måndag 26 december 2011

SÅRBARHETEN, VISST ÄR DEN LÄSKIG?

Ni känner nog igen den där känslan av att sakna något. En otrolig längtan efter något och det är omöjligt att sätta fingret på vad det är. Precis som vid hunger säger magen åt mig att något fattas. Som att en del av mig saknas. Nu har jag tittat fram och tillbaka på mobilen snart tiotusen gånger. Återigen, varför gör jag det bara inte? Lyfter luren och får det överstökat.

Vi borde inte låta rädslan styra oss så jävla mycket. Jag klarar av att gå igenom en hjärnoperation men jag vågar inte plocka upp luren och säga det jag behöver säga. Trycker fortfarande på samma bubbla som snart exploderar. Vågar inte sätta mina tankar i ord. Förvandlingen från tanke till handling, vad kan hända? Nu har jag i timmar väntat på att jag ska få det där rycket och bara kasta mig ut. Jag får det alltid till slut. Men nu står verkligen sårbarheten bredbent i dörröppningen och vägrar flytta sig.

Nu är det jag som låtsas vara blind och döv. Min kropp skriker och jag vägrar lyssna. Ignorerar att syret snart är slut. Fan, få mig att göra det. Tvinga mig att göra det. Kasta mig ut för stupet, jag kommer flyga. Jag lovar.

Jag blir galen. Nu gör jag det.

Eller nej, jag sover på saken... Jag borde faktiskt kanske säga det mellan fyra ögon. Fast jag kanske kan säga det över telefon... Fuck. Som lazerturken kanske hade sagt till mig...vågen har gjort kaoz med dig.

/E

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar