheter jag inte vill vara utan. Jag börjar hitta mig själv på ett sätt som hade tagit tusen år längre tid om det inte vore för vad jag gått (och går) igenom. Cancern får mig absolut att ifrågasätta - mig själv, mina relationer, mina vanor, mina tankar, mina känslor. Mitt liv, min vilja. Ta tag i problemen och göra något åt dem. Idag väljer jag bort mycket och många, men jag får istället direkt effekt på orken och huvudvärken. Allt lättar en aning. Tänk att de saker man kan tycka är så självklart ibland inte ens funnits på världskartan förrän någon påminner en. Säga nej när man inte vill, sätta stopp för situationer man inte mår bra av, lyssna inåt.

Julen är över och nyår förbi. Jag känner mig grymt peppad inför kommande år. Ambitionen är att fortsätta göra val som är bra för mig själv, satsa på saker jag mår bra av och skita i resten. Det kändes bekant, tror jag sagt det förr. Nu ska jag verkligen göra, ta tag i mitt liv på ett nytt sätt. Utforska möjligheter och sikta uppåt.

Emma

1 kommentar:

  1. Hej Emma!

    Det är alltid lika positivt att läsa dina inlägg. Du är så positiv, full av såväl inre som yttre styrka.

    Dina kloka ord får verkligen mig att fundera över mycket, och jag är säker på att många läsare känner så.
    Du kommer att få ett mycket rikt och innehållsrikt liv. ””Utforska möjligheter och sikta uppåt.””.

    Till att börja med ska den där Mårten kickas ut.

    Styrkekramar

    Roger

    SvaraRadera