Allt tar sådan otrolig tid. I många inlägg tidigare har jag sagt att det går åt rätt håll, att jag känner mig bättre och att jag troligtvis kommer konstatera det ett X antal gånger igen. Psyket behöver verkligen sin distans för att kunna mata in alla information. För varje månad som går har psyket fattat lite mer. Jag måste ha tålamod. Tålamod, tålamod, tålamod. Och acceptens, minst lika mycket som tålamod, om inte mer. Utan acceptens kommer jag ingenstans, antar att det är därför det tar sådan tid.
Idag slår jag av TV och satsar på meditation och mindfulness som får genomsyra denna måndag. Lugn och ro, luft och promenader med Freja. Idag finns inga måsten. Idag ska jag inte gå någonstans. Jag ska inte göra något. Jag ska inte uppnå något.
Emma
Idag slår jag av TV och satsar på meditation och mindfulness som får genomsyra denna måndag. Lugn och ro, luft och promenader med Freja. Idag finns inga måsten. Idag ska jag inte gå någonstans. Jag ska inte göra något. Jag ska inte uppnå något.
Emma
Hej,
SvaraRaderaSom jag känner igen mig i dina funderingar! Känns fint att läsa. Det tar verkligen tid att få psyket att hänga med. Kämpa på, Mvh Charlotte (charlottemittilivet)
Hej Emma!
SvaraRaderaDu behöver inte vara orolig för att konstatera, det kommer inte att vända för dej.
Och det handlar inte om tur, det handlar om din järnvilja och otroliga målmedvetenhet.
Jag är säker på att det i stället är tvärtom: Går en person och oroar sig över att tumören ska växa igen, att någon av behandlingarna inte hjälper, att man är för svag, att man ska bli sämre och sämre - då blir det så också.
Fortsätt med din mindfulness, meditationer, närhet till naturen, släng bort alla måsten m m så kommer du att kicka ut Mårten.