Jag kan se mig själv i en 13-åring. En 13-åring som går igenom något helt annat - att förlora sin mamma i cancer. Den var hjärtskärande att läsa samtidigt som jag fann tröst i den. Stycken i den påminde så mycket om mamma och mormor, och Mårten, min jävla Mårten. Från kapitel 46 någonstans forsade tårarna. Någon slog på kranen och jag kände mig en liter lättare när jag läst de sista återstående kapitlen. Kan inte riktigt sätta fingret på vad som var så bra med boken. Jag antar att det var trösten, sorgen, orättvisan och förståelsen, oförståelsen. Hjärtat viskar "besvikelse" och hjärnan säger "du ställer för höga krav".
För höga krav... jo, jag vet, det är sant. Att mina vänner skulle kunna höra mina tankar eller se in i framtiden är lite mycket. Jag antar att jag har slutit mig, krupit in i mitt skal precis som snigeln när den blir rädd. Det är tryggt där. Där behöver jag inte vara rädd för att bli sårad, skadad. Jag antar att jag blir lika trött på allting som Jenna - 13-åringen. Alla ord, alla "jag förstår". Trött på allt.
Jag vet inte vad jag begär, men jag vet jag vet jag vet vad jag behöver göra. Krypa ut ur skalet, sträcka ut handen. Tusen pussar från F och kramar från bästis - precis vad jag behöver idag.
Emma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar