SUNDAY NIGHT.

Ännu en vecka har gått. Jag fortsätter med jobbet att förpesta Mårtens tillvaro. Varje dag jag mår bättre och kan träna, meditera och träffa älskade personer är en vinst i sig. Musklerna börjar komma tillbaka, märker att olika små saker i vardagen går lättare. Hjärtat, flåset eller mjölksyran slår inte till på 2 sekunder vid typ hushållssysslor. Jag känner mig stark i kroppen, har inte varit på långa vägar i närheten av det här på flera månader. Ju längre jag får träna desto lättare kommer det bli.
Mårten, jag hoppas du mår jävligare för varje dag som går.

Huvudvärken är inte uppe på 12 på smärtskalan längre. Fler dagar som den är nere runt 6-8 och snurrar och det gör sådan skillnad för min ork och mitt humör. Jag känner mig gladare och piggare. Psyket tampas från stund till stund med allt som hänt sedan september 2011. Det har tagit tid att fatta allt jag gått igenom och det är nu när jag fått tid och distans till det som det sjunker in. Gråter väldigt ofta även om det bara är några tårar då och då och stortjut vissa tillfällen. Bara tanken på beskeden, hjärnoperationen, strålningen och alla MR får det att vända sig i magen. Marken känns skakig och så jävla osäker. Men det är ju också så; livet kommer inte med några garantier. Det enda jag vet, det är att bara jag kan göra det bästa av vad jag har just nu. Det är också precis vad jag gör.

Watch your thoughts, for they become words.
Watch your words, for they become actions.
Watch your actions, for they become habits.
Watch your habits, for they become character.
Watch your character, for it becomes your destiny.

Jag måste få ge er årets bästa filmtips; The Intouchables - mer än så behöver inte sägas.

Och vet ni, jag kan nog inte påstå eller minnas att jag har haft ett riktigt epilepsianfall sedan jag flyttade till Borlänge. Jag har haft känselbortfall - eller vad det nu är - i vänstersidan, men inga ryckningar.

Ett ord: framsteg.

Emma