Självaste Julia Mjörnstedt från Ung Cancer ringde mig för en stund sen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Tårarna forsade och jag var stum. Chockad, lättad, glad, förvånad. Kunde inte förstå att någon sa "det här tar jag tag i, du ska inte behöva göra det här. Kan vi göra någonting så gör vi det. Du ska plocka fram godispåsen och se en film, njut."
Tror ingen förstår vilken lättnad det är, att bara veta att de i alla fall försöker. Att de kämpar åt mig och att jag inte behöver ta striden själv. Jag kan koppla av. Va? Kan jag koppla av? Behöver jag alltså inte lyfta luren och tjata på någon idag?
Tårarna av lättnad går bara inte att stoppa.
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar