tisdag 21 maj 2013

TISDAG I TYSTNADENS TECKEN - T.I.T.T. SOM J SKULLE SAGT.

Jag sitter hos mamma. Djurmo, platsen som jag vill kalla lugnet själv - i alla fall en dag som denna. Här mår jag bra. Tystnaden är total om man bortser från fågelkvitter och tutande tåg med någon timmes mellanrum. Underbart med andra ord. Perfekt ställe för mindfulness och vila för huvudet. Öronen får också tid att återhämta sig. Jag behöver göra så här ibland, ta mitt pick och pack och sticka hemifrån. Med mamma är allting dessutom så enkelt. Vi pratar - om allt - och det finns en förståelse som inte många andra har. Vi har gått igenom lite liknande saker även om de egentligen inte är lika alls, men de påverkar en på liknande sätt. Tvingar en att gå igenom faser av bearbetning. Ja, så ska jag nog säga, det stämmer mer överens med verkligheten. Chock, förnekelse, sorg, rädsla, oro och skräck. Det tar ungefär aldrig slut, alltid poppar något nytt upp som kräver ens känslor och energi.

Jag och diskussioner... jag skulle kunna prata tills någon tejpar igen munnen på mig, hah. Pratkvarn är förnamnet, oftast i alla fall. Ibland kommer ingenting, allt beroende på olika faktorer så klart. Sedan jag blev sjuk, opererades och de grötade runt i huvudet har det också blivit lite error i huvudet. Som när vi var och handlade (för ett år sedan eller så) och M bad mig hämta keso. Jag stegar mot mejerihyllan och efter tre steg har jag glömt vad jag gör där. Levande frågetecken och folk i affären både ser väl förvirringen och undrar.

Likadant med fokus, så fort någonting runt mig stör min koncentration är jag lost. Mycket ljud, rörelse och aktivitet har verkligen fått mig ur balans, både i huvud och kropp ordagrant. Fötterna känns som runda under och jag snurrar runt som en sådan där barnleksak, en gubbe som är rund nertill istället för att ha fötter. Med tyngd i de "runda fötterna" så skulle man slå honom på huvudet skulle han bara vicka runt lite, gunga liksom. Den skulle aldrig ramla. Skillnaden mellan den och mig är att slår man till mig så ramlar jag nog på några sekunder. Efter operationen är balansen urdålig vissa dagar, men jag blir ändå imponerad över kroppen. I början av 2012, så där direkt efter operationen fick jag ju lov att lära mig gå i trappor igen. Lära mig avståndsbedömning med vänstersidan, fan till och med försöka komma ihåg att jag ens hade en vänstersida. Lära mig använda handen och styra den riktigt igen, allt blev som en tultande bebis nästan. Ostyrigt och hackigt. Idag märker jag ytterst lite, då har de varit inne i min hjärna. Kontoret som styr allt. Herregud. Det kommer jag nog aldrig fatta. På lite mer än ett och ett halvt år har kroppen lärt sig allt igen, utan någon som helst hjälp. Jag bara fortsatte göra allt som vanligt, lite långsammare och försiktigare bara. Nu går det bättre.

Emma

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar