Jag skulle välja mina relationer. Jag skulle sålla - spara de som ger energi och ta bort de som tar energi. Enklare än så kan det väl inte bli? Ändå undrar hon varför jag stångar mig blodig? Ger människor chans efter chans, trots tydliga tecken på dåligt engagemang och dåliga prioriteringar. Kanske vill jag så jävla gärna att jag inte ser det uppenbara? Ändå kan jag känna inom mig, när jag känner efter på riktigt, att jag nog stångar mig blodig hur mycket det än tar emot att säga.
Det blir lite samma som när jag gick hos Eva (terapeuten). Jag fortsätter som vanligt och intalar mig att saker är annorlunda, bättre, sedan ställer hon frågor och då blir allt ihåligt - och väldigt tydligt. Precis som nu. Ögon utifrån påpekar, frågar, säger vad de ser, vad de hör. Och allt förändras, allt blir uppenbart även för mig. Blinda jag, som så otroligt gärna vill att det ska vara bra. Men, längst in känns det inte bra längre.
Kan vi inte jämföra vänner med pojkvänner? Skulle vi dejta en kille (eller tjej för den delen) som inte ger tillbaka lika mycket som vi ger dem, så inser vi ganska snart att det inte är värt det och lägger ner. Har jag fel? Att lägga mycket tid på en person som lägger tid på massa annat än en själv känns som slöseri. Man ger och man tar, det är väl så det funkar? Tänker jag efter så ställer jag nog ganska liknande krav på mina närmaste vänner och min pojkvän. Stöd och tid, självklart får de tillbaka minst lika mycket som jag kräver av dem. Använd sunt förnuft och förstå att jag inte menar att man ska sitta ihop, bara ha kvalitetstid för det behöver en relation - oavsett vilken det är.
Insiktsfulla reflektioner gjordes ikväll. Terapeuter klampar i klaveret, men du lämnar mig alltid med klarare syn. Liksom en mindre grumlig bild. Med tankar och synvinklar som inte slagit mig själv innan.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar