Igår kokade min soppa över, och den sista kocken, som jag aldrig kunnat tro, ställde sig och torkade upp oredan. Det blöta slafset. Grät, så klart, när jag hörde min läkares röst i telefonluren. Hennes reaktioner på allt jag sa när jag citerade A-S. Ångesten som vällde över mig innan jag släppte ut orden försvann direkt jag hörde hennes reaktion. Reaktionen som jag varit så rädd för. Jag som trott hon skulle vifta bort allt jag hade att säga. Det är ju A-S jag grubblat över de senaste nätterna... Såna som hon ska inte jobba med patienter. Hon ska sitta på ett kontor - inte bemöta människor. Speciellt inte allvarligt sjuka människor, med cancer. Det är fan cancer. Vakna och fatta vad det väcker för känslor hos människor.
Cancer - ett ord som för mig får det att vända sig i magen samtidigt som det känns som jag pratar om något på låtsas. Något overkligt, eller någon annan, någon långt bort. Någon jag varken känner eller har att göra med. Inte mig. Aldrig mig. "Jag har cancer." Men va...? Kommer aldrig acceptera den meningen i min mun. Nu känns den här situationen helt jävla absurd. A-S som i början blev min kontakt pga det dåliga bemötandet jag fick av min läkare vid första mötet, är nu istället den som bemöter mig med - vad jag anser är - skit. Hur gick det här till? De har bytt roller. Min läkare lyssnar, stöttar mig och A-S har ett bemötande som är under all kritik. A-S... så passande. AS.
Jaa, as.
Läkaren: "Nej, men kära lilla flicka! Vad säger du?? Vad har hon sagt??"
Jag: "Ja, det undrar jag också..." Jag visste knappt vad jag skulle svara på det. Hulkade fram meningarna och när tårarna lämnade min kind läkte också min själ lite grann. Som skavsårsplåster läker såren från de nya skorna efter en svettig sommardag. Och jag vällde ur mig, mycket. Hon hade jour, lyssnade men var stressad. Tappade definitivt hakan gång på gång när jag pratat klart.
Läkaren: "Emma... du är allvarligt sjuk, du blir inte frisk. Som det är idag, blir du inte frisk."
Jag: "Nej. Nej, jag vet. Jag vet det, men HUR kan då A-S sitta och säga att allt är bra då? Att jag ÄR frisk och att jag får lov att tänka så nu? Det skulle ju vara att ljuga för mig själv med tanke på hur påverkad jag är idag av behandlingen och tumören. Jag har "ett liv" i soffan." Läkaren blev stum och jag kände mig fjäderlätt när hon gång på gång sa att jag inte blir frisk, och att det är allvarligt. Nu tycker ni nog att jag är sjuk i huvudet (höhö) men det var så skönt att få det bekräftat - att jag inte tagit för lätt på det här. Eller begärt för mycket. Läkaren fattar, hon tar det inte med en klackspark, vilket jag var väldigt rädd för.
Nu när jag gråter lämnar det mig, som tidigare, som det ska vara. Så idag känns det bra. (Bättre.) Som sagt, känner mig lite mer fjäderlätt på något sätt. Kastrullen kokade över och äntligen hjälpte någon mig att lyfta på locket för att släppa ut det och minska trycket. Sjukt vilken skillnad. Solen lyser, det är blå himmel och jag ska få träffa Sanna. Tänker vara som en torr svamp som doppas i vatten idag. Suga i mig allt bra.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar