torsdag 24 november 2011

...AND IT GOES ON.

"Emma, du kommer aldrig bli frisk. Vi kan inte bota din cancer... du kommer få lov att fortsätta leva med din hjärntumör."

Hur fan förstår man ett sånt besked? Hur accepterar man det? Hur gör man sig motiverad att kämpa vidare? Hur förbereder man sig för att sitt liv kanske fortsätter i rullstol, när det enda man vet är att kunna gå själv och göra allt själv? Hur, det är min stora fråga.

Jag förstår om ni tycker att jag är konstig i huvudet när jag säger att jag ändå känner mig lättad och glad. Min magkänsla har sedan länge sagt att det här inte är tillfälligt och nu vet jag - det är inte tillfälligt. Det jag tror jag kommer ha svårast att acceptera i allt det här är att mitt liv tagit en vändning. Saker och ting kommer inte bli som jag tänkt mig. Sedan får jag lov att försöka se möjligheterna och inte hindren, även om det då och då kommer vara riktigt svårt. Men det är väl inte fel att livet inte blivit som man tänkt sig, det kan bli bra ändå. Man måste komma ihåg att saker också blir vad man gör de till.

/E

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar